Recension: Dust Devil - 1992



Dust Devil
Aka Dust Devil – the final cut
Regi: Richard Stanley
1992
Thriller/Western/Horror

Det vi vanligtvis kanske kallar ökenvindar eller dammoln kallar lokalbefolkningen i Namibia något helt annat – Dust Devils. Men det ligger mer i legenden än så. Denna Dust Devil är en demon som kan ta den skepnad den önskar i besittning och som livnär sig på vilsna själar. De som känner sig ensamma och oälskade. De som känner att de redan mist allting i livet utom livet självt. Wendy (Chelsea Field) är en sån människa, hon har lämnat hus och hem bakom sig i sitt kraschade äktenskap och vill bara bort från allt. I sin bilfärd genom öknen mot världens ände plockar hon upp en liftare, en främling som polisen jagar i samband med ett ritualmord några dagar tidigare…

Jag vet inte riktigt vad man ska klassa den här filmen som. Till en början duggar westernklichéerna tätt både i ljud och bild och den fåordiga inledningen för nästan tankarna till Sergio Leones mästerliga Once Upon a Time in the West med bland andra Henry Fonda och Charles Bronson. Dock känns inte filmen kontinuerlig och man verkar inte riktigt kunnat bestämt sig för hur produktionen ska se ut. Man blandar framförallt två stilar (Thriller och Western) nästan i segment med varandra och de ger ingen tydlig överskådlig bild. Detta innebär också att man i nästa scen undrar om man verkligen ser på samma film.

Skådisarna är, förutom i öppningsscenen, till en början ganska dåliga och Chelsea Fields första repliker känns som rena skämtet. Detta blir dock bättre efterhand och framåt slutet känns hon faktiskt riktigt bra i rollen. De övriga smårollerna imponerar inte nämnvärt utan filmens behållning består mycket av Robert Burke’s (Dust Devil) genomträngande blick.

Som jag tidigare nämnt så finns det många och tydliga westernklichéer här och det kanske bara är jag, men jag tycker mig se vissa likheter mellan karaktären Dust Devil och de namnlösa karaktärer Clint Eastwood ofta gestaltat i westernsammanhang. Som exempel kan kanske framförallt High Plains Drifter nämnas. I övrigt kan jag se likheter med den senare Wishmaster där demonen är fånge i vår värld tills hans uppdrag på jakt efter själar har slutförts.

Slutligen vill jag filosofera lite kring tanken bakom filmen, om det nu finns någon djupare tanke. Vissa scener är så uppenbart dumma att de helt enkelt måste finnas till för att försöka skapa någon form av konstnärlighet i filmen. Jag anser i så fall inte att detta kommer fram tillräckligt tydligt och att resultatet i så fall kan kännas lite överambitiöst. Samtidigt är många av de nästan sepiabruna ökenvyerna vackra och stilfulla. Filmen hamnar nästan i paradox med sig själv och man vet inte riktigt vad man ska tycka när filmen är slut. Kanske beror detta problem också på att filmen klippts om ett antal gånger på grund av olika viljor mellan bolaget och regissören.

Dust Devil – the final cut är kompromissförslaget och inte nödvändigtvis den bästa versionen av filmen.