The Pink Panther – 1963 – mer lätt leende än gapskratt!


På den tiden då köpfilmer på VHS låg i sin vagga i Sverige skaffade jag den här filmen. Tidigare hade jag sett en eller två av dess uppföljare och var naturligtvis mycket intresserad av att se originalet. Lika intresserad som jag var, lika besviken blev jag! Den levde inte alls upp till mina förväntningar och heller inte till de uppföljare jag redan hade sett. Därför var det med viss skepsis jag nu såg om den här filmen, på DVD den här gången. Skulle jag fortfarande tycka att det var en film som behövde element av sina uppföljare eller skulle jag gilla den bättre nu?





Redan i den klassiska tecknade inledningen som filmerna stoltserar med inser jag att den är annorlunda jämfört med det som har blivit förknippat med filmserien. I uppföljarna är det Clouseau som förödmjukas men i den här är det istället den rosa pantern som råkar illa ut. Helt omvänt alltså. Det är heller inte en film som sätter Peter Sellers i huvudrollen. David Niven, som spelar Sir Charles Lytton – The Phantom, ökänd inbrottstjuv som lämnar en handske med ett P på som signatur för sina brott, har en minst lika stor roll.

Humorn är annorlunda, det är visserligen slapstick från Peter Sellers men ändå inte på ett riktigt lika dumt sätt mot vad som senare ska bli. Clouseau är inte lika korkad som han senare kommer att bli och det finns ingen Herbert Lom som blir tokig på honom. Någonstans i balgrunden skulle man väl kunna kalla filmen för en sängkammarfars med sina förvecklingar men den är inte tillräckligt avancerad. Det är helt enkelt inte så roligt, mer lätt leende än gapskratt, möjligt med något småfniss här och där.





Sedd i dagens ljus tycker jag inte att filmen har åldrats särskilt väl. Det är kanske tidetypisk stil men det blir lite för mycket teaterföreställning av det hela. Replikerna levereras styltigt och hela produktionen är lite livlös. Det är en mer underhållande film än vad jag mindes den som, det är helt klart. Men det är trots allt inget jag kommer att se om på väldigt länge. Det är värd att ha i referensramen enbart för uppföljarnas skull och inget annat. Något så ovanligt som ett original som inte klår sina uppföljare!

5/10



I Frankenstein – 2014 – demoner och gargoyler


På omslaget står det nån jämförelse med Underworld och det är inte så dumt faktiskt! Filmen utspelar sig nämligen i en verklighet där krig råder. Det är inte mellan vampyrer och varulvar utan snarare mellan demoner och gargoyler. Det är en kamp som pågått i hundratals år och mitt i allt detta hamnar Frankensteins monster. Filmen utspelar sig i nutid och efter att originalberättelsen tagit slut. En gång i tiden läste jag faktiskt Mary Shellys roman om Frankenstein och även om jag inte minns mycket tycket jag själva prologen är värdig boken.






I den här filmen är monstret odödligt, han kan i vilket fall som helst inte dö av hög ålder eller på vilket sätt som helst. De onda demonerna är ute efter honom och hemlighetens med hans eviga liv, allt för att skapa en armé av demoner och en gång för alla besegra Gargoylerna. Det blir inte bara en film med slagsmål hit och dit utan också en där monstret, som ges namnet Adam, säker efter sin egen identitet. Man kan säkert läsa in religiösa värderingar i tillhörighet osv. men man måste verkligen inte. Framförallt tycker jag att det är snygga effekter och ett bra tempo i handlingen. Mycket mer än så behövs egentligen inte. Skådespelarna sköter sina jobb och filmhantverket är kompetent utfört. Det är en underhållande film även om den kanske inte ger några bestående intryck.

7/10

Bilder: TM & © 2013 LAKESHORE ENTERTAINMENT GROUP LLC AND LIONS GATE FILMS INC. Artwork and Supplementary Materials © 2014 Lions Gate Entertainment Inc. All Rights Reserved.


Laser Mission – 1989 – Brandon Lee och Ernest Borgnine


När jag först hörde talas om den här tänkte jag att det var en film av Mats Helge, inte för omslagets skull, bara för titeln. Jag vet inte varför, kanske är det en koppling till The Ninja Mission i titeln? Men å andra sidan lär det finnas mängder av filmer med ordet ”mission” i titeln som för den sakens skull inte får mig att tänka på Mats Helge. Kanske är det för att filmen är gjord i rätt tidsperiod? Jag vet helt enkelt inte så det kanske är dags att sluta spekulera?

