Case of the Scorpions Tail
Regi: Sergio Martino
1971
Thriller
Lisa Baumer (Ida
Gali) älskar med sin älskare och väcks senare på natten av att telefonen
ringer. Rösten i andra änden säger att hennes make Kurt omkommit i en
flygplansolycka. Då det bara är gifta på pappret och inte längre delar sitt liv
med varandra blir hon lite förvånad över att bli informerad om att hon är
förmånstagare till makens livförsäkring på 1 miljon dollar och att hon måste
åka till Aten för att fixa till formaliteterna angående detta. När hon väl
hämtat ut pengarna kontaktas hon av Kurts älskarinna Lara Florakis (Jaine
Reynaud) som kräver en del av summan då hon påstår att Kurt tänkt ändra
livförsäkringen med henne som förmånstagare men inte hunnit innan han dog. Lisa
vägrar naturligtvis och mördas senare av en mördare med svarta handskar.
Försäkringsbolagets utredare Peter Lynch (George Hilton) och
brottplatsfotografen Cleo Dupont (Anita Strindberg) slår sig sedan ihop för att
försöka utreda det mystiska mordet.
Det här är en ganska typisk
giallorulle egentligen. Den är signerad Sergio Martino som var en mycket
framstående italienskt filmskapare på 70-talet och är fortfarande egentligen.
Hans namn har väl fått stå lite i skymundan för sådana storheter som Mario Bava
Och Dario Argento men hans talang ligger inte långt efter dessa stora mästare.
Alla ingredienser finns med, allt
från den, i princip, obligatoriska mördaren i svarta handskar till utredaren
som är något annat än polis, i det här fallet försäkringsutredare. Den typiska
musiken som här är skapad av Bruno Nicolai och som skapade mycket musik till de
här filmerna under den här tiden. Bildspråket är tämligen italienskt och man
känner helt klart igen den fokusering på ögon som kan anses vara speciellt
tydlig i italiensk film. Närbilder och udda kameravinklar bidrar till att
förhöja den spänning som kanske hade gått förlorad under filmens
transportsträckor, dessutom innehåller ju titeln ett djur och detta har, kanske
mer än något, kommit att förknippas med giallofilmen.
Något som är viktigt, förutom det
som nämnts här ovan är hur själva dödsscenerna ser ut. Det är ofta det som
hjälper eller stjälper en sån här film och här blir man sannerligen inte
besviken. Det kanske inte är den mest kvantitativa filmen i det här avseendet men
kvalitén är faktiskt svårslagen. Det är poetiskt vackra scener med härligt rött
stilistiskt blod som rinner på rätt sätt.
Det är också viktigt att man
verkligen rör till det för tittaren och inte låter denne räkna ut för mycket i
förtid. Här lyckas man väl med detta och misstankar riktas mot än den ene än
den andra och först i slutet när allt får sin förklaring trillar alla
pusselbitarna på plats. Det kan kanske tyckas lite krystat men vi får inte
glömma bort giallons ursprung, det var faktiskt ganska grafiska, gula (=Giallo
på italienska) kioskdeckare och kioskdeckare har väl inte den allra bästa
litterära statusen precis.
Gillar du giallorullar? Då gillar
du även den här
