Jag har tidigare skrivit om två av de här miniserierna –
de två första: Polisen som vägrade svara
och Polisen som vägrade ge upp. Nu har
jag även sett de övriga tre i samma serie miniserier och tänkte helt sonika slå
ihop mina intryck till en enda text.
Först och främst måste jag konstatera att det är tämligen
stor skillnad mellan dem i kvalitet. Generellt skulle jag vilja säga att de
blir bättre och bättre ju mer åren går. Det vill säga att de senare är bättre
än de första. Det stämmer väl på sätt och vis. Man har lärt sig lite längs
vägen kan man tycka. Och det har man, det är inte samma misstag i slutet av
serien som det är i början. Poliserna är allt som oftast genomkorkade
fortfarande och karaktärerna är mer underhållande som parodier än som något man
kan ta på allvar i en spännande polisserie.
För särskilt spännande är det ovanligt att det blir.
Fallen är ofta ganska enkla egentligen men det tar långt tid att komma till
skott för polisen. I det avseendet är det kanske realistiskt, men om man ska
till att jämföra med andra polisfilmer är det inte särskilt representativt. Ofta
är det mer nostalgi än kvalitet om man ska vara riktigt ärlig.
Något som är kul att det faktiskt förekommer en hel del
kända ansikten som svischar förbi i mer eller mindre små roller. För att nämna
några kan vi ju ta Lars Väringer och
Carl-Einar Häckner i Polisen och Domarmordet. Per Ragnar medverkar i Polisen som vägrade ta semester och i
den sista miniserien Polisen och
Pyromanen kryllar det av kändisar i mindre roller. Bland annat ser vi Siwert Öholm och Lasse Brandeby i cameos, helt utan repliker.
Att försöka räkna ut hur det ligger till är en blandning
av meningslöshet och självklarhet egentligen. Det kan vara precis så man tror
att det ligger till eller hur omständigt och långsökt som helst. Det är inte
riktigt det som är poängen med de här miniserierna. Det har nog aldrig varit
tydligare att det är persongalleriet och skådespelarnas samverkan med varandra
som är det underhållande. Inte minst när det gäller Stefan Ljungkvists karaktär, den något tröge polisman Evald Larsson.
Denne blev föresten omåttligt populär hos svenska folket när serierna
ursprungligen gick på SVT. Det är inte svårt att förstå varför. På något sätt
verkar det alltid som att en underdog får sympatier och man kan väl inte påstå
att de andra poliserna är särskilt snälla mot honom. Det är helt enkelt synd om
honom…
Som en röd tråd genom hela serien finns också Evald
Larssons Pistolskytte VM för poliser som han aldrig kommer iväg till. Han
lyckas alltid skada sig på något vis så att han inte kan delta. Det är just
denna och andra komiska sidospår som gör serierna till vad de är. Lika röd tråd
är att han faktiskt lyckas charma fruntimren i bygden hur lätt som helst. De
andra är förundrade över hans metoder! Till syvende och sist är det en mycket
dedikerad polisman och det får han tillfälle att bevisa gång efter gång utan
egentligt gehör från kollegorna.
Jag gillar serien men det är som sagt lite skillnad på
kvaliteten. Den sista miniserien är nästan hur bra som helst medan ett par av
de andra håller högst medelmåttig klass. Det som det oftast brister på är
slagsmålsscener med onödigt överdramaturgisk musik. Så nu vet ni det. Även om
det finns en komisk ton genom hela serien är det knappast meningen att det ska
vara det pekoral som det faktiskt blir när man tar i alldeles för mycket med
dramaturgin. På det hela taget tycket jag dock att man borde införskaffa boxen,
inte minst av nostalgiska skäl om man är tillräckligt gammal.
