Enter the Void - 2009 - av regissören till Irréversible



Enter the Void
Regi: Gaspar Noé
2009
Drama

Oscar tar droger, men han är, enligt egen utsago, ingen jävla knarkare! Den ena saken leder till den andra och det bär sig inte bättre än att han till slut dör. Han blir helt enkelt skjuten av polisen. Men även om han är död är han inte borta. Hans själ flyter över staden och tar del av allt som händer. Ett löfte om att skydda sin syster till varje pris finns kvar och gör kanske att han inte riktigt kan finna ro, inte ens när han blir kremerad. Den värld som nu finns för Oscar är en helt annan än den han levde i.

Jag hade oerhört högt ställda förväntningar på den här filmen och under förtexterna, som blinkar förbi riktigt intensivt, trodde jag verkligen att jag skulle få se en film bortom allt annat. En film som verkligen tog ut svängarna när det gällde visuellt skapande. Men på nåt sätt så blir det aldrig riktigt något av det. Gaspar Noé lyckas aldrig riktigt göra det intressant. Ingenting verkar egentligen ha någon betydelse för handlingen och den handling som finns känns bara som en ursäkt för att kunna flippa ut i långdragna kameraåkningar. Detta gör förstås att det blir en tekniskt fulländad film men utan nerv. Jag känner inget större intresse och engagemang någon gång egentligen.

Allting känns väldigt löst sammanhållet och det är väl hela tanken också kanske. Och visst kan det finnas en poäng med att låta publiken lägga ihop filmens pussel efter eget huvud och skapa sig en egen personlig bild av den som inte behöver stämma överrens men någon annans vision överhuvudtaget. Jag brukar själv gilla sådana filmer men här blir det bara lite för mycket. Det känns oerhört pretentiöst och inte alls i närheten av det som förblir referensverket när det gäller Gaspar Noé för mig, nämligen Irreverible.

Ska man penetrera filmen lite grand så ser jag den som en existemsiell kommantar på något sätt. Det är centralt i handlingen vad som egentligen är livet efter detta, om det nu finns något liv efter detta. Oscar har nyligen börjat intressera sig för en Buddistisk bok när han dör och det är kanske just detta som är filmens huvudsakliga filosofi. Inte nödvändigtvis en Buddistisk livsåskådning men i alla fall ett sorts tankemönster om vad som verkligen händer efter döden. Är reinkarnation svaret på frågan?

Det är en film som tar på krafterna att se. Inte på grund av några speciellt starka scener utan just för att den är så intetsägande. Men efter två timmar händer det något som lyfter intresset och jag vet inte riktigt varför. Det känns bara som att filmen nu sätter igång på riktigt. Jag antar att det är Oscar som försvinner längre och längre in i tomheten vilket gör filmen mer och mer intensiv. Det är ingen konventionell avslutning men liksom Irreverisble finns det scener som kanske först inte visar sig vara speciellt intressanta men som sedan får en oerhörd inverkan på händelseförloppet.