Denna pentalogi påbörjades 1958 med Damen i Svart, fortsatte samma år med Mannekäng i Rött. Året efter gjordes Ryttare i Blått, 1962 kom VitaFrun och så avslutades det med den här, Den Gula Bilen, 1963. Det är mycket årtal och färger och med det
sagt ska jag be att få tillägna den här recensionen, och de övriga jag har
skrivit i sviten, till min far som redan för många år sedan fick mig att
intressera mig för dem. Detta var långt innan de fanns tillgängliga på DVD, det
var långt innan DVD ens var tillgängligt överhuvudtaget. Jag är inte ens säker
på att videon tillhörde var mans egendom.
Jag kommer aldrig att glömma hur diskussionerna gick
hemma om vad ”de där färgfilmerna” egentlige hette och i vilken ordning de kom.
När någon av dem visades på TV var det ingen tvekan om det var TV1 eller TV2
som skulle vara kvällens kanal. Det fanns bara två kanaler och det fanns ingen
diskussion om vad som gällde en sådan kväll. För några år sedan, efter att
filmerna blivit tillgängliga på DVD såg jag till att de även blev tillgängliga
i föräldrahemmet. Nog skulle väl de filmer som varit föremål för sådan
diskussion finnas tillgängliga!
För min egen del blev jag först begeistrad i konceptet
när jag såg den första filmen – Damen i
Svart. Det var en effektiv, spöklik berättelse där alltsammans till slut
avslöjades av det skarpsinta paret Hillman. ”Färgfilmerna” hade nu blivit
Hillman-filmerna för mig. Den nästföljande filmen i sviten – Mannekäng i Rött – gjorde ett oerhört
intryck på mig. Jag hävdar fortfarande att det är en av de bästa svenska filmer
som har gjorts och en av de bästa överhuvudtaget förresten. Det var med
skräckblandad förtjusning jag insåg vilka kvaliteter den hade och sorligt nog
insåg jag snart att de resterande filmerna inte skulle leva upp till mina
förväntningar eller förhoppningar. Jag drog ut på mötet med både Ryttare i Blått och Vita Frun men slutligen tog jag mod
till mig… strax var jag framme vid den sista delen – Den Gula Bilen.
Det första jag reagerade på var att filmen inte var i
färg. Det spelar väl inte mig någon roll egentligen om en film är i färg eller
inte. Men att använda en färg i titeln och sedan förvägra sin publik att se den
kändes lite lumpet. Att Vita Frun
och Damen i Svart också gjordes i
svartvitt har inte så mycket med saken att göra. Både svart och vitt går att förmedla
utan färger, men en gul bil blir helt enkelt bara ljusgrå. Andemeningen går
fram i alla fall men jag tycker som sagt att resultatet blir lite lumpet.
Handlingen är mycket större än i någon av de andra
filmerna. Det handlar här om brott i internationell klass. I de övriga filmerna
har man försökt hålla det litet, arvstvister och ganska små grupperingar. Här
är det istället frågan om diplomatiska förvecklingar och, låt oss säga
terrorism. Jag är inte så förtjust i det. Jag gillar filmens tekniska aspekter
men större politiska thrillrar eller konspirationer är allt som oftast inte
riktigt min grej. Jag föredrar de tidigare fallen där övernaturliga fenomen har
används för att ge filmerna en spöklik karaktär.
Annalisa Ericsson
medverkade inte den här gången heller och det gjorde heller inte Lena Granhagen. Nils Hallberg och Karl-Arne Holmsten är däremot på plats och gör sina vanliga roller på vanligt sätt.
Hela grejen känns fel för mig. Inte nödvändigtvis för att inte hela ensemblen
är med, det har varit si och så med det tidigare också. Men jag får fel
signaler av produktionen. Det känns för stort, gemytligheten är borta på något
sätt. Kanske ville Arne Mattsson
utveckla berättandet till något mera men jag kan inte låta bli att jämföra
filmen med ett sladdbarn. Ett bar som visserligen är älskat men som inte
riktigt passar in i sin omgivning.
6/10
