Open your Eyes – 1997 – Abre Los Ojos

Regi: Alejandro Amenabár

Thriller

Att det är den här filmen som Vanilla Sky är en nyinspelning på Vanilla Sky slog mig faktiskt inte när jag tittade på den. Förresten har jag faktiskt inte sett Vanilla Sky ännu så jag är kanske ursäktad? Däremot så kände jag att jag hade koll på vilken typ av film Alejandro Amenabár skulle ge oss trots att jag bara hade sett två av hans andra filmer före den här: En av mina första favoritfilmer – Tesis och så förstås The Others som dessutom var på engelska. Den här filmen är, liksom hans första film Tesis, på spanska. Har du problem med det är det ditt problem och inte filmens. En film ska aldrig behöva lida av att åskådaren inte klarar språket. Så länge det finns undertexter vill säga. Självklart skulle jag fördra om jag kunde hänga med utan dem men det kan jag inte. Att lära sig alla dessa språk som inte är engelska får jag försöka hinna med i nästa livstid.

Och faktum är att utökad livstid är en central del av filmens handling. Det skulle man i alla fall kunna säga. Men man skulle också kunna tolka den som en enda lång nihilistisk dröm. I det här fallet en mardröm men det här inte hit. Vår huvudperson César som spelas av Eduardo Noriega råkar ut för en olycka som vanställer hans ansikte. Rätt som det är sitter han inspärrad på ett mentalsjukhus och för dialog med en psykiatriker. Han är anklagad för ett mord som han inte minns och faktum är att han inte minns särkilt mycket. Det finns fragment som psykiatrikern kan locka fram ur honom men mycket mer än så är det inte. Dröm och verklighet, illusion och vanföreställningar blandas med varandra och César kan inte riktigt skilja på tillstånden. Vad har hänt och vad har inte hänt? Är han verkligen galen eller har hans liv blivit en dröm?

Jag gillar verkligen när gränserna suddas ut så som de gör i den här filmen och jag kan icke för mitt liv förstå varför jag har väntat så pass länge med att se den här filmen. Visserligen är det en region 1 utgåva vilket begränsar mina möjligheter men det är ändå ingen ursäkt. Jag borde ha tagit tag i saken för flera år sedan!

Men oavsett hur sent syndaren än vaknar så är det i alla fall gjort nu och det var en upplevelse som inte blivit för gammal av att vänta. Visserligen så är inte kryogenetik en lika revolutionerande tanke nu som den var 1997 men det är väl snarast att det inte finns ett lika stort nyhetsvärde numera. Jag tror nog att gemene man är lika kluvna till tekniken nu som för 10-20 år sedan. Det finns helt enkelt en tyst debatt som det inte rapporteras om i tabloiderna om längre.

Eduardo Noriega gör egentligen tre olika roller i filmen. Alla är förstås samma person men det är ändå helt skilda åt. Både sinnesstämningarna och utseendet varierar starkt. Först har vi den vanlige César, innan något händer honom. Vi har också den vanställde och slutligen har vi den som gömmer sig bakom en mask, bestående av hans eget ansikte. Han gör ett mycket bra jobb och jag är imponerad! Jag gillar också vad Penélope Cruz tillför filmen. Hennes roll kan tyckas enkel vid sidan av det arbete Eduardo Noriega lägger ner men hon är ändå klippt och skuren för rollen. Så perfekt att hon dessutom repriserade den i nyinspelningen Vanilla Sky några år senare.

Filmen är nästa två timmar lång men det märks knappt. Den lyckas hålla intresset upp för vad som håller på att hända hela tiden. Man är oerhört intresserad av hur det till slut visar sig hänga ihop och för att göra det extra intressant så tillför den sista scenen faktiskt ytterligare ett tvivel precis när man trodde att man var på det klara med allting. Gränserna mellan dröm och verklighet, galenskap och sunt rationellt tänkande, suddas ut och det är nära på mina favoritingredienser i en film!

8/10