Recension: East of Eden - 1981

East of Eden

Regi: Harvey Hart

1981

Drama

Cyrus Trask, som just blivit av med sitt ena ben i Arméns tjänst, förlorar också sin hustru som dränker sig en dyster natt. Han skaffar förstås en ny flamma och allt eftersom att honom också blir svag och matt växer sönerna Charles (Bruce Boxleitner) och Adam (Timothy Bottoms) upp. Att de endast är halvbröder är kanske de som gör att de är så olika och medan Charles slåss för sin fars kärlek, och i processen gör Adam illa både fysiskt och psykiskt, vill Adam inget hellre än att bli lämnad i fred. Hur som helst så visar det sig att Cyrus behandlar Adam hårdare för att de faktiskt är han som är faderns favorit och att han behöver ”härdas”. Adam Skickas till armén och Charles stannar hemma får att sköta om gården. En dag när de båda bröderna återförenats efter många år och fadern avlidit hittar de en ung kvinna (Jane Seymour) halvt sönderslagen och i behov av läkarvård på yttertrappan. Detta startar en livslång rivalitet mellan Adam, som förälskar sig i Cathy, och Charles som ser igenom hennes vackra yttre och skådar hennes mörka, destruktiva eller rent av onda sida! Det blir upptakten på en berättelse där historien kommer att upprepa sig och för alltid förändra släkten Trasks framtid.

Till att börja med måste jag väl erkänna att jag faktiskt inte sett filmen från 1955 – en av James Deans tre stora filmer. Läser man dock på lite så finner man att de skiljer sig åtminstone på ett plan. Filmen endast behandlar slutet på historien som berättas i den här miniserien, man får inte all den bakgrundshistoria som presenteras här. Om detta är bra eller dåligt i jämförelsen är förstås svårt att säga med bara den ena versionen i referensramen, men jag måste säga att jag gillar historier som spänner över flera generationer och i synnerhet när de är så välgjorda och välspelade som här.

Noble Entertainments utgåva av filmen stoltserar med tre namn, förutom John Steinbeck som skrivit den litterära förlagan: Bruce Boxleitner, Jane Seymour och Timothy Bottoms. Detta är väl de mest kända namnen i hyfsat stora roller kanske, men det finns mer namnkunniga skådisar än så i rollistan. Lloyd Bridges, Anne Baxter och så en hel massa andra kända ansikten som inte nödvändigtvis är enkelt att sätta ett namn på. Stora roller gör också Sam Bottoms (Timothys yngre bror) Hart Bochner, som Aron Trask, Karen Allen och förstås Soon-Tek Oh, som den ständige betjänten Lee i Adams liv.

Särskilt goda intryck gör Timothy Bottoms, vars föråldringsprocess är remarkabel, Soon-Tek Oh som står för den österländska visheten och är en mycket intressant och mångfacetterad karaktär. I bräschen går dock Jane Seymour som är fullständigt briljant! Jag har sällan eller aldrig egentligen sett henne prestera som hon gör här. Det är inte bara det att rollen är något som vi inte är vana att se henne i, hon exekverar den med sådan träffsäkerhet att det nästan blir kusligt och detta oavsett vilken av sina skepnader eller ålder hon ska gestalta. Sällan har väl en Golden Globe varit så välförtjänt!

Men även resten av produktionen är mycket trovärdig. Det handlar inte om att det utspelar sig i början av seklet, det ÄR början av seklet. Känslor spelas ut mot varandra och själva poängen med alltihop tycks vara att historien upprepas oavsett om vi vill det eller inte och blod kanske inte alltid är tjockare än vatten. Det är tragiska levnadsöden som lätt griper tag i åskådaren och har man väl börjat titta är det svårt att stänga av trots att miniserien faktiskt ligger på runt åtta timmar.

Mästerligt – mer eller mindre!

The Nude Vampire - 1970 - Erotisk vampyrism av Jean Rollin

The Nude Vampire

Regi: Jean Rollin

1970

Horror/Erotik

En ung kvinna i genomskinligt nattlinne jagas av män i djurmasker. Hon råkar springa på en man som fattar intresse för situationen och som genast börjar undersöka den märkliga händelsen. Det visar sig att kvinnan hålls inspärrad av hans egen far och att det uppehåller sig någon sorts självmordssekt i hans slott. Till råga på allt är sekten övertygad om att flickans blod innehåller lösningen för evigt liv.

