Regi:
Guillermo del Toro
Action/Sci-Fi
Det finns filmer om stora monster, det finns filmer om
ännu större monster och så finns det Pacific
Rim! Här har man gjort en poäng av att göra allting så stort som möjligt
och även om man menar att man inte gjort hommage till Kaiju-filmerna (Japanska
monsterfilmer) så är det ändå dessa som ligger till grund för stora delar av
handlingen.
Det är inte specificerat vilket år filmen utspelar sig
även om det någon gång nämns ett årtal som än så länge ligger i framtiden. Jag
minns inte exakt vilket år det var men det var i alla fall inte så rysligt
långt fram i tiden. Däremot är man väldigt tydlig med att poängtera själva
bakgrundshistorien till vad filmen handlar om. Hur det första monstret kommer
upp från havsdjupen, från en annan dimension, och hur man till slut lyckas ta
kål på det. Att tre eller fyra större städer då ligger i ruiner. Det handlar om
oerhört mäktiga varelser som kräver ett mäktigt motstånd. Därför utvecklar man
så kallade Jaegers – enorma robotar som styrs av två piloter, en för varje
hjärnhalva. Man beskriver hur fler av fler av dessa Kaiju kommer från
havsdjupen och hur de ökar i storlek. När ingressen är slut har vi fått veta att
människan fram till dess har klarat att hålla dessa gigantiska monster stången
och att saker och ting är på väg att ändras…
Det kommer alltså inte att bli lättare att fajtas med
dessa varelser än vad det dittills har varit. De kommer allt oftare fram och de
blir allt svårare att försvara sig mot dem när de blir större och större.
Hoppet står till en gigantisk mur som människan håller på att bygga.
Jaegerprogrammet ska därmed avvecklas, något som ses som en direkt dödsdom av
mänskligheten av de som är inblandade i projektet. En sista insats för att
stoppa monstren inleds.
Det är svårt att få med allt in i minsta detalj av
handlingen. Det är väl å andra sidan inte riktigt meningen heller men filmen är
ganska komplex trots att det ”bara” rör sig om en actionfilm. Den är drygt två
timmar lång och även om mycket av den är snygga actionscener finns det faktiskt
en substans bakom också. Allt är inte pang på rödbetan som man skulle kunna
tro. Det finns människor som är intressanta att följa och människor som aldrig
skulle existera i verkliga livet. På många sätt påminner det om en
serietidning, eller en superhjältefilm, men jag gillar sådana så jag ser inte det
som något negativt.
Det man i första hand ser, är förstås inte dessa människors
känslor utan de skimrande specialeffekterna. Guillermo del Toro hävdar i extramaterialet att man inte har gjort
hommage till klassiska Kaiju monster och det stämmer säkert. Men vid några
tillfällen har man i alla fall lånat bildspråket. Det är klart att det är
frågan om destruktion och det är väl det vi vill se. Vi vill sen en bil, en
buss eller en långtradare kastas som en vante eller bara vara så där onödigt i
vägen att den trampas på.
Det mesta är förstås inspelat med greenscreen. Ja, det är
väl allt förresten. Datoranimeringsprocessen måste ha varit långdragen och det
ser riktigt bra ut det mesta av tiden. I några enstaka scener ser det nästan ut
som om det var konventionella miniatyrer men jag antar att detta trots allt är hommage!
Jag gillar det! Det gör det mera levande samtidigt som det ser fantastiskt
mycket bättre ut än traditionella kulisser. Den som har sett en japansk
monsterfilm vet precis vad jag menar. Det här är riktigt underhållande action!
Snyggt är det också!
8/10
