Recension: Shogun Assassin - 1980 - Kanske den bästa samurajfilmen någonsin!

Shogun Assassin

Regi: Robert Houston/Kenji Misumi

Action

1980

Rikes bäste samuraj, som har avrättat över hundra av shoguns fiender ses plötsligt också som en fiende och ett team sänds ut för att likvidera honom. Den misslyckas, dock resulterar attacken i att hans fru mördas, vilket gör honom än mer hatisk mot sin forna herre. Han bestämmer sig för att trotsa den mäktiga shogun och ger sig ut på vandring som en herrelös samuraj. Med sig har han sin son som trots sin ringa ålder redan har fått välja sin egen väg. Ett liv på flykt undan shoguns ninjor eller den lätta vägen till himlen för att stå vid sin mors sida.

Den här filmen är egentligen ett ihopklipp från en filmserie som totalt innehåller sex delar – Lone Wolf and Cub, där Kenji Misumi stod för regin. Handlingen skiljer sig dock åt en hel del och emellanåt är Shogun Assassin tämligen obegriplig, åtminstone om man jämför med förlagan som har en mer genomtänkt och seriöst menad storyline. Nu är jag inte av den uppfattningen att man behöver jämföra, filmen står stabilt på egna ben även om historien känns väldigt förenklad. En enkel historia behöver förstås heller inte vara någon nackdel då mycket behållningen faktiskt består i stil och inte i innehåll. Själva narrativet presenteras av sonen, ur vilkens ögon vi också får se filmen. Detta ger en oskyldigare framställning och det är kanske också därför filmen fungerar så bra. Man frossar i våld men behåller värdigheten i och med den oskuldsfulla berättaren.

För det är en mycket stilistiskt tilltalande rulle som skulle kunna rubriceras som både våldsballet och svärdsopera om man får vitsa till det lite. Även dramaturgiskt fungerar filmen väl och en av de mest klassiska scenerna, där unge sonen – Daigoro, får välja sin egen väg, symboliserat med ett svärd och en boll är fullständigt briljant! Denna återskapades förresten flera år senare i jet Li filmen Legend of the Red Dragon. Likaså kan denna briljans gälla den kärleksfulla scen där samma Daigoro tar han om sin sårade pappa, hämtar vatten på ett härligt oskuldsfullt sätt och fixar mat genom att byta ut en offergåva på ett altare med en av sina egna ägodelar. Ingen respektlöshet här inte, det är ju ändå en högst ärofylld kultur historien handlar om.

Filmens verkliga epitet är de dock våldsamma sekvenser där blodet skvätter rikligt omkring och inte sällan visualiseras i rena blodsfontäner. Lone Wolfs skarpslipande svärd gör processen kort med sina fiender och det är mycket vackert filmat, möjligen kan man tycka att blodet har en något för ljusröd nyans men det är inget som stör helheten eller realismen. För trots sin överdrivna karaktär förblir våldet stilistiskt och når aldrig fram ens till gränsen mot komik. Det är seriöst, välgjort, underhållande och storslaget.

                                        

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på heller, det enda som möjligen skulle dra ner intrycker är själva dubbningen, att japanska karaktärer under samurajtiden skulle prata engelska känns lite befängt men å andra sidan tror jag inte det finns något annat ljudspår att tillgå, än just det engelska till filmen. Vi får vara nöjda och glada med den klara och tydliga bilden Njutafilms ger oss istället.

En kul grej för dem som är bekanta med John Carpenters BigTrouble in Little China är förresten att de tre korghattbeklädda typerna även återfinns här, flera år innan Carpenter beslutade sig för att inkludera dem i sin historia, en ganska tydlig referens kan man tycka. Här kallas de för dödens mästare, är betydligt mer seriöst framställda än i Carpenters actionkomedi och är specialiserade på var sitt unikt vapen. En slåss med en klubba, en men en klo, och den tredje med sina bepansrade knytnävar. Att slutstriden står mellan dessa tre ”övermänniskor” och Lone Wolf är ingen större överraskning. Vem går segrande ur striden tror ni?

Slutligen kan jag bara säga… Den här filmen är bara så jävla bra!

Recension: Säg att du älskar mig - 2006 - våldtäkt och förnedring!

