Recension: Percy Jackson & the Olympians: The Lightning Thief

Jag är ganska intresserad av grekisk mytologi och även om jag inte är någon expert på området tror jag att jag vet mer än de flesta om saken. Nu skildrar den här ungdomsfilmen inte några av de grekiska sagorna på något komplicerat sätt men det är alltid bra att vara lite påläst inför sådana här filmatiseringar. Det är bra att ha basal kännedom om vidunder som hydran eller Medusa, vars blick kan förvandla människor till sten. Men det är som sagt en ungdomsfilm och det märks. Jag hade i och för sig önskat att den var lite vuxnare men jag gillar filmen i alla fall! Det är lagom mycket fantasy för min smak och det är en hel del det! Ett par kända skådespelare medverkar också, Pierce Brosnan som kentaur och Uma Thurman som självaste Medusa! Effekterna är förvånansvärt bra även om själva historien som sagt har lite vuxen prägel att önska. En klart underhållande film! 

7/10

Recension: My Dear Killer

Det här visade sig vara en relativt stereotypisk giallo och det säger jag i ordets allra positivaste betydelse. Jag gillar i och för sig när man krånglar till det också men ibland är det förlösande med en struktur man känner till och har sett många gånger förr. Filmen har väl inte jättemycket avklädda kvinnokroppar i sig men sleaze är heller inte det jag först och främst förknippar giallo med. Det är snarare ett brott som begåtts och som försöker att klaras upp. Det blir en utredning där det finns alldeles för många som vet för mycket och likvideras en efter en på välkänt manér, dock innehåller filmen ett av de ovanligaste mordredskapen i filmhistorien – en grävskopa! Men även förutom detta tilltag fungerar filmen bra, att räkna ut mördaren är ingen idé och misstankar riktas förstås mot alla som överhuvudtaget skulle kunna tänkas ha möjlighet att utföra dåden. Överlag en spännande och stilistisk film som torde tilltala all med intresse för galli! 

7/10

Recension: The Day of the Triffids (2009)

Så vitt jag vet finns det två installationer av den här historien sen tidigare, En film från 1962 och en miniserie från 1981. Här är det åter dags för en miniserie på ämnet men man har förstås gjort om lite sedan det senaste begav sig. Det känns som om den här vinklingen har ett lite annorlunda budskap än tidigare, då var det egentligen bara en tillfällighet att det skedde en katastrof medan man nu väver in någon form av moralitet i det hela. Triffiderna används för att utvinna olja ur och även om man vet att växterna är tänkande varelser behandlar man dem utan minsta respekt. När sedan katastrofen som gör att 99 % av befolkningen blir blinda kan man väl säg att Triffiderna får sin hämnd på människorna som behandlat dem illa. Det är ganska likt en stereotypisk djurskräckfilm på många sätt även om det här handlar om växter. Men växterna kan förflytta sig och även kommunicera med varandra och är ytterst farliga. Jämför man med de tidigare versionerna av historien kommer dock den här till korta och även om man har försökt att den handlingen lite mera kropp och själ så lyckas man inte fullt ut. I slutändan blir det en ganska meningslös berättelse som visserligen är underhållande under de nästan tre timmar den varar men som inte lämnar några bestående intryck. – 6/10

Recension: Histories Extraordinaires - 1968

Histories Extraordinaires

Aka: Sagor från de Döda, Spirits of the Dead

Regi: Federico Fellini, Louis Malle, Roger Vadim

1968

Horror

Tre historier ur Edgar Allan Poes rika arkiv berättas. Först är det Metzengerstein i en medeltida miljö som handlar om den exentriska grevinnan som blir så kär i sin egen kusin att hon blir helt besatt. William Wilson tar sedan över med en berättelse om grymhet och dubbelgångare för att slutligen avslutas med Toby Dammit som kommer till Rom för att spela in en katolsk västern men mest tycks vara intresserad av sin ersättning för rollen.

Jag har läst samtliga av Edgar Allan Poes Sällsamma Historier och är väl bekant med två av de här historierna sedan tidigare. Den tredje, den som sista historien i filmen – Toby Dammit, bygger på känner jag inte alls igen. Antingen har jag mer eller mindre sovit mig igenom den historien eller så finns den inte alls med i Sällsamma Historier. Ett tredje alternativ är förstås att den är så omgjord att jag inte längre känner igen den. Hur som helst kan det inte vara en av de mest kända historierna vilket jag dock anser de två första vara.

Därmed inte sagt att de tillhör det absoluta toppskiktet av fantasi eller fasansfullhet. Och det är självklart svårt att slå den spridning som exempelvis Den Svarta Katten har fått genom åren. Men nog om det! Det här är tre historier som utspelar sig i olika tid och rum och formmässigt inte heller påminner särskilt mycket om varandra. Den första - Metzengestein, är onekligen den mest erotiskt laddade av de tre. Jane Fonda är oerhört vacker och gör en utomordentlig tolkning av den lössläppta grevinnan. Hennes galenskap är påträngande och hennes makt är total verkar det som. Det är bara en sak hon inte rår över och det råkar vara den hon mest av allt vill ha. Inget konstigt egentligen kanske men det blir en mycket trevlig tolkning av berättelsen som jag tycker är rejält omgjord, vilket är bra. Det är roligare när historierna har gjorts personliga av regissörerna än när de bara berättas efter Poes manus.

William Wilson känns inte riktigt lika personlig i mina ögon. Jag kan inte heller säga att den är lika tacksam att göra till något eget. Det finns en inneboende moralisering i själva berättelsen som är svår att ignorera och det är också precis vad som berättas. William Wilson som är allt annat än trevlig råkar ut för sin dubbelgångare som är den enda som sätter sig upp mot honom och tillrättavisar honom. Denna dubbelgångare avslöjar honom när han fuskar och sätter honom på plats. Det är en effektivt berättad historia men jag hade önskat att det fanns en lite vassare sluttwist på historien. Det tar liksom bara slut…

Det gör också den tredje berättelsen – Toby Dammit, som jag inte känner igen alls. Jag tycker också att det är den klenaste historien av dem alla även om den framåt slutet blir relativt gruvlig. Jag tycker dock inte att genomförandet är riktigt i klass med de två första berättelserna och det blir en ganska klen avslutning på antologin.

Det som är roligt är att det faktiskt inte är helt uttjatade historier som berättas. Den Svarta Katten, som jag nämnde tidigare har till exempel filmatiserats till leda och det har vissa andra av Edgar Allan Poes berättelser gjorts också. Detta gör att den här antologin faktiskt känns lite fräsch trots allt – även om den är gjort i slutet av sextiotalet!