Dokumentären - ALLA ÄR ÄLDRE ÄN JAG - 2012

Alla Är Äldre Än Jag

Regi: Martin Widerberg

2012

Dokumentär

Bo Widerberg är onekligen en av de mest betydelsefulla och talangfulla regissörer vårt land har haft. Listan på hans mästerliga filmer kan göras hur lång som helst, i princip lika lång som hans filmografi. Men vem var han egentligen? Alla Är Äldre Än Jag kanske kan ge oss några pusselbitar sedda ur hans son Martins ögon. Filmens titel är hämtad från en av Bos påbörjade filmer. Redan 1979 började han göra en film om sin egen far – Arvid, som aldrig färdigställdes. Enligt filmen finns det ingen egentlig förklaring till varför Bo slutade att filma sin far och lade ner projektet men klipp finns det onekligen kvar och några av dem presenteras här.

För mig är kanske inte människan och konstnären Arvid Widerberg så särskilt intressant. Dock är det av intresse vilken relation Bo hade till sin far och vilken relation han hade till livet egentligen. Det känns som att filmen avslöjar en hel den på det planet och kommer djupare under skinnet än vad en ren informativ dokumentär skulle kunna göra. Detta tack vare att filmskaparen i detta fall är Bos egen son. Men det speciella är också att filmen inte bara blickar bakåt mot det som varit utan även framåt med Martins två egna söner – Joel och Morris.

Bo tycks ha varit en oerhört komplex och intelligent figur. Så ter det sig för mig när jag ser historien i alla fall. Så komplex att Martin arbetat med filmen trots att Bo Widerberg gick bort 1997. Det är många år utan att kunna smälta, förstå och gå vidare. Enligt information har arbetet med filmen tagit fyra år och det märks att det inte är något hastverk. Allt som oftast sitter man med en fuktig ögonvrå och begrundar den ångest som finns kvar i anknytning till ämnet. Det handlar som sagt inte bar om sorg för någon bortgången person utan om hur det egentligen är meningen att man ska leva sitt liv. Finns det någon universell mall som gör alla lyckliga? I arkivbilder talar Bo just om detta. Å enda sida har vi friheten och å andra sidan har vi ansvaret. Hur mycket kan vi skita i andra för att göra oss själva lyckliga?

Jag lär mig också att Bo lär ha varit en perfektionist som inte var nöjd med någon av sina filmer, han lär ha tyckt att den främsta egenskap han fick ärva av sin far var högmodet och att han egentligen gjorde samma film om och om igen.

Det är en film som får en att tänka på vad som egentligen är det viktiga. Är det karriären eller kärleken? Svaret är kanske inte alls så enkelt som man tror och som vi, de flesta av oss i alla fall, ha blivit itutade. Man behöver kanske trots allt karriären för att kunna må bra också. Är det inte åter igen balansen mellan skyldigheter och frihet vi talar om nu? Faller allt till bara på det? Kanske är det så!

Det är svårt att betygsätta dokumentärer men det här känns som en så personlig film att jag är skyldig att göra mitt yttersta för att göra det. Men först ber jag att få tacka Folkets Bio så hemskt mycket för recensionsmaterialet!

8/10

Köp filmen här:

The Triangle – 2005 - Den mytomspunna Bermudatriangeln

Ett av mina allra tidigaste intressen var faktiskt mysteriet med Bermudatriangeln. Var för har så många fartyg förlist och flygplan försvunnit just där? Förmodligen finns det en alldeles vettig förklaring till det hela men myten existerar och är det något jag lägger tid på så är det myter och dess eventuella ursprung. När så en miniserie på ämnet dyker upp måste jag ju bara ta mig tid att se den. Naturligtvis ska man inte räkna med att den kommer att ge några definitiva svar men ett par nya teorier kan den kanske rendera i!

