Two Evil Eyes
Regi: George A. Romero, Dario Argento
1990
Horror
Två berättelser av Edgar Allen Poe
återfinns i den här filmatiseringen. Fakta i Fallet Valdemar, där titelpersonen
ligger för döden och enbart hålls vid liv genom hypnos av sin läkare. Allt för
att Valdemars giriga fru, och tillika läkarens älskarinna ska hinna roffa åt
sig så mycket pengar som möjligt innan det är för sent. Den Svarta Katten
fokuserar istället kring galenskapen som huvudpersonen utsätts för genom sitt
arbete som brottplatsfotograf. Hatet mot sambon nyfunna (svarta) katt blir
honom övermäktigt och han begår grövre och grövre gärningar för att få slippa
djuret. Slutligen blir det honom övermäktigt då kräket tycks ha nio liv…
Berättelser av Edgar Allen Poe är alltid kul om de görs
på rätt sätt och här tycker jag man har lyckats ganska bra faktiskt. Romero, som gör den första av de två
episoderna – Fakta i Fallet Valdemar,
lyckas fånga både essensen i Poes
berättelse och att sätta sin egen prägel på verket. Vem skulle vara mer kapabel
att regissera, det som i grund och botten faktiskt är en zombiehistoria, än
subgenrens okrönte konung?
Adrienne Barbeau gör ett bra jobb som
Valdemars hustru, som äntligen vill ha lite ekonomisk utdelning av sitt giftermål
med den rika knösen, och bär upp mycket av episoden med sin närvaro. Men även
andra saker funkar utmärkt, miljöerna är till exempel magnifika och synnerligen
passade i sammanhanget. De ger en seriös känsla som står lite i kontrast till
den, enligt mitt förmenande, uppenbara klichékomiken som nästan får
produktionen att kännas som, även om det inte är så, något gjort direkt för TV.
Även övrig rollbesättning funkar utmärkt även om det väl främst är läkaren (Ramy Zada) och Valdemar själv (Bingo O’Malley) som får tid framför
kameran förutom Barbeau då.
Argentos del i filmen, Den Svarta Katten, är lite annorlunda.
Den är mera komplex och inte så inbunden till sin natur som Romeros bidrag. Jag måste också säga
att jag tycker det är modigt att filmatisera just Den Svarta Katten som torde vara en av de allra mest uttjatade
historierna av Poe. Argento lyckas förstås utmärkt, även om
han inte gör något mästerverk av saken.
Harvey Keitel spelar huvudrollen som
fotograf och han gör det med bravur. Han är riktigt övertygande i sitt hat mot
katten och det är väl något som måste till för att det ska fungera. En poäng
just med att han är fotograf är ju också att han har tillgång till brottsplatser
och således får se den typen av våldsamheter som vanliga människor, eller
människor över huvud taget inte skulle behöva se. Detta ger dock Argento chansen att blanda in andra
historia i själva huvudhistorien och det hinner heller inte gå särskilt lång
tid innan Brunnen och Pendeln
visualiseras för oss. Lite senare refereras till Berenice och vill man så hittar man fler referenser längs vägen,
mer eller mindre långsökta.
Men allvarligt
talat så tror jag inte man bör se den här filmen för sina historiers skull utan
snarare för det sätt de har exekverats på. Det är ett gediget hantverk från de
båda herrarna i regissörsstolarna och jag tror de haft väldigt roligt när de
knåpat ihop filmen. Det är kul att se referenser och det finns en uppenbar
lekfullhet över produktionen. Jag tror de har lattjat runt lite bara för att se
vad de kunde åstadkomma men när resultatet blev som de blev är det bara att
lyfta på hatten och medge att det faktiskt är mycket lyckat och underhållande
att se.