Titeln till trots handlar det verkligen inte om en vampyrrulle. Inte i konventionell mening i alla fall. Men å andra sidan har ingen av de rullar jag hittills har sett av Jean Rollin varit särskilt konventionella…

Det är snarare så att delar av karaktärerna tror att det handlar om vampyrism, och det förtärs även blod, men tro inte att det på något sätt påminner om några blodtörstiga varelser som måste ha mänskligt blod som föda för att överleva.  Det handlar istället om något helt annat som det vore oerhört dumt att avslöja här. Och alldeles oavsett om det handlar om vampyrer eller inte är det en estetiskt tilltalande film. Det finns en romantisk ton över det hela och naturligtvis en hel del sleaze. Inte av det hårdare slaget kanske men tuttar finns det gott om – och genomskinliga kläder!

Tempot är lite för långsamt för att jag ska kunna få fullt utbyte av det här. Handlingen i sig är lite krystad också och skådespelarna spelar ofta över en hel del. Det hindrar inte att det är vackert filmat och det är väl det som är den stora behållningen också. När jag kommer att tänka på det så är det väl ofta så när det gäller Jean Rollin? Jag kommer att skriva om fler filmer framöver och ska verkligen hålla koll på detta!

Språket är som vanligt på franska och om man har problem med detta bör man nog hoppa över filmen till förmån för något annat. Men å andra sidan är det inte särskilt mycket dialog i filmen heller. Lite finns det förstås och den är viktig för att få information men det mesta berättas på ett annat sätt. Det finns också en mystik som vilar över alltsammans och som till slut får sin förklaring. Vilka är de där människorna som tolkas som vampyrer? Sanningen är långt mer överraskande än så!

Det är en film som kryper under skinnet och som man inte kan avfärda trots att den har problem med det jag beskrivit. Efter att jag har sett den funderar jag fortfarande på vad som verkligen hände här och där och varför. Det kan förstås bero på att det kanske inte är helt logiskt hela vägen – eller så är det oerhört genomtänkt och kräver mera analys för att förstås.

5/10

Recension: The Messengers - 2007

The Messengers

Regi: Oxide & Danny Pang

2007

Horror

Familjen Solomon, Roy (Dylan McDermott) och Denise (Penelope Ann Miller), dottern Jess (Kristen Stewart) och sonen Ben (Evan/Theodore Turner), från Chicago flyttar in på, en nästan fallfärdig, farm i North Dakota. Men inte bara fastigheten är i spillror, familjen har också problem och detta är det sista desperata försöka att hålla ihop den. Ganska snart börjar dottern se syner, eller åtminstone tror hennes föräldrar det och skyller händelserna på flickans tidigare traumatiska upplevelser. Hon är dock envis och forskar vidare i husets historia. Hennes upptäckter är både skrämmande och tillfredställande. Den tidigare familjen lämnade inte alls huset sex år tidigare, det blev brutalt mördade av någon eller något! Har hon verkligen rätt? Finns det verkligen onda andar i huset som är ute efter deras liv?

Visst känns det lite som Amityville Horror, Original eller Remake spelar ingen roll, när man läser ovanstående? Det var i alla fall exakt den känsla jag fick när jag tittade på filmen. Men vänta, sluta inte läsa nu! Det är inte alls så illa som det låter. För det första är det ett skickligt hopsnickrat hantverk som innehåller betydligt mer spännande ingredienser än vad Amityville Horror någonsin gjorde! För det andra så blir skillnaderna allt mer uppenbara ju mera av handlingen vi får ta del av.

Att de vålnader, spöken eller gengångare, eller vad man nu ska kalla dem, som enbart familjens barn och inte de vuxna kan se, är mycket välgjorda tycker jag inte är att avslöja för mycket. Dock är det svårt att berätta om filmens twists, som faktiskt med sin närvaro gör det hela mycket intressantare än vad det annars skulle vara, och jag tvingas därmed att enbart konstatera dess existens. Det blir nog bäst så, det är inte roligt att se film med facit i hand så att säga.