Hur som helst upptäckte jag rätt snart att både Brandon Lee och Ernest Borgnine medverkar. Det måste borga för något tänkte jag. Nu har jag förvisso inte någon direkt koll på Brandon Lees filmkarriär. The Crow har jag förstås sett, filmen som blev hans sista, men mycket mer än så är det nog inte. I alla fall inte som har satt sig på minnet och det kan inte båda gott i så fall. Ernest Borgnine är med försvinnande lite men jag antar att man kunde sälja filmen lite extra med hans namn i rollistan. Ändå kretsar hela handlingen kring honom, mer eller mindre.





Han är tydligen någon sorts laserexpert och med en gigantisk diamant i handlingen vill både öst och väst ha tag i honom för att tillgodogöra sig hans hemligheter. Det blir lite action, en hel del action faktiskt och lite spänning. Inget över sig på något sätt. Faktum är att det snabbt blir ganska ointressant och Brandon Lee ser mest ut som en mycket ung Johnny Depp tycker jag (tänk 21 Jump Street). Han kommer förstås inte i närheten av skådespelartalang men det är en helt annan historia.

Överlag tycker jag att det här var en ganska trist historia som möjligen passar dem som måste se alla lågbudgeterade actionfilmer från 80-talet. Är man ute efter kvalitativ film för man hålla sig undan från den. Nostalgi möjligen men som underhållning? Njä…


3/10




In Memoriam – Eli Wallach – 1915-2014


Eli Wallach har lämnat oss, han blev 98 år! Jag förknippar honom främst med rollen som ”den fule” i Sergio Leones västernepos Den Gode, Den Onde, Den Fule. Han gjorde givetvis mänger av andra roller i sin 60(!) år långa karriär men det är så jag kommer att minnas honom. Kanske med dragning åt hans medverkan i The Magnificent Seven, men det är fortfarande åt samma håll.


När jag bläddrar igenom hans filmografi på ImDB är det många titlar jag känner igen men få där jag har reagerat på hans medverkan. Det är egentligen den bästa komplimang en skådespelare kan få. Att inte reagera på deras närvaro är ett mått på briljans, att kunna smälta in i rollen så pass att det inte märks att det är en roll de spelar. Eli Wallach behärskade detta! Vila i frid!


11 av de bästa svenska filmerna!


Att sätta ihop topplistor är alltid ett riktigt tufft jobb! Det finns alltid något man har missat och något som man inte blir riktigt nöjd med. Erfarenhetsmässigt vet jag också att om man inte inkluderar den eller det finns det alltid någon som kommer att ha åsikter om det hela. Möjligen kommer någon att gå till personangrepp (ja, det har hänt förr) för att man inte begriper… Nedanstående lista är därför inte menar så något definitivt, det finns ingen ambition att samla de absolut bästa filmerna och exkludera allting annat. Dels för att jag inte klarar av det och dels för att jag faktiskt inte sett allt… De är också utan inbördes ordning och med klickbara bilder. Here it goes:

Nasty Old People

Hundraåringen

Pettersson & Bendel

Vaxdockan
Flickan från Tredje Raden

Tysta Leken

Besökarna

Lokalvårdaren

Mannekäng i Rött

Huset vid Vägens Ände

Patrik 1,5



Lokalvårdaren – 2014 – Henrik Möllers långfilmsdebut!


Aka: Feed the Light

Har man höga förväntningar på en film, eller nåt annat för den delen, brukar det tyvärr sluta med att förhoppningarna grusas å det bestämdaste. I det här fallet är det dock precis tvärtom. Jag trodde det skulle vara en riktigt bra film och så var det ännu bättre! Snudd på mästerlig skulle jag vilja säga. Men jag är alltid snål i mina bedömningar och det ska extremt mycket till innan jag blir lyrisk.




Det jag har sett av Henrik Möller tidigare, kortfilmssamlingarna Ångesthunden och Kaninhoran, har varit tämligen humoristiskt. Kanske har humor inte alltid varit uppenbar men för mig har det alltid varit tydligt att de har kantats med ironi, sarkasm och satir. Så kanske är fallet även här men det är absolut inte i närheten av något som jag har sett Henrik Möller göra tidigare. För mig är det här en seriös film, det är inte en humoristisk i historia i botten och det finns inte mycket att skratta åt. Möjligen kan man tänka sig att det finns en tragikomisk intention någonstans i bakgrunden.

