Recension: Case of the Scorpions Tail - 1971

Case of the Scorpions Tail

Regi: Sergio Martino

1971

Thriller

Lisa Baumer (Ida Gali) älskar med sin älskare och väcks senare på natten av att telefonen ringer. Rösten i andra änden säger att hennes make Kurt omkommit i en flygplansolycka. Då det bara är gifta på pappret och inte längre delar sitt liv med varandra blir hon lite förvånad över att bli informerad om att hon är förmånstagare till makens livförsäkring på 1 miljon dollar och att hon måste åka till Aten för att fixa till formaliteterna angående detta. När hon väl hämtat ut pengarna kontaktas hon av Kurts älskarinna Lara Florakis (Jaine Reynaud) som kräver en del av summan då hon påstår att Kurt tänkt ändra livförsäkringen med henne som förmånstagare men inte hunnit innan han dog. Lisa vägrar naturligtvis och mördas senare av en mördare med svarta handskar. Försäkringsbolagets utredare Peter Lynch (George Hilton) och brottplatsfotografen Cleo Dupont (Anita Strindberg) slår sig sedan ihop för att försöka utreda det mystiska mordet.

Det här är en ganska typisk giallorulle egentligen. Den är signerad Sergio Martino som var en mycket framstående italienskt filmskapare på 70-talet och är fortfarande egentligen. Hans namn har väl fått stå lite i skymundan för sådana storheter som Mario Bava Och Dario Argento men hans talang ligger inte långt efter dessa stora mästare.

Alla ingredienser finns med, allt från den, i princip, obligatoriska mördaren i svarta handskar till utredaren som är något annat än polis, i det här fallet försäkringsutredare. Den typiska musiken som här är skapad av Bruno Nicolai och som skapade mycket musik till de här filmerna under den här tiden. Bildspråket är tämligen italienskt och man känner helt klart igen den fokusering på ögon som kan anses vara speciellt tydlig i italiensk film. Närbilder och udda kameravinklar bidrar till att förhöja den spänning som kanske hade gått förlorad under filmens transportsträckor, dessutom innehåller ju titeln ett djur och detta har, kanske mer än något, kommit att förknippas med giallofilmen.

Något som är viktigt, förutom det som nämnts här ovan är hur själva dödsscenerna ser ut. Det är ofta det som hjälper eller stjälper en sån här film och här blir man sannerligen inte besviken. Det kanske inte är den mest kvantitativa filmen i det här avseendet men kvalitén är faktiskt svårslagen. Det är poetiskt vackra scener med härligt rött stilistiskt blod som rinner på rätt sätt.

Det är också viktigt att man verkligen rör till det för tittaren och inte låter denne räkna ut för mycket i förtid. Här lyckas man väl med detta och misstankar riktas mot än den ene än den andra och först i slutet när allt får sin förklaring trillar alla pusselbitarna på plats. Det kan kanske tyckas lite krystat men vi får inte glömma bort giallons ursprung, det var faktiskt ganska grafiska, gula (=Giallo på italienska) kioskdeckare och kioskdeckare har väl inte den allra bästa litterära statusen precis.

Gillar du giallorullar? Då gillar du även den här