Skådespeleriet är även det av bra klass. Det kanske inte är bröderna Pangs främsta egenskap att personinstruera, estetisk visualisering är väl kanske mera deras gebit, mer trots detta brukar de lyckas fånga känslorna historien kräver i sina skådespelare, så även här. Dock kan det vara intressant att tillägga att även om jag inledningsvis enbart refererade till Amityville Horror, så är det inte den enda tydliga referenser i historien. Centralt i handlingen är också de kråkor som är ute efter den solrosskörd som ska rädda familjen ekonomi. Det är ställt bortom allt tvivel att Bröderna Pang här inspirerats av Hitchcocks mästerliga The Birds. Man efterhärmar skoningslöst på bästa Tarantino-manér och stölderna slutar inte där… Det är faktiskt ganska intressant att klura ut var olika scener har sitt ursprung även om det inte finns lika uppenbara och klockrena stölder The Birds.

Men jag kan inte påstå att det är därför jag gillar filmen, snarare har det med den spänningen som den avger att göra. Visst, det finns relativt gott om överraskningseffekter, designade att få tittaren att hoppa till, längs vägen. Men det finns mer än så, vissa scener är rejält gastkramande och det är alltid intressant att se hur bra kameraföring och effektiva klipp kan frambringa den känslan.

Stabil spökhusfilm av Bröderna Pang!

8/10

Recension: Friday The 13th part 4 - 1984

Friday The 13^th part 4

Regi: Joseph Zito

1984

Horror

Det hela börjar med att Jasons kropp tas till bårhuset i tron om att han är död, vilket han inte är. Han vaknar till liv och dödar några på bårhuset för att sedan fortsätta vidare tillbaka till Camp Crystal Lake där han hör hemma. Ett gäng ungdomar har hyrt ett ställe som inte ligger så rysligt långt från massaker. Det finns en annan familj som bor i huset bredvid, där finns en kille vid namn Tommy som älskar allt som har med masker att göra och han gör sina egna som är riktigt bra. I gänget finns det både nördar och sexgalna tonåringar som inte vill annat än att få komma in i trosorna på brudarna. Gänget har fest och allt verkar frid och fröjd ända tills Jason dyker upp med sin machete och blod börjar drypa.

I denna del finns ingen Crazy Ralph men det finns en annan som är minst sagt lika konstig som varnar dem om att inte åka dit, men i sin vanliga ordning är det ingen som lyssnar och tur är väl det för då hade ju filmen varit slut och man hade missat allt det goda.

Här får vi följa en kille vid namn Tommy Jarvis som spelas av den unge Corey Feldman som vi vid senare tillfällen har sett bland annat i The Goonies, Gremlins, The Lost Boys och Stand By Me. En annan karaktär som heter Jimmy och är en riktig nörd honom spelas av den nu kände Crispin Glover, han brukar ju som oftast spela nördar eller konstiga personer men det gör inte så mycket för han är ju så nedrans bra på det.

Musiken här vet jag inte så mycket om ännu, ska ta och lyssna på den igen för att komma med ett utlåtande senare och byta ut detta stycke helt.

I denna del börjar ju humorn att träda fram mer tydligt även om den redan i de förra delarna har varit på besök. Ett av mina mest minnesvärda scen kommer alltid att vara den här:

Jimmy frågar var är den jävla korkskruven och vips så är Jason framme och trycker den i handen på honom. Givetvis kommer man ihåg en himla massa scener, men just denna har riktigt bitigt sig fast.

Vapnen är inte de roligaste här men det kan jag leva med, för nu är Jason mäktigare och ser större ut så då räcker det med att han bara står där för att se grym och hemsk ut.

Recension: Dust Devil - 1992

Dust Devil

Aka Dust Devil – the final cut

Regi: Richard Stanley

1992

Thriller/Western/Horror

Det vi vanligtvis kanske kallar ökenvindar eller dammoln kallar lokalbefolkningen i Namibia något helt annat – Dust Devils. Men det ligger mer i legenden än så. Denna Dust Devil är en demon som kan ta den skepnad den önskar i besittning och som livnär sig på vilsna själar. De som känner sig ensamma och oälskade. De som känner att de redan mist allting i livet utom livet självt. Wendy (Chelsea Field) är en sån människa, hon har lämnat hus och hem bakom sig i sitt kraschade äktenskap och vill bara bort från allt. I sin bilfärd genom öknen mot världens ände plockar hon upp en liftare, en främling som polisen jagar i samband med ett ritualmord några dagar tidigare…

