Recension: Bubba Ho-Tep - 2002



Bubba Ho-Tep
Regi: Don Coscarelli
2002
Komedi/Horror

Elvis Lever! Han bytte plats med en Elvisimitatör och missade sedan sin chans att byta tillbaka innan det blev för sent. Han tillbringar nu sin tid på ett ålderdomshem där mystiska dödsfall inträffar bland åldringarna. Tillsammans med Jack, en svart man som tror att han är JFK, börjar han undersöka de mystiska dödsfallen. Gåtfulla hieroglyfer på toaletten tycks ge ledtrådar till en gammal Egyptisk Mumie som nyligen försvunnit. Det verkar nu vara upp till dem att bekämpa denna urgamla ondska som inte bara dödar utan även konsumerar själar.

Jag känner mig lite kluven när jag ska skriva om den här filmen. Jag älskar verkligen historien om Elvis som bytte liv med en Elvisimitatör och på köpet blev imitatör av sig själv. Det är en intressant teori som faktiskt ligger åt det realistiska hållet samtidigt som man aldrig blir riktigt klok på om det verkligen är Kungen eller en imitatör som tror att han är Elvis. Det sägs ju dessutom att Elvis faktiskt en gång ställde upp in en look-a-like tävling och kom tvåa… nåja, det är väl kanske en skröna, men en trevlig skröna trots allt.

Det jag däremot inte gillar är den rysliga delen av filmen om man nu ska kalla det så. Jag tycker inte alls att det passar in i det övriga smarta manuset och förstör betydligt mer än det tillför. Scenerna känns inte riktigt genomarbetade och blir mer komiska än skrämmande.

Men det här är trots allt en film som växer ett par dagar efter man sett den. Man inser att det som först tycktes vara komiskt och dumt i själva verket har väldigt allvarsamma undertoner och budskap. Filmens sensmoral känns efterhand ganska tydlig och tycks attackera dem som inte följer sitt hjärta eller säljer sin själ för pengar. Det är bättre att dö med värdighet än att tillbringa sitt liv med att göra något man inte tror på, det är bättre att dö med stövlarna på så att säga. Kanske ska man aldrig ge upp sin dröm och att förlora fotfästet i dagens grymma samhällsklimat är kanske lika med en social dödsdom.

Bruce Campbell som spelar Elvis gör kanske sitt livs bästa rollprestation, men känner knappt igen honom och han blir ett med rollen, han är verkligen övertygande som den åldrade legenden. Hans monologer som behandlar alla möjliga filosofiska tankar och dilemman är välskrivna och lämnar plats för eftertanke. Kanske är det här filmens största behållning.

Filmen får, så har några dagar efter jag sett den ett gott betyg utan att för den skull vara ett modernt mästerverk.