Vid första anblicken kan man väl tro att det här är en stjärnspäckad
film. Eller rättare sagt, det är en stjärnspäckad film, men kanske inte med
A-kändisar. Jag vet inte hur det står till med kunskaperna om Tony Todd, Danny Trejo och Michael
Biehn hos massorna. Bland de som läser den här bloggen gissar jag att det
är solklart. Det är lite kult över dem förstås även om jag genast ska dräpa
stämningen genom att säga att ett par av dem inte är med särskilt länge innan
de går hädan.
Det är däremot Mark
Hamill, som väl alla känner till från George
Lucas storfilmer om en viss Jedi riddare. Det är förstås Star Wars filmerna jag syftar på. Han
kommer väl alltid att vara förknippad med dem och ska sanningen fram är han
inte speciellt bra skådespelare. Här funkar han hyfsat men det är definitivt
lite karikatyr över rollen. Något som däremot är riktigt roligt att se är Noah Hathaway som åtminstone inte jag
har sett göra en roll sedan The Never
Ending Story! Och när var det?? 1984!! Han har visserligen haft några roller
sedan dess men har inte varit med i överdrivet många produktioner. Jag måste
säga att han är filmens pärla och står för den klart bästa prestationen. Han är
ingen söt lite pojke längre…
På omslaget stoltserar man med Tarantinos namn. 100 % Tarantino
Style, kan man läsa. Det är förstås ren bullshit! Jag ser åtminstone inte något
åt det hållet men jag antar att man bygger sitt påstående på att det finns vissa
vaga likheter med Reservoir Dogs.
Jag kan icke för mitt liv förstå hur man vid sina sinnens fulla bruk kan
jämföra men det är säljer väl ett och annat exemplar av filmen kanske. Men lite
märkligt blir det, eftersom jag bestämt hävdar att Tarantino är en imitatör när det kommer till filmskapande, att man
hävdar att filmen är en lik en skapelse av en imitatör. För mig blir det syntax
error i huvudet.
Men alldeles oavsett namnets dragplåster så gillar jag
filmen. Den är både rolig och förbannat rå! Det var ingen ordvits menad där,
ingen anknytning till filmens titel även om man skulle kunna tro det. Nej, det
är riktigt rått våld och faktiskt nästan lite otäckt emellanåt. Inte så att man
som luttrad filmtittare ryggar tillbaka på nåt sätt, men jag blev klart
imponerad över hur välgjort allting var. Det finns helt klart en nerv i filmen
som inte ska förringas.
Manuset i sig är väl inte superintellektuellt. Vi har
sett det förr i en eller annan form, eller åtminstone till innehåll. Det som är
speciellt med den är här kanske som titeln antyder – Sushi Girl. Under hela filmen, som mestadels utspelar sig i ett
enda rum, ligger en naken kvinna på bordet som en jättelik levande tallrik. Hon
serverar sushi på sin nakna kropp. Om det är en verklig japansk tradition som
filmen vill göra gällande, eller inte förtäljer inte historien. Hon ska ligga
där och inte reagera på vad som händer runt om kring henne, vilket blir lättare
sagt än gjort. Men är man ordentligt tränad på saken så ska det gå.
7/10