Jag vet inte riktigt vad man ska klassa den här filmen som. Till en början duggar westernklichéerna tätt både i ljud och bild och den fåordiga inledningen för nästan tankarna till Sergio Leones mästerliga Once Upon a Time in the West med bland andra Henry Fonda och Charles Bronson. Dock känns inte filmen kontinuerlig och man verkar inte riktigt kunnat bestämt sig för hur produktionen ska se ut. Man blandar framförallt två stilar (Thriller och Western) nästan i segment med varandra och de ger ingen tydlig överskådlig bild. Detta innebär också att man i nästa scen undrar om man verkligen ser på samma film.

Skådisarna är, förutom i öppningsscenen, till en början ganska dåliga och Chelsea Fields första repliker känns som rena skämtet. Detta blir dock bättre efterhand och framåt slutet känns hon faktiskt riktigt bra i rollen. De övriga smårollerna imponerar inte nämnvärt utan filmens behållning består mycket av Robert Burke’s (Dust Devil) genomträngande blick.

Som jag tidigare nämnt så finns det många och tydliga westernklichéer här och det kanske bara är jag, men jag tycker mig se vissa likheter mellan karaktären Dust Devil och de namnlösa karaktärer Clint Eastwood ofta gestaltat i westernsammanhang. Som exempel kan kanske framförallt High Plains Drifter nämnas. I övrigt kan jag se likheter med den senare Wishmaster där demonen är fånge i vår värld tills hans uppdrag på jakt efter själar har slutförts.

Slutligen vill jag filosofera lite kring tanken bakom filmen, om det nu finns någon djupare tanke. Vissa scener är så uppenbart dumma att de helt enkelt måste finnas till för att försöka skapa någon form av konstnärlighet i filmen. Jag anser i så fall inte att detta kommer fram tillräckligt tydligt och att resultatet i så fall kan kännas lite överambitiöst. Samtidigt är många av de nästan sepiabruna ökenvyerna vackra och stilfulla. Filmen hamnar nästan i paradox med sig själv och man vet inte riktigt vad man ska tycka när filmen är slut. Kanske beror detta problem också på att filmen klippts om ett antal gånger på grund av olika viljor mellan bolaget och regissören.

Dust Devil – the final cut är kompromissförslaget och inte nödvändigtvis den bästa versionen av filmen.

Ungdomsfängelset - 1946 - En riktig klassiker!

Ungdomsfängelset

Aka: Sciuscià, Shoeshine

Regi: Vittorio De Sica

1946

Drama

Giuseppe och Pasquale är bästa vänner. Som komplement till skoputsning tar de allehanda tvivelaktiga uppdrag för att tjäna ihop de pengar som de behöver för att köpa en häst. En dag säljer de ett par stulna amerikanska filtar till en spåtant för några futtiga lire. Oturligt nog för dem sammanfaller detta med ett större brott och de blir plötsligt anklagade för att stulit miljoner. Eftersom de vet att det är Giuseppes bror som ligger bakom vill det inte tjalla och sätts i fängelse. Men oavsett hur mycket de än är överrens om att inte prata pressas de och till slut blir de lurade. Pasquale tvingas prata för att rädda Giuseppe från prygel, men vakterna lurar dem och ingen blir egentligen skadad av pryglingen. Detta slår in en kil emellan de två vännerna och deras relation blir allt mer komplicerad av fängelsets outtalade regler och intriger.

Först av allt måste jag be att tacka Studio S Entertainment för att de ger ut filmer av det här slaget. De gör en ofantlig kulturgärning som knappast kan beskrivas i ord! När det gäller filmer av Vittotio De Sica är jag inte speciellt insatt. Vad jag minns så har jag enbart sett en tidigare – Cykeltjuven, vilket är en alldeles utmärkt film och hyllad som en av de allra bästa någonsin av många. Själv var jag återhållsam med mina superlativ och jag finner den här filmen intressantare! Temat är lite samma sak, det handlar på något sätt om fattigdom och om hoppet som inte vill försvinna från horisonten. Även när allting ser helt hopplöst ut finns det en väg att fortsätta och vänskapen består mellan de två pojkarna innerst inne trots de motsättningar som omvärlden tvingar på dem.

