Recension: Wrath of the Titans - 2012

Wrath of the Titans

Regi: Jonathan Liebesman

2012

Action/Äventyr/Fantasy

Det har gått tio år sedan Perseus  besegrade Kraken och han vill nu inget hellre än att ägna sig åt sin son och sitt fiske. Ödet vill dock annorlunda och snart har han dragit in i ett maktspel långt större än vad han har kunnat ana. Hans halvbror Ares och farbror Hades planerar nämligen att släppa lös den våldsamme titanen Kronos. Zeus gör allt för att hindra dem och inser för sent att han är fångad och nu töms på sina krafter – allt för att Kronos ska komma till makten! Mänsklighetens enda chans är nu att Persues lyckas finna sin far i underjorden där Hades håller honom fången och sammanfoga det enda vapen som kan förgöra Kronos. Ett uppdrag som är lättare sagt än gjort!

Det är faktiskt en ren slump att jag nyligen läste på och uppdaterade mina kunskaper om grekisk mytologi. Men ämnet är onekligen intressant och det skadar inte att vara lite påläst inför filmen som bygger på temat. Jag brukar envist hävda att en film som kräver förkunskaper i form av att man har läst boken innan är ett misslyckande i någon form och samma sak kan väl gälla om man måste läsa på vilka Gudar som hör ihop med vilka före åskådandet.

Men det är inte mycket som behövs egentligen heller. Det skadar verkligen inte men allt förklaras å andra sidan också i filmen. Dessutom är historien endast väldigt löst baserad på mytologin. Namnen finns där och släktskapet men så vitt jag vet har man hittat på själva äventyret helt på egen hand utan någon som helst förlaga. Det är alltså en film som innehåller grekisk mytologi helt i onödan kan man säga. Det gör varken från eller till, det hade kunnat fungera hur bra som helst ändå!

Men ska man prompt göra en uppföljare till 2010 års version av Clashof the Titans fungerar denna mycket bra! Det är snyggt utfört och historien är tämligen lättsmällt. Dessutom är man som sagt inte bunden till att berätta historien på något speciellt sätt. Det är given sak att hjälten tar hem spelet i slutändan och det finns heller inget annat att fundera särskilt mycket på. Jag tycker att rollbesättningen sköter sig utan att imponera så väldeliga. Det funkar och det är allt som krävs.

Som vanligt drar förstås själva slutupplösningen ned intrycket en smula, det är som vanligt alldeles för enkelt när det väl kommer till att avsluta. Vad är det för fel att hitta på ett händelseförlopp som vi inte kan räkna ut halvtimmesvis i förväg? Jag gillar inte när man underskattar åskådaren på det viset.

Men jag finner filmer mycket underhållande och som sagt snyggt gjord. För mig gav den underhållningsvärde och om man har sett föregångaren och till och med 1981 års verison finns det saker att känna igen. Man ser det bara i förbifarten men det finns trots allt ett samband mellan filmerna. Ja, det är den där ugglan…

7/10

Recension: I vädurens skugga - 2003

I vädures skugga

Regi: Daniel Lehmussaari

2003

Horror

Kommissarie Gren står inför ännu ett till synes meningslöst mord. Snart står det klart för Gren och hand mannar att det inte handlar om enstaka mord eftersom ett mönster upprepas. Mördaren lemlästar sina offer och tar med sig souvenirer och lämnar ett kännetecken i offret… Ska Gren hinna få fast mördaren innan det är för sent?

Ovanstående text är hämtad från baksidan av Dvd-fodralet men sammanfattar mycket bra filmens okomplicerade handling. I princip skulle man kunna jämställa den med handlingen i de klassiska italienska giallodeckarna från 70-talet. Nu vill jag inte påstå att den här filmen håller samma klass som de filmerna gjorde men grunden finns där i alla fall och även om det här inte känns som äkta vara, kan man i alla fall konstatera en hyllning till genren. Tyvärr framställs den lite parodisk emellanåt och det kanske inte höjer dess statusstämpel högre.

De klassiska ingredienserna finns med. Det är ett djur i titeln (Vädur), det är tämligen explicita dödscener och mordmisstankar riktas till höger och vänster under filmens gång. Motivet är som vanligt ganska långsökt när det väl kommer till kritan och morden utförs av en mördare i svarta handskar.

Det här är ingen lång film, endast ca trekvart lång men man hinner ändå reagera på ojämnheten i filmen. Ibland är skådisarna genomusla för att i en annan scen funka riktigt bra. Detta har kanske också en del med regin att göra och det är framför allt filmens transportsträckor mellan de viktiga scenerna som känns oengagerade.

En svensk film med kultstatus som kanske inte riktigt lyckas leverera det som den utlovar, men å andra sidan är det kult så ar det och som hängivet fan av genren bör man nog berika sitt medvetande med den här. Om inte annat så ur referenssyfte.