Säg att du älskar mig

Regi: Daniel Fridell

2006

Drama

Fatou (Haddy Jallow) är en femtonårig tjej som kanske inte mår så bra som man bör göra. Hon känner sig, inte olikt den genomsnittliga tonårstjejen, missförstådd, både i skolan och hemma hos sin mamma, men är avgudad av sin yngre syster Keisha (Renaida Braun). I sin strävan efter att bli omtyckt av sin omgivning spelar hon ofta på sex tills en dag när allting går för långt. Efter för mycket alkohol kan hon inte längre stoppa leken och när den övergår i en grov våldtäkt har hon inte längre nånting kvar att sätta emot och vaknar slutligen upp med en flaska mellan benen. Förnedrad, både fysiskt och psykiskt tar hon avstånd från och förnekar hela händelsen. Endast bästa kompisen Kim (Diza Dahlström Franzén) vet sanningen…

Det här är en film som gör mig uppriktigt förbannad! Inte för att den kanske är det bästa som någonsin skådats inom ämnet våldtäkter utan för att den är så verklighetsförankrad att det nästan skulle kunna vara på riktigt. Haddy Jallow, som spelar rollen som den våldtagna Fatuo blev rättvist belönad med en Guldbagge för sin roll och hade jag fått bestämma skulle hon fått ytterliggare ett antal priser för sin rollprestation. Även den yngre systern, åttaåriga Renaida Braun gör mycket bra ifrån sig och är faktiskt den karaktär man har lättast för att tycka om i hela filmen. Hon är helt igenom en sån ofördärvad syster som utan förbehåll ser upp till sitt äldre syskon utan att kanske alltid fatta allt som händer. Det kallar jag äkta kärlek och vem vet, barn kanske förstår mer än vad vi vuxna egentligen vill medge?

Andra toppenbra prestationer görs också av förövarna, Fatous klasskamrater. Raddi (Mohammed Said) som är ledare för killgänget och som är van vid att få de brudar han vill. Åtminstone är det intrycket han vill ge omvärlden, en känslokall cool typ som haft alla tjejer och dessutom har mage att skryta över hur tråkiga de varit i sängen och Ville (Erik Engström) som aldrig ifrågasätter utan hänger på enligt Raddis order. Erik omkom för övrigt i en bilolycka strax innan filmen hade premiär.

Bra är också den tvivlande Lamin (Stephane Mounkassa), som bevittnat händelsen men som plågas av beslutsångest. Ska han förråda sina vapendragare Raddi och Ville och ställa sig på barndomsvännen Fatous sida eller offra henne för att vara lojal mot sina kompisar?

Men lika bra som dessa rollprestationer är, lika dåligt funkar rollen som Lamins mamma – Awa (Adjovi Folly). Jag ska villigt erkänna att jag sett bättre och mer övertygande skådespeleri hos porrskådisar. Men att enbart skylla på henne är nog lite trångsynt. Att få uppdraget att spela någons mamma när man själv inte ser en dag äldre ut än ens son måste vara varje skådespelares mardröm. En av de värsta utmaningar en skådespelare kan axla rent av. Likaså kan man, oavsett hur välspelade rollerna är, ha en invändning mot de stereotyper filmen gestaltar. Det är inga tredimensionella karaktärer precis och tyvärr måste jag erkänna att jag hade lite svårt att höra dialogen. Otydlig och ofta med en invandraraccent, som visserligen förhöjer realismen, men som påverkar uppfattningsgraden av densamma på ett negativt sätt.

Själv ämnet är däremot viktigt och höjer upp filmen förbi sina problem. Våldtäktsscenen är grov och även om man inte visas några närgående detaljer är den obehaglig att se och man vill helst rygga tillbaka för brutaliteten. Man känner med Fatous smärta och förstår hennes senare förnekelse. Hon vill ju trots allt bara vara populär! Ingen i omgivningen förstår ju henne i alla fall och naturligtvis ligger det även en rädsla för vedergällning bakom. En eloge ska också ges till hennes kompis Kim, som beter sig precis som en riktigt vän ska bete sig i en situation av det här slaget. Hon bryter visserligen sitt ord att inte säga något till någon om händelsen men viker aldrig en tum från sin kamrats sida trots att hon får en massa skit tillbaka. Hon står ut och vill bara sin väns bästa.

Man får aldrig känslan av att det här skulle vara på skoj eller ren filmexploatering. Jämför man med andra rape/revenge rullar som I Spit on yourGrave, Thriller – En Grym Film eller The Last House on the Left upptäcker man snart att där det där fokuserades mycket på själv hämnden fokuseras det här i stället på att få Fatou på fötter igen. Det efterföljande snacket och mobbingen där ingen tror henne när hon väl börjar avslöja händelsen. Hur man tar tag i problemen på äktsvenskt manér och låter offret få sitt straff genom att flytta henne säger väl en del om dagens sjuka samhälle.

Riktigt bra, men kunde varit betydligt bättre på många punkter!