Skådespelarna är alla stabila och faktiskt riktigt bra och passande i sina roller. Eric Stoltz, Catherine Bell, Lou Diamond Phillips, Bruce Davison, Michael E. Rodgers och Sam Neill som extra krydda på moset. Den senare anlitar de andra för att ta reda på den riktiga sanningen om vad som egentligen försiggår. Han är ofantligt rik och lovar dem alla fem miljoner dollar förutom all betala alla utgifter som kan tänkas uppstå under projektet.

Effekterna är oerhört bra för att vara en miniserie! Allt är förresten av mycket bättre kvalitet än vad man brukar räkna med från en miniserie! Det är spännande och det dröjer innan man är helt med på vad det egentligen är som händer. Det är inte den enklaste lösningen man har klurat ut och kanske har man krånglat till det lite för mycket i vissa avseenden men det funkar trots allt bra, de vetenskapliga aspekterna känns väl genomarbetade och efterforskade. Det är naturligtvis långt över min kompetensnivå att bedöma den saken men det känns helt rätt ändå!

7/10

The Red Baron - 2008 - Flygaresset!

The Red Baron

Aka: Der Rote Baron

Regi: Nikolai Müllerschön

2008

Drama

Under första världskriget gör sig snabbt den skicklige och mycket effektiva stridspiloten Manfred Von Richthofen sig ett namn. Det är början till den ära och berömmelse som sedan följer i hans fotspår. Han avancerar till tysklands främsta flygaress, får ta emot diverse utmärkelser och anses dessutom vara något av en levande legend. Hans skicklighet i luften måste således utnyttjas till propagandasyften varvid han erbjuds en högre maktposition. Detta innebär dock att han måste sluta flyga, vilket är en större uppoffring än vad han klarar av att göra.

Filmer med verklighetsbakgrund och då kanske i synnerhet när det gäller hjältar av olika slag är oftast synnerligen fascinerande och vem har inte hört talas om den legendariske röde baronen? Utan att egentligen ha någon som helst historisk kännedom är det ett smeknamn som på något sätt letat sig in i folksjälen och alla vet direkt att det rör sig om någon form av, nästan övermänsklig skicklighet det är frågan om när man hör hans namn omnämnas.

Det här är utan tvekan en romantiserad version av hans liv och leverne även om jag, på grund av sviktande historiska kunskapar, inte kan vara riktigt säker på hur mycket som förskönats eller vilken gentleman han var i verkligheten. Här framstår han i alla fall som en rättskaffens man som den plågsamma vägen får erfara skillnaden mellan att döda människor och på att förgöra fienden. En hårfin pragmatisk skillnad kan tyckas men en gigantisk sådan om man ser det ur ett mer filosofiskt perspektiv eller som ren propaganda för att effektivisera soldaterna. Att förgöra fienden torde ju vara enklare att ha på sitt samvete än att döda människor menar jag.

Hur som helst så framställs Baronen som en riktig gentleman som anser att man kan föra krig på ett civiliserat sätt, åtminstone ända fram tills att han inser att hans kamrater stupat en efter en. Det är väl också just i det gränslandet, mellan insikten av vad som verkligen sker och vad man kan intala sig själv att det handlar om – döda eller förgöra, som filmen lyfter sig ett snäpp från den ganska sega och intetsägande inledningen. Vi får följa med upp i luften och vi får följa med till fronten där man faktiskt lyckats skapa en väldigt realistisk skyttegravsmiljö. Man märker också att Baronen ryggar tillbaka lite för den skitiga verkligheten som återfinns där och det kanske rent av är det som gör att han inser vad som händer runt om honom.

Ska man ta med sig några visdomsord från filmen så skulle det vara att det är bättre att fly från en strid om man inte kan vinna den. Det är precis det motto som baronen lever efter och som, enligt honom själv, hållit honom vid liv så länge. Hans öde är dock oundvikligt och det är heller inte särskilt svårt att räkna ut varthän det kommer att barka. Dock vill jag säga att även om det inte är särskilt svårt att lista ut vad som kommer att hända finner jag det väldigt känslosamt. Det här är en film, inte bara om piloter utan även om kärlek och kanske framförallt om respekt och det största hederstecknet av dem alla måste vara att bli respekterad av sin fiende!