Det är en sorglig historia men liksom när det gäller Cykeltjuven är det svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som berör. Det är en realistisk gestaltning av problematiken, något romantiserande finns inte. Det är en kall, grå verklighet som avverkas men trots detta finns det ett ljus som lyser någonstans. Som åskådare brister hjärtat när de två vännerna tvingar bli ovänner, när de innerst inne fortfarande inget hellre vill än att fortsätta sin vänskap. Och det är när dessa känslor kommer fram, insinuerade eller inte, som den verkliga emotionella stämningen kommer fram!

Hästen som är en central del av handlingen får stå för en symbol för deras gemensamma drömmar eller deras gemensamma kärlek till livet och friheten kanske. Det är svårt att säga, jag tror att var och en tolkar denna häst på sitt alldeles egna sätt. Men alldeles oavsett hur man tolkar den är det en viktig del av historien och det som i slutändan binder ihop de två pojkarna med varandra.

Det är onekligen en gripande historia berättad på ett mästerligt sätt och jag vill verkligen utforska denna filmskapare mera efter mina förvärvade erfarenheter från den här filmen.

8/10

Enter the Void - 2009 - av regissören till Irréversible

Enter the Void

Regi: Gaspar Noé

2009

Drama

Oscar tar droger, men han är, enligt egen utsago, ingen jävla knarkare! Den ena saken leder till den andra och det bär sig inte bättre än att han till slut dör. Han blir helt enkelt skjuten av polisen. Men även om han är död är han inte borta. Hans själ flyter över staden och tar del av allt som händer. Ett löfte om att skydda sin syster till varje pris finns kvar och gör kanske att han inte riktigt kan finna ro, inte ens när han blir kremerad. Den värld som nu finns för Oscar är en helt annan än den han levde i.

Jag hade oerhört högt ställda förväntningar på den här filmen och under förtexterna, som blinkar förbi riktigt intensivt, trodde jag verkligen att jag skulle få se en film bortom allt annat. En film som verkligen tog ut svängarna när det gällde visuellt skapande. Men på nåt sätt så blir det aldrig riktigt något av det. Gaspar Noé lyckas aldrig riktigt göra det intressant. Ingenting verkar egentligen ha någon betydelse för handlingen och den handling som finns känns bara som en ursäkt för att kunna flippa ut i långdragna kameraåkningar. Detta gör förstås att det blir en tekniskt fulländad film men utan nerv. Jag känner inget större intresse och engagemang någon gång egentligen.

Allting känns väldigt löst sammanhållet och det är väl hela tanken också kanske. Och visst kan det finnas en poäng med att låta publiken lägga ihop filmens pussel efter eget huvud och skapa sig en egen personlig bild av den som inte behöver stämma överrens men någon annans vision överhuvudtaget. Jag brukar själv gilla sådana filmer men här blir det bara lite för mycket. Det känns oerhört pretentiöst och inte alls i närheten av det som förblir referensverket när det gäller Gaspar Noé för mig, nämligen Irreverible.

Ska man penetrera filmen lite grand så ser jag den som en existemsiell kommantar på något sätt. Det är centralt i handlingen vad som egentligen är livet efter detta, om det nu finns något liv efter detta. Oscar har nyligen börjat intressera sig för en Buddistisk bok när han dör och det är kanske just detta som är filmens huvudsakliga filosofi. Inte nödvändigtvis en Buddistisk livsåskådning men i alla fall ett sorts tankemönster om vad som verkligen händer efter döden. Är reinkarnation svaret på frågan?

Det är en film som tar på krafterna att se. Inte på grund av några speciellt starka scener utan just för att den är så intetsägande. Men efter två timmar händer det något som lyfter intresset och jag vet inte riktigt varför. Det känns bara som att filmen nu sätter igång på riktigt. Jag antar att det är Oscar som försvinner längre och längre in i tomheten vilket gör filmen mer och mer intensiv. Det är ingen konventionell avslutning men liksom Irreverisble finns det scener som kanske först inte visar sig vara speciellt intressanta men som sedan får en oerhörd inverkan på händelseförloppet.