Jag känner att det finns mycket nyanser och skikt att upptäcka i den här filmen och det är tveksamt om man hittar allt när man ser den första gången. Jag gjorde det inte i alla fall. Det känns som att det finns metaforer till metaforerna och en metahandling. Det är fritt fram att tolka det som sker framför kameran till något mer än den tydliga handlingen. Om den nu är så tydlig vill säga.

Sara tar ett jobb som lokalvårdare för att hitta sin dotter. Väl på plats märker hon att allt inte står riktigt rätt till. Men hon får jobbet och börjar söka efter sin dotter på en plats där fysikens lagar inte gäller. Där ett mystiskt ljus får allting att förändras. Tiden fungerar annorlunda och chefen har tydligen en oerhörd makt över händelseförloppet. Men hon får hjälp av vaktmästaren som förklarar hur saker och ting fungerar i de dunkla källarkorridorerna.




Det finns definitivt surrealistiska tendenser i filmen. Om man nu kan kalla dem för tendenser, det är väl egentligen mer än så. Det är som sagt fritt fram att tolka men för min egen del tycker jag att händelseförloppet är så absurt att det finns en lockelse i det. Filmen är något så ovanligt som genuint spännande, man vet aldrig riktigt vilken väg den ska gå eller vilka medel den kommer att använda för att nå sitt mål.

De flesta av skådespelarna är okända för mig. Många av dem talar skånsk dialekt och det är väl inte så märkligt eftersom Henrik Möller själv har sin hemvist i de sydliga delarna av Sverige. Jag tycker att det tillför ytterligare en dimension till filmen. Allt för många gånger har man hört skånska i filmer som låter så krystad och tillgjord att det inte går att ta på allvar. Så är det inte i här. Visserligen kanske språket är något tillrättalagt men det låter fortfarande fullt naturligt! Men de flesta av namn är som sagt okända för mig. Lina Sundén spelar huvudrollen som Sara, Martin Jirhamn är vaktmästaren. Jenny Lampa är chefen och Patrik Karlsson spelar VHS-Mannen. Själv spelar Henrik Möller en liten roll i filmen och den enda som jag egentligen känner till sen förr – Karin Bertling, spelar också en väldigt liten roll. Samtliga är helt fantastiska!

10/10

Trailern:

Frost – 2013 – Hade enbart animationer varit tillräckligt…


Vi är nog många som har sett trailern till den här filmen och riktigt rålängtat efter den. Ni vet den med snögubben som jagar sin egen morotsnäsa för att inte renen ska få tag i den och äta upp den. Scenen utspelar sig på en frusen sjö och är hur rolig som helst. Den andas verkligen potential! Döm därför min förvåning när den scenen inte finns med i filmen! Det är enbart en trailerscen och inget annat. Filmen handlar inte alls om en snögubbe även om sagda varelse faktiskt finns med i historien. Det handlar dock högst om en komisk sidekick och inget annat.




Istället tar en helt annan historia form, en historia som tydligen bygger på HC Andersens Snödrottningen. Jag är inte särskilt bekant med berättelsen men det visar sig snabbt att det är samma gamla historia som berättats tusen och åter tusen gånger förr. Det är en berättelse om vänskap, syskon emellan, som till synes går i kras. Naturligtvis är det bara som det ser ut från utsidan eftersom de båda prinsessorna till slut ställer upp för varandra så hälften kunde vara nog. Allt går egentligen bara ut på att skydda den andre från det hemska som kan hända om de magiska krafterna slipper lös.

Elsa är den äldre av dem. Redan som liten har hon magiska krafter att bilda is och snö. Hennes yngre Anna syster tycker att det är skithäftigt och vill hela tiden leka och bygga snögubbar. I alla fall tills den dag då hon träffas av magin och faller i koma. Med hjälp av trollen överlever hon men man beslutar att radera hennes minne av händelsen och isolera Elsa så mycket det går för att skydda både henne och Anna. Åren går och Elsa ska krönas till drottning. Vad händer om inte att krafterna släpps lösa?! Inte oväntat. Det som sedan sker är historieberättande enligt mall 1A.




Animationerna är fantastiska! Det är filmens stora behållning. Det är förstås inte i klassisk Disneystil men det är snyggt och jag skulle nästan hellre jämföra det med pixarfilmerna. Blu-ray utgåvan har en enorm lyster som brukligt är så det finns i alla fall inget att klaga på där.

