Den Gula Bilen – 1963 – Sista Hillman Thrillern

Denna pentalogi påbörjades 1958 med Damen i Svart, fortsatte samma år med Mannekäng i Rött. Året efter gjordes Ryttare i Blått, 1962 kom VitaFrun och så avslutades det med den här, Den Gula Bilen, 1963. Det är mycket årtal och färger och med det sagt ska jag be att få tillägna den här recensionen, och de övriga jag har skrivit i sviten, till min far som redan för många år sedan fick mig att intressera mig för dem. Detta var långt innan de fanns tillgängliga på DVD, det var långt innan DVD ens var tillgängligt överhuvudtaget. Jag är inte ens säker på att videon tillhörde var mans egendom.

Jag kommer aldrig att glömma hur diskussionerna gick hemma om vad ”de där färgfilmerna” egentlige hette och i vilken ordning de kom. När någon av dem visades på TV var det ingen tvekan om det var TV1 eller TV2 som skulle vara kvällens kanal. Det fanns bara två kanaler och det fanns ingen diskussion om vad som gällde en sådan kväll. För några år sedan, efter att filmerna blivit tillgängliga på DVD såg jag till att de även blev tillgängliga i föräldrahemmet. Nog skulle väl de filmer som varit föremål för sådan diskussion finnas tillgängliga!

För min egen del blev jag först begeistrad i konceptet när jag såg den första filmen – Damen i Svart. Det var en effektiv, spöklik berättelse där alltsammans till slut avslöjades av det skarpsinta paret Hillman. ”Färgfilmerna” hade nu blivit Hillman-filmerna för mig. Den nästföljande filmen i sviten – Mannekäng i Rött – gjorde ett oerhört intryck på mig. Jag hävdar fortfarande att det är en av de bästa svenska filmer som har gjorts och en av de bästa överhuvudtaget förresten. Det var med skräckblandad förtjusning jag insåg vilka kvaliteter den hade och sorligt nog insåg jag snart att de resterande filmerna inte skulle leva upp till mina förväntningar eller förhoppningar. Jag drog ut på mötet med både Ryttare i Blått och Vita Frun men slutligen tog jag mod till mig… strax var jag framme vid den sista delen – Den Gula Bilen.

Det första jag reagerade på var att filmen inte var i färg. Det spelar väl inte mig någon roll egentligen om en film är i färg eller inte. Men att använda en färg i titeln och sedan förvägra sin publik att se den kändes lite lumpet. Att Vita Frun och Damen i Svart också gjordes i svartvitt har inte så mycket med saken att göra. Både svart och vitt går att förmedla utan färger, men en gul bil blir helt enkelt bara ljusgrå. Andemeningen går fram i alla fall men jag tycker som sagt att resultatet blir lite lumpet.

Handlingen är mycket större än i någon av de andra filmerna. Det handlar här om brott i internationell klass. I de övriga filmerna har man försökt hålla det litet, arvstvister och ganska små grupperingar. Här är det istället frågan om diplomatiska förvecklingar och, låt oss säga terrorism. Jag är inte så förtjust i det. Jag gillar filmens tekniska aspekter men större politiska thrillrar eller konspirationer är allt som oftast inte riktigt min grej. Jag föredrar de tidigare fallen där övernaturliga fenomen har används för att ge filmerna en spöklik karaktär.

Annalisa Ericsson medverkade inte den här gången heller och det gjorde heller inte Lena Granhagen. Nils Hallberg och Karl-Arne Holmsten är däremot på plats och gör sina vanliga roller på vanligt sätt. Hela grejen känns fel för mig. Inte nödvändigtvis för att inte hela ensemblen är med, det har varit si och så med det tidigare också. Men jag får fel signaler av produktionen. Det känns för stort, gemytligheten är borta på något sätt. Kanske ville Arne Mattsson utveckla berättandet till något mera men jag kan inte låta bli att jämföra filmen med ett sladdbarn. Ett bar som visserligen är älskat men som inte riktigt passar in i sin omgivning.

6/10