Orphan
Regi:
Jaume Collet-Serra
2009
Thriller
Kate och John Coleman (Vera Farmiga och Peter Sarsgaard) har nyligen
förlorat ett barn, ett ofött barn till och med, och har under en tid övervägt
att adoptera. De ger sig iväg till ett barnhem i trakten med ambitionen att
adoptera och älska ett barn som verkligen behöver det, istället för deras
dödfödda Jessica. De fastnar snart för en liten flicka vid namn Esther
(Isabelle Fuhrman). Hon kommer ursprungligen från ryssland och har varit lite
otursförföljd. Hennes förra fosterföräldrar omkom nämligen i en brand som hon
själv undkom med nöd och näppe. Det är precis en sådan flicka de har bestämt
sig för och Esther verkar verkligen behöva kärleken från ett par föräldrar! Hon
smälter bra in i familjen, men sonen – Daniel (Jimmy Bennett), är aggressiv och
motsträvig mot den nya familjemedlemmen. Dottern, den gravt hörselskadade Max
(Aryana Engineer), är däremot öppen och de två knyter snart sina band med
varandra. Snart blir det dock uppenbart att allt inte står riktigt rätt till
med Esther och att hennes historia är betydligt mörkare än vad som först varit
känt. Faktum är att när Kate börjar gräva djupare är sanningen betydligt mer
skrämmande och oväntad än vad någon hade kunnat tro.
Den enda referenspunkten jag har
till Jaume
Collet-Serra är House of Wax,
en film som nästan alla tycks älska att hata och som de flesta verkar minnas
för Paris
Hiltons död. Jag var heller inte särskilt imponerad av filmen och det
borde ju göra att varningsskenet skulle stråla kring den här filmen. Men facit
i hand kan jag dock säga att det är stor klasskillnad mellan filmerna och att
det här är ofantligt mycket bättre än var man skulle kunna tro!
Det var inte länge sedan jag såg The Children, en film som imponerade
stort på mig, och konstaterade att filmer om mördande barn, eller filmer där
barn mördas brutalt, är mycket ovanliga. Det här är dock inte riktigt samma
genre och ligger mer åt thriller än åt skräckhållet. Den är dock brutal nog på
sina ställen och faktiskt riktigt rå i sin framställning av våld. Det är inte
superblodigt men några av våldseffekterna är riktigt iögonfallande och
oväntade!
Handlingsmässigt påminner det en
hel del om Whisper, men där Whisper använde sig av
övernaturligheter för att berätta sin historia förlitar man sig istället här på
realism. Jag kan inte påstå att allting är logiskt hela tiden, men tillräckligt
mycket för att det här skulle kunna vara på riktigt under rätt omständigheter. Isabelle
Fuhrman är riktigt bra i rollen som Esther
och lyckas bra med att använda sig av de små medlens skådespeleri. Hon lyckas
ge uttryck åt en känsla genom en blick eller genom att förändra sitt leende en
smula.
Men det är inte bara en film för
förlitar sig på våldsamheter och terror från en adoptivdotter. En stor del av behållningen,
åtminstone för mig, är själva mysteriet kring Esther. Vad bottnar hennes
historia i? Vad är det för en mystisk bibel hon bär med sig? Är hon ”bara” en
fullblodspsykopat eller finns det fler personlighetsstörningar där? Svaren
kommer lite för tidigt enligt min mening och gör att slutminuterna kanske blir
lite för standardiserade. Det är lite synd när man ägnat så mycket tid åt att
bygga upp filmen mot ett klimax, men det är fortfarande mycket mycket bra!
