The Imaginarium of Dr
Parnassus
Regi: Terry Gilliam
2009
Fantasy/Sci-Fi/Äventyr
För flera hundra
år sedan, eller kanske ännu längre tillbaka, när Dr Parnassus befann sig i sitt
kloster, tvingades han slå vad med djävulen, eller åtminstone någon som den
gode doktorn refererar till som djävulen. Sedan dess har deras maktkamp om
själar varit bestående och även om Dr Parnassus numera är en suput som försöker
dränka sina sorger och de val han gjort här i livet besitter han fortfarande
förmågan att berätta en historia. De som kliver igenom hans spegel får sig en
upplevelse som ingen annan, det öppnas en fantasivärld där enbart – just det –
fantasin sätter gränserna! Hur som helst så håller det senaste vadet med
djävulen att kräva sitt pris. På dotterns sextonårsdag kommer hon att tillfalla
Djävulen eller Mr. Nick som han också kallas. Kan detta förhindras?
Jag hade missat att det var Terry Gilliam som låg bakom filmen och tänkte första göra en poäng
av att det under stundom verkade vara en Monty
Python inspirerad galenskap i filmen a la Monthy Pyhton and the Holy Grail. Men eftersom det faktum att Terry Gilliam faktiskt var en del av Monty Python gänget gör detta ganska
naturligt finns det ingen direkt mening att penetrera detta så mycket. Vi kan
nöja oss med att konstatera att historien är komplicerad och inte helt lätt att
överblicka hela tiden. Vi kan också konstatera, när vi känner till
upphovsmannen, att det är en visuellt bländande film och att ingenting har
lämnats åt slumpen!
Filmen är dedicerad åt Heath Ledger och det här blev hans sista film! Det är väl politiskt
korrekt att tillskriva honom viss ära för filmens tillkomst, men jag tycker
inte att han gör något särskilt bättre jobb än någon annan faktiskt. Christopher Plummer är däremot magnifik
som Dr Parnassus och Lily Cole som spelar hans sextonåriga
dotter Valentina är hur söt som helst.
Och med det menar jag inte att det är det enda hon är utan hon är faktiskt
duktig som skådespelerska också! Man har också vävt in storheter som Johnny Depp, Jude Law och Collin Farrell som spelar samma roll
faktiskt, och samma roll som Heath
Ledger också fast i en alternativ verklighet.
Och det är just denna alternativa verklighet som är
filmens poäng. Mycket, men inte allt utspelas där och det som inte utspelas där
har ändå betydelse för de scener där enbart fantasin sätter gränser. Det är
kanske detta som är filmens nackdel också, det är så bländande rent visuellt i
fantasilandet att det som händer unt omkring blir lite tråkigt och rent ut sagt
segt faktiskt! Visserligen får man någon form av konstrast på det sättet och
det kan väl vara en poäng kanske, men det känns lite som om filmen går på
tomgång mellan de mer spektakulära scenerna. Det blir lite segt och man skruvar
lite påsig, får lite träsmak och önskar att filmen in var nästa två timmar
lång.
Samtidigt är det scener som är bra som sagt riktigt
bländande och väl värda mödan att se filmen. Och om filmen inte tillfört något
annat så har det i alla fall fått mig att inse att jag måste se allt jag har
missat från Terry Gilliam…