Däremot är det på tok för mycket sång och musik. Det är visserligen bra låtar och jag gillar speciellt duetter där den ena sjunger om en sak och den andra om något helt annat. Gärna med helt omvänd betydelse. För min del tittar jag alltid på de här filmerna på svenska. Jag vet inte varför, det har bara blivit så att animerade barnfilmer blir på svenska. I rollerna hittar vi Mimmi Sandén, Annika Herlitz, Sebastian Karlsson, Erik Segerstedt, Nassim Al Fakir och Claes Månsson i de stora rollerna. På engelska pryder Kristen Bell rollistans högsta topp.




Det är inget fel på insatserna, verkligen inte på animationerna, och utförandet egentligen. Det är bara en film som utgav sig för att vara något annat i trailern. Lite väl tråkig och uttjatad historia som faller platt påverkar förstås mycket. Hade enbart animationer varit tillräckligt hade den varit mästerlig men nu blir det istället en ganska stor besvikelse.

5/10


 Bilder: © Disney


Cannibal Women in the Avocado Jungle of Death – 1989


Det här är en film som jag haft på ”vill se” listan i många år. Kanske beror det på den fantastiska titeln, vad vet jag? Kanske beror det på att man inkluderat ordet ”Cannibal”. Hur som helst har jag inte hört mycket gott om filmen. Den ska inte alls motsvara förväntningarna hos dem i min bekantskapskrets som har sett den. Frågan är bara vilka förväntningar på en film med en sådan titel man bör ha?




För min egen del, efter att ha läst filmens synopsis, trodde jag att det var en film med kannibaltema. Jag förväntade mig amazonkvinnor och jag förväntade mig en hel del våld och en smula sleaze. Det handlar trots alls om hur de amerikanska myndigheterna får en framstående etnolog att söka efter en mytomspunnen stam – Pirayakvinnorn. Dessa lär enligt legenden äta upp sina män efter fullbordat samlag, likt den svarta änkan hos spindlarna.

Det som följer är absolut inte seriöst menat som jag trodde. Det hade på något sätt varit roligare om filmen hade varit allvarligt menad och fallerat på kalkonvärden. Fast det är en underhållande film ändå. Det är uppenbart en film menad som komedi, vilket jag inte hade räknat med, som driver med könsrollerna. Eller rättare sagt med de som till varje pris vill banda in könsrollsdebatten i alla frågor. Jämställdhet är förstås den rätta vägen men ibland kan det bli lite löjligt att debattera om det. Män och kvinnor är inte lika, så är det bara.





På något sätt finner jag det vara en drift med Indiana Jones filmerna. Det är i alla fall den typen av äventyr det bjuds på. Fast med tanke på humorn kanske Allan Quartermain-filmerna känns mer adekvata som jämförelse. Det är ibland lite på gränsen av för tramsigt när det gäller slappstick och sådana saker men jag tycker att karaktärerna funkar ganska bra trots allt. Shannon Tweed spelar det som får betraktas som huvudrollen, den intellektuella etnologen som visserligen är feminist men som inte vill utrota männen från mänskligheten och som inte har något intresse av att höja kvinnorna till en nivå över männen.




Med på sin expedition har hon Jim som spelas av Bill Maher och är en riktig chauvinist. Fast ska sanningen fram så är han inte riktigt så tuff som han tror att han är. Det känns också som att han vet att han inte lever upp till de manliga förebilder han säger. Han är egentligen ett stort skämt och en toffel. Slutligen har vi Bunny som liksom namnet insinuerar är en blåst blondin. Hon gestaltas av Karen M. Waldron. Det är en härlig trio som i sig driver med allt vad könsroller heter samtidigt som de personifierar den och ironiserar sig över den. Bland Pirayakvinnorna finner vi Adrienne Barbeau som ledare. Hon är riktigt bra i filmen och jag har förresten inget emot de andras insatser heller. Det är bara om man prompt måste ta filmen på allvar som man kan reta sig på överspel etc. Jag tror dock att den ser sig själv med en ganska stor glimt i ögat.

Det kunde ha blivit en riktigt smart film om manuset hade varit lite mera genomtänkt. Nu blir det mest en humoristisk avokadosoppa av den. Hade man bara vetat var man skulle sluta skämta och lägga in ett och annat allvarligt inlägg i debatten istället…

5/10