Dust Devil
Aka Dust Devil – the final cut
Regi: Richard Stanley
1992
Thriller/Western/Horror
Det vi vanligtvis kanske kallar ökenvindar eller dammoln kallar
lokalbefolkningen i Namibia något helt annat – Dust Devils. Men det ligger mer
i legenden än så. Denna Dust Devil är en demon som kan ta den skepnad den
önskar i besittning och som livnär sig på vilsna själar. De som känner sig
ensamma och oälskade. De som känner att de redan mist allting i livet utom
livet självt. Wendy (Chelsea Field) är en sån människa, hon har lämnat hus och
hem bakom sig i sitt kraschade äktenskap och vill bara bort från allt. I sin
bilfärd genom öknen mot världens ände plockar hon upp en liftare, en främling
som polisen jagar i samband med ett ritualmord några dagar tidigare…
Jag vet inte riktigt vad man
ska klassa den här filmen som. Till en början duggar westernklichéerna tätt både
i ljud och bild och den fåordiga inledningen för nästan tankarna till Sergio
Leones mästerliga Once Upon a Time in the West med bland andra Henry Fonda och
Charles Bronson. Dock känns inte filmen kontinuerlig och man verkar inte
riktigt kunnat bestämt sig för hur produktionen ska se ut. Man blandar
framförallt två stilar (Thriller och Western) nästan i segment med varandra och
de ger ingen tydlig överskådlig bild. Detta innebär också att man i nästa scen
undrar om man verkligen ser på samma film.
Skådisarna är, förutom i
öppningsscenen, till en början ganska dåliga och Chelsea Fields första repliker
känns som rena skämtet. Detta blir dock bättre efterhand och framåt slutet
känns hon faktiskt riktigt bra i rollen. De övriga smårollerna imponerar inte
nämnvärt utan filmens behållning består mycket av Robert Burke’s (Dust Devil)
genomträngande blick.
Som jag tidigare nämnt så
finns det många och tydliga westernklichéer här och det kanske bara är jag, men
jag tycker mig se vissa likheter mellan karaktären Dust Devil och de namnlösa
karaktärer Clint Eastwood ofta gestaltat i westernsammanhang. Som exempel kan
kanske framförallt High Plains Drifter nämnas. I övrigt kan jag se likheter med
den senare Wishmaster där demonen är fånge i vår värld tills hans uppdrag på
jakt efter själar har slutförts.
Slutligen vill jag filosofera
lite kring tanken bakom filmen, om det nu finns någon djupare tanke. Vissa
scener är så uppenbart dumma att de helt enkelt måste finnas till för att
försöka skapa någon form av konstnärlighet i filmen. Jag anser i så fall inte
att detta kommer fram tillräckligt tydligt och att resultatet i så fall kan
kännas lite överambitiöst. Samtidigt är många av de nästan sepiabruna
ökenvyerna vackra och stilfulla. Filmen hamnar nästan i paradox med sig själv
och man vet inte riktigt vad man ska tycka när filmen är slut. Kanske beror
detta problem också på att filmen klippts om ett antal gånger på grund av olika
viljor mellan bolaget och regissören.
Dust Devil – the final cut är
kompromissförslaget och inte nödvändigtvis den bästa versionen av filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar