Recension/Tävling: Pixar Short Film Collection 2

Ärligt talat så hade jag inte en aning om vad jag skulle förvänta mig av den här kortfilmssamlingen. Jag hade överhuvudtaget ingen koll på att första volymen redan var släppt och att det ens fanns den här typen av kortfilmssamlingar från Disney/Pixar. Nåväl, jag har inga fördomar och satte förstås raskt igång med att titta på vad det var för kortfilmer. Jag låter nog dummare än vad jag är här för naturligtvis fattade jag att det handlade om humoristiska animerade filmer av ypperlig kvalitet. Det är ju det Disney/Pixar är kända för eller hur? Och några av filmerna har jag sett sedan tidigare också!

Men med eller utan fördomar är det här precis vad jag förväntade mig och det är fantastiskt animerat! Det är också hysteriskt kul på sina ställen och jag känner att jag behöver den första volymen också! Men hela tiden är det inte roligt på det sättet, det är underhållande men den där gapflabbshumorn är inte närvarande hela tiden. Och det är faktiskt positivt, för när den inte finns med är den istället ersatt av eftertänksamhet eller genomtänkta historier. Inte sällen syftar de till tidigare filmer och figurerna känns ofta igen också. Framåt slutet hittar vi både kortfilmer från Bilar (Bärgarns Hejdlösa Historier) och Toy Story.

Det är svårt att betygsätta en sån här samling, ska man gå efter det starkaste kortet eller det svagaste? Eller ska man helt enkelt försöka sig på ett snittbetyg? Jag vet faktiskt inte! Det finns enbart någon enstaka historia av de tolv som jag inte riktigt tycker håller måttet och som mer känns som storyboardteckningar animerad film, lite överdrivet förstås men det är lång till den vanliga standarden! Så att betyget ligger oerhört nära toppskiktet är helt uppenbart. Jag tänker inte klottra ned några siffror men jag råder alla som underhålls av tecknade filmer att införskaffa den här – nu! Genast!

Bilder: © Disney/Pixar

---

Jag har även två exemplar av filmen på blu-ray att ge bort. Vill du ha ett ex? Skynda dig att höra av dig! Glöm inte att bifoga din postadress!

Recension: Leif Jonkers Darkness - 1993

Leif Jonkers Darkness

Regi: Leif Jonker

1993

Horror

En efter en faller invånarna i den lilla staden offer för vampyrer och blir därigenom själva smittade. Det finns dock en handfull personer som lyckas överleva och dessutom sätta sig upp mot och bekämpa dem. Under jakten på ledarvampyren tvingas de se på när en efter en av deras närmaste vänner och familj faller offer för de blodtörstiga nattliga varelserna.

Inte alls tokigt faktiskt! Självklart ska man inte jämföra med vampyrfilm med megabudget men för att i princip inte ha kostat nånting har man väldigt stor behållning per satsad krona så att säga. Det är smetigt och blodigt – förbannat blodigt rent ut sagt och det ser faktiskt väldigt bra ut. Man har klarat att göra en nästan regelrätt splatter film utan att det för den skull blir så där fånigt som det så ofta blir. Visserligen finns där heller ingen klassisk erotisk vampyratmosfär, men det är väl å andra sidan inte meningen heller.

Skådespelarna funkar helt klart över förväntan utan att för den skull vara några virtuoser på det de gör. De kanske heller inte haft så där mycket att jobba med då karaktärsutvecklig inte står i centrum direkt. Inget fel i det då man ändå förstår vem som är vem och vad som formar dem att jaga ledarvampyren. Man behöver helt enkelt inte vara så ambitiös när det gäller den här typen av underhållningssplatter! Det är en film med en början och ett slut och söker man underliggande tolkningar letar man på fel ställe.

Något som kanske blir lite tröttsamt i längden är allt springande i filmen. Vampyrer på jakt efter blod som springer snabbare än i den här filmen har jag nog aldrig skådat. Jag hade dock stört mig mer på det om det varit en regelrätt vampyrrulle, här funkar det trots allt ganska bra som spänningshöjare. Musiken, som visserligen känns ganska vanlig i den här typen av undergroundsplatter, passa bra ihop med dessa scener. Det är hårdrock som gäller men som gammal hårdrockare måste jag säga att den här musiken är bra mycket bättre än den högst mediokra musik som brukar användas i sammanhanget.

Vill du se en extremt blodig vampyrhistoria som alla inte redan har sett ska du definitivt se den här!

Recension: London to Brighton - 2006

London to Brighton

Regi: Paul Andrew Williams

2006

Thriller/Drama

En ung kvinna (Lorraine Stanley), som bär bevisligen blivit utsatt för grovt våld, vilket hennes ena igenmurade och blåa öga tydliggör, störtar in på en offentlig toalett någonstans i London tillsammans med en ung flicka (Georgia Groome) som på sin höjd kan vara i de yngre tonåren. De är på flykt undan något, men vad har hänt dem? Samtidigt söker gangstern Stuart Allen (Sam Spruell) upp hallicken Derek (Johnny Harris) och ställer ett ultimatum, flickorna ska finnas inom 24 timmar annars får Derek själv betala priset. Den desperata jakten tar sin början – ända från London till Brighton.

Jag har många gånger försökt konkretisera mina tankar om skillnaderna mellan brittisk film, som den här, och amerikanska diton utan att komma fram med någon hundraprocentigt hållbar definition. Dock kan man se tydliga tendenser i de allra flesta fall, den här inkluderad, till en större vardagsrealism och mindre spektakulär biografunderhållning. Med det menar jag inte att den här filmen inte skulle passa på bio, för det är naturligtvis så att så länge man ser en bra film så går det att se den både hemma på DVD och på bio.

                            

Nåja, det här en i alla fall en skitig och närgången film om ett så kontroversiellt ämne som barnprostitution, koppleri och möjligen även snuddar vid trafficking. Den är mycket välspelad, vilket framförallt gäller de två huvudrollerna Kelly (Lorraine Stanley) och den unga Joanne (Georgia Groome). Det måste ha varit mycket tungt för en så pass ung skådis att gestalta den typen av roll som Georgia gör här, men all eloge till henne, hon gör det med bravur och det är inte särskilt svårt att sia om en lysande skådespelarkarriär för hennes del. Även Lorraine Stanley gör som sagt var extremt bra ifrån sig och man kan verkligen känna med vilken avsmak hon egentligen drar in den unga Joanne i sin hallicks smutsiga affärer i, även om hon i sin beslutprocess slutligen inte anser sig ha några andra alternativ.

Filmens negativa sidor handlar nog mest om att mina förväntningar var uppskruvade på max. Jag är fullt medveten om att det aldrig är bra med förväntningar av det slaget, men ibland är det liksom ofrånkomligt. Efter att ha sett trailern på filmen ett antal gånger hade jag målat upp en bild av en extremt stark film där man antingen skulle sitta och skaka på huvudet åt vilken människosyn vissa rötägg har, eller må riktigt fysiskt dåligt av övergreppen mot den lilla flickan. Jag kan inte säga att jag inte mådde dåligt av filmen, för det vore en lögn, men jag kom inte riktigt i närheten av mina förväntningar den saken är klar.

Men trots detta tycker jag helt klart att det är en sevärd film och rekommenderar den gärna till dem som gillar brittiska thrillers. Kameran känns dessutom lite så där lagom handhållen och skakig att man får ytterliggare en dimension av realism serverad. Tyvärr måste jag dock avsluta med att säga, att slutet av filmen inte kom som en total överraskning. Utan att gå in på detaljer, för det skulle säkerligen förstöra en del av nöjet att se den, så kan jag konstatera att mina tankar gick ungefär i de banorna åtminstone andra halvan av filmen. Dessutom slängs det ju ut lite ledtrådar strax innan säcken ska knytas ihop så att säga.

I övrigt en mycket sevärd film!