Recension: The Sting - 1973

The Sting

Regi: George Roy Hill

1973

Drama/Komedi

Två småfifflare lurar pengarna av en “gångare” en kurir till gangsterbossen Doyle Lonnegan. Detta vet de förstås inte om eftersom de inte är tillräckligt dumma för att röra gangsterpengar. Men skadan är redan skedd, strax blir en av dem mördad – Luther, som redan har bestämt sig för att lägga av. Den andre – Johnny Hooker, flyr hals över huvud och säker rätt på Henry Gondorff, ett tips han fick från hans nu mördade kollega. Deras första möte blir en överraskning för Johnny, han ser inte den store svindlare framför sig som Luther talat om. Istället ser han en försupen karl som inte verkar kunna lära honom någonting som han inte redan kan. Men skenet bedrar och snart förbereder de hämnden för den gemensamma vännen Luther. De tänker blåsa gangsterbossen, men de måste vara försiktiga. Får Doyle Lonnegan minsta misstanke och vad de ämnar göra är deras liv i stor fara. Han får inte veta om att han har blivit blåst, inte ens när bluffen är färdigspelad. En svår stöt planeras in i minsta detalj.

Det här är en av mina absoluta favoritfilmer och att jag har sett den hur många gånger som helst är faktiskt ingen överdrift. Jag har för länge sedan tappat räkningen. Men vad är det som tilltalar mig så då? Ja, det ska vi snart klura ut. För det första är den oerhört välspelad. De stora rollerna Robert Redford, Paul Newman och Robert Shaw ÄR sina roller, de spelar inte dem. Det är åtminstone sant i ett metaforiskt perspektiv. Vidare är miljöerna fantastiskt tidstrogna och dialogen är helt perfekt i kontexten. En mycket stor del av behållningen bör också tillskrivas Scott Joplin, vars musik kantar filmen. Man skulle kunna säga att den förser filmen med guldkant om man vill vara lite mer målande.

Sen har vi det där med poker, för en del av filmen utspelar sig kring ett pokerbord. Jag gillar filmer där kortlekar förekommer och i synnerhet där sådan fingerfärdighet används som knappast kommer från skådespelarna utan från mer rutinerade kortmanipulatörer och close-up magiker. Som gammal amatör trollkarl brinner jag helt enkelt lite extra för det, men favoritrekvisita har alltid varit kortleken.

Sen har vi förvecklingarna. De är ganska många och kanske inte helt lätt att överskåda för en nybörjaråskådare. Jag vet många som verkligen inte har förstått hur filmen slutar och det är ett grepp som jag gillar. Jag vill visserligen inte påstå att filmen någonsin ställt till liknande problem för mig men det är i alla fall lite sådär lagom klurigt att man får tänka till lite.

Jag vill inte gå så långt som att kalla filmen för heist men visst finns det tendenser och man driver lite med själva formen också. Inte på ett överdrivet komiskt sätt för det här är inte en rolig film i det avseendet. Enda anledningen till att jag har benämnt den som partiell komedi ovan är egentligen att det är en film man blir glad av. Underhållningsfaktorn är oerhört hög och att kalla det för en ”feel-good” film är en gigantisk underdrift.

10/10

Recension: Bubba Ho-Tep - 2002

Bubba Ho-Tep

Regi: Don Coscarelli

2002

Komedi/Horror

Elvis Lever! Han bytte plats med en Elvisimitatör och missade sedan sin chans att byta tillbaka innan det blev för sent. Han tillbringar nu sin tid på ett ålderdomshem där mystiska dödsfall inträffar bland åldringarna. Tillsammans med Jack, en svart man som tror att han är JFK, börjar han undersöka de mystiska dödsfallen. Gåtfulla hieroglyfer på toaletten tycks ge ledtrådar till en gammal Egyptisk Mumie som nyligen försvunnit. Det verkar nu vara upp till dem att bekämpa denna urgamla ondska som inte bara dödar utan även konsumerar själar.

Jag känner mig lite kluven när jag ska skriva om den här filmen. Jag älskar verkligen historien om Elvis som bytte liv med en Elvisimitatör och på köpet blev imitatör av sig själv. Det är en intressant teori som faktiskt ligger åt det realistiska hållet samtidigt som man aldrig blir riktigt klok på om det verkligen är Kungen eller en imitatör som tror att han är Elvis. Det sägs ju dessutom att Elvis faktiskt en gång ställde upp in en look-a-like tävling och kom tvåa… nåja, det är väl kanske en skröna, men en trevlig skröna trots allt.

Det jag däremot inte gillar är den rysliga delen av filmen om man nu ska kalla det så. Jag tycker inte alls att det passar in i det övriga smarta manuset och förstör betydligt mer än det tillför. Scenerna känns inte riktigt genomarbetade och blir mer komiska än skrämmande.

Men det här är trots allt en film som växer ett par dagar efter man sett den. Man inser att det som först tycktes vara komiskt och dumt i själva verket har väldigt allvarsamma undertoner och budskap. Filmens sensmoral känns efterhand ganska tydlig och tycks attackera dem som inte följer sitt hjärta eller säljer sin själ för pengar. Det är bättre att dö med värdighet än att tillbringa sitt liv med att göra något man inte tror på, det är bättre att dö med stövlarna på så att säga. Kanske ska man aldrig ge upp sin dröm och att förlora fotfästet i dagens grymma samhällsklimat är kanske lika med en social dödsdom.

Bruce Campbell som spelar Elvis gör kanske sitt livs bästa rollprestation, men känner knappt igen honom och han blir ett med rollen, han är verkligen övertygande som den åldrade legenden. Hans monologer som behandlar alla möjliga filosofiska tankar och dilemman är välskrivna och lämnar plats för eftertanke. Kanske är det här filmens största behållning.

Filmen får, så har några dagar efter jag sett den ett gott betyg utan att för den skull vara ett modernt mästerverk.

Recension: Conan The Barbarian - 2011

Conan The Barbarian

Regi: Marcus Nispel

2011

Action/Äventyr/Fantasy

På barbarernas tid väser Conan upp. Han ser sin pappa dödas av en ond man i jakt på makt och hans mor dör i barnsäng ute på slagfältet. Det blir en snabb och våldsam uppväxt och Conan kan inte sluta att tänka på hämnd. Han är beredd att pulverisera bergen för att hitta de som gjort honom, hans familj och hans by orätt. Det är hans skyldighet som den enda överlevande! Flera år senare när han har växt sig vuxen söker han upp de skyldiga en efter en och straffar dem med sin vrede. Han inser också att det är upptill honom att stoppa Khalar Zyms planer att bli värdens härskare. Till varje pris måste han hindra honom från att fullborda ritualen som kan väcka hans döda hustru – häxan till liv. Annars är allt förlorat!

Conan föddes 1932 och var inte, som jag trodde, ursprungligen en seriehjälte. Istället var det hjälten i några historier av Robert E. Howard. Men i den här filmen föds Conan i alla fal på slagfältet och det första han får smaka är sin mammas blod. Hans uppväxt blir verkligen barbarisk och han vill inget hellre än att kvalificera sig till krigare. Men för det krävs mod och list och det är egenskaper som måste bevisas! Det blir i och för sig inte särskilt svårt för Conan och det dröjer inte länge förrän han vinner sin fars (Ron Perlman) respekt.

För att göra en lång historia kort så tvingas Conan, innan han uppnått vuxen ålder, att se sin far dö. Det passar väl in i handlingen även om det är ett lite krystat grepp. Det är verkligen en visuell film i det avseendet att man lagt ner en hel del krut på våldsscenerna. Kanske inte direkt när svärden klingar mot varandra även om blodet skvätter ganska rikligt, men de extraordinära tortyrscenerna är verkligen innovativa och känns samtidigt väldigt trovärdiga i den värld som filmen utspelar sig i.

Jag har tidigare varit skeptisk mot Marcus Nispel, och sågat både honom och hans filmer. Men om jag har lagt upp de recensionerna än eller ej har jag inte direkt minne av. Hur som helst känner jag att det är dags att göra avbön! Jag gillar hur de filmer som kommer från honom ser ut. I alla fall gör det med den här och det är väl ett betyg så gott som något. Det är en trevlig actionfilm med rötterna i äventyrs- och fantasygenren. Det är onda kungar, magiska ritualer och vidunderliga bestar. Allt som ska finnas i en sådan här film och det ser bra ut alltsammans!

Men som vanligt är det inte bara rosor även om det är övervägande av den varan i det här fallet. Man har i vanligt ordning inte riktigt lyckats med slutet som känns lite krystat och enkelt. Jag hade hoppats att man hade kunnat behålla fokus ett litet tag till men man får vara nöjd i alla fall!

Slutligen ett ord om det här med nyinspelningar. Är det här en sådan? Finns det något mer än karaktären Conan som kan kopplas till filmerna med Arnold Schwarzenegger? Jag säger att det här inte är en nyinspelning utan snarare ett fristående äventyr liksom vilken annan barbarfilm som helst egentligen. Och jag saknar heller inte Arnold, Jag tycker att Jason Momoa gör ett alldeles utmärkt jobb i rollen!

7/10

Snakeman aka The Snake King - 2005 - Stephen Baldwin har minst fjorton ansiktsuttryck mindre än Charles Bronson!

Det finns förstås flera utgåvor av den här filmen, men den jag har uppger en helt annan handling på baksidan än vad filmen egentligen innehåller. Handlingen utspelar sig i Brasiliens djungler där en mystisk kvarleva just har hittats. Enligt forskningsresultaten var kvarlevan av "Amazon-mannen" närmare 300 år när han dog. Detta väcker förstås intresse och en expedition ger sig iväg. Men det är inte bara ungdomens källa som finns i den stora djungeln. De blir också snart varse om en gigantisk femhövdad orm som vaktar den.

Som vanligt när man ska ta till en storlek större än allting annat tar man i rejält. Men man gör det redan från början och väntar inte till på slutet för att komma med en överraskning ännu större än vad vi har fått se tidigare. Det tycker jag är bra, man visar direkt vilken nivå man har lagts sig på och avviker sedan inte från den. Det är inte direkt blodigt och det är bara delvis en djurskräckfilm. Det är minst lika mycket en djungelfilm med infödingar och de kulturkrockar som uppstår. Jag gissar att filmen haft en relativt låg budget men den ser ändå förvånansvärt bra ut. Den dataanimerade varelsen retar inte upp mig alls.

Skådespelarmässigt är dragplåstret Stephen Baldwin som jag tycker har minst fjorton ansiktsuttryck mindre än Charles Bronson. Han lunkar omkring och är hur flegmatisk som helst mest hela tiden. Han har helt enkelt inte förmågan att visa några känslouttryck alls. Då tycker jag att flera av de andra skådespelarna är betydligt bättre faktiskt.

Det finns inga direkta överraskningar och det är inte en så värst skrämmande film heller. Jag tror faktiskt inte ens att man haft den ambitionen. Det behöver man heller inte ha då resultatet faktiskt är tämligen underhållande som det är!

6/10