Wrath of
the Titans
Regi: Jonathan
Liebesman
2012
Action/Äventyr/Fantasy
Det har gått tio år sedan Perseus
besegrade Kraken och han vill nu inget hellre än att ägna sig åt sin son
och sitt fiske. Ödet vill dock annorlunda och snart har han dragit in i ett
maktspel långt större än vad han har kunnat ana. Hans halvbror Ares och farbror
Hades planerar nämligen att släppa lös den våldsamme titanen Kronos. Zeus gör
allt för att hindra dem och inser för sent att han är fångad och nu töms på
sina krafter – allt för att Kronos ska komma till makten! Mänsklighetens enda
chans är nu att Persues lyckas finna sin far i underjorden där Hades håller
honom fången och sammanfoga det enda vapen som kan förgöra Kronos. Ett uppdrag
som är lättare sagt än gjort!
Det är faktiskt en ren slump att
jag nyligen läste på och uppdaterade mina kunskaper om grekisk mytologi. Men
ämnet är onekligen intressant och det skadar inte att vara lite påläst inför
filmen som bygger på temat. Jag brukar envist hävda att en film som kräver
förkunskaper i form av att man har läst boken innan är ett misslyckande i någon
form och samma sak kan väl gälla om man måste läsa på vilka Gudar som hör ihop
med vilka före åskådandet.
Men det är inte mycket som behövs
egentligen heller. Det skadar verkligen inte men allt förklaras å andra sidan
också i filmen. Dessutom är historien endast väldigt löst baserad på mytologin.
Namnen finns där och släktskapet men så vitt jag vet har man hittat på själva
äventyret helt på egen hand utan någon som helst förlaga. Det är alltså en film
som innehåller grekisk mytologi helt i onödan kan man säga. Det gör varken från
eller till, det hade kunnat fungera hur bra som helst ändå!
Men ska man prompt göra en
uppföljare till 2010 års version av Clashof the Titans fungerar denna mycket bra! Det är snyggt utfört och historien
är tämligen lättsmällt. Dessutom är man som sagt inte bunden till att berätta
historien på något speciellt sätt. Det är given sak att hjälten tar hem spelet
i slutändan och det finns heller inget annat att fundera särskilt mycket på.
Jag tycker att rollbesättningen sköter sig utan att imponera så väldeliga. Det
funkar och det är allt som krävs.
Som vanligt drar förstås själva
slutupplösningen ned intrycket en smula, det är som vanligt alldeles för enkelt
när det väl kommer till att avsluta. Vad är det för fel att hitta på ett
händelseförlopp som vi inte kan räkna ut halvtimmesvis i förväg? Jag gillar
inte när man underskattar åskådaren på det viset.
Men jag finner filmer mycket
underhållande och som sagt snyggt gjord. För mig gav den underhållningsvärde
och om man har sett föregångaren och till och med 1981 års verison finns det
saker att känna igen. Man ser det bara i förbifarten men det finns trots allt
ett samband mellan filmerna. Ja, det är den där ugglan…
7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar