Big Hero 6 – 2015 – Disneyklassiker nr 53

Faktum är att den här Disneyklassikern helt och hållet hade gått mig förbi om inte det faktum att jag blev påmind av en pressrelease hade inträffat. Av det kan jag dra två slutsatser. Dels är jag ovanligt ouppmärksam och dels har man misslyckats ganska kapitalt med att göra reklam för sin produkt. Jag menar, jag ska inte behöva vara särskilt uppmärksam för att få nyss om en ny Disneyklassiker, det är lite mot lagen – eller nåt…

Sen kan man som vanligt fråga sig varför en alldeles ny film plötsligt blir en klassiker men vi har debatterat det så många gånger att jag är lite trött på frågeställningen. Från och med nu räknar jag det enbart som en film i en filmserie med siffror på ryggen. Och den siffran är 53 i det här fallet. Den passar bra in i hyllan bland de andra.

Disney borgar för kvalitet som vanligt. När det gäller yta och utförande är det hur snyggt som helst och det finns verkligen inget att klaga på. Innehållet är det däremot lite si och så med. Det är en lite för standardiserad historia för min smak. Man behöver inte ha sett eller läst särskilt mycket för att genast känna igen sig. Det kanske är lite annorlunda karaktärer men grunden är den samma som är berättad tusentals gånger förr.

Tecknarstilen som en gång i tiden var synonym med Disneyanimationer är som bortblåst. Det finns inget av den klassiska stilen här. För mig skulle det lika gärna kunna vara en film från Pixar, det är ungefär känslan som jag får. Det är absolut inget ont i det eftersom de onekligen är kända för sina fantastiska animationer också men riktigt samma nostalgiska känsla får jag inte. Dessutom är det animerade människor vilket för min del blir lite konstigt. Jag är van vid att karaktärerna ska vara djur.

Däremot är det upplyftande att det är en ”riktig” historia som berättas och inte en massa lösrykta scener som täckmantel för en massa sångnummer. Det är istället en film med början, mitten och ett slut. Och det finns så klart en sensmoral eller två inbakade längs vägen.

Bland de svenska rösterna hörs bland annat Morgan Alling, Benjamin Wahlgren, David Lindgren, Nour El-Refai, Steffo Törnquist, Tomas Bolme och Per Myrberg. Jag tycker de funkar bra och eftersom jag föredrar att se just Disneyfilmer dubbade till svenska har jag inget att klaga över. Väljer man att se den engelskspråkiga varianten hittar vi istället namn som jag knappast känner till. Det behöver inte vara någon nackdel men det är i alla fall inte en av filmerna som kryllar med kändisar i rollistan.

Överlag är det trots allt ganska underhållande trots att historien är lika gammal som berättarkonsten. Ytan tar överhanden och det är snyggt utfört. Det är kanske det som är det viktigaste för Disneyproduktionerna numera? Det är underhållande att se i alla fall!

6/10

Bilder: ©2015 Disney

Vem är du? - 2005 - Svensk svår Anden-i-glaset film!

Vem är du?

Regi: Jonas Skelterwijk

2005

Horror

Vännerna Kim, Kalle och Johan (Nils Olsson, Staffan Andersson och Ola Roxendahl) förbereder en spöklik kväll i en gammal spritfabrik. Men hjälp av lite tända ljus och gott om öl planerar de en mysig kväll med tjejerna Stina, Lisa och Åsa (Anna Rydberg, Estelle Lönnberg och Nour El-Refai). De ska leka ”anden i glaset” och vilken plats vore mer lämpad än just det rum där den gamla vaktmästaren brutalt mördade sin fru för bara några år sedan? Reglerna gås igenom, skriv din fråga på en lapp och viska den sen i glaset. Men ställ aldrig någonsin den förbjudna frågan, frågan som väcker det onda till liv – vem är du?

Till en början funderar man onekligen på vad det egentligen är man har valt att titta på. Det skriker amatörfilm lång väg och skådespelarinsatserna är verkligen bortom all kritik. Att man dessutom valt att göra filmen på skånska påverkar heller inte dessa insatser på något positivt sätt. Missförstå mig inte nu, som skåning själv ser jag detta tilltag i grund och botten som förträffligt, men det låter så överdrivet styltat. Nästan som om man har ansträngt sig för att tala så tydligt som möjligt. Bildspråket kan också till en början upplevas som väldigt fladdrigt och kameravinklarna som tröttsamma men om Ni läser vidare så ska jag förklara varför det inte är så illa som det först låter.

Man sugs in i filmen och skådespelarna till trots så vill man veta mer av historien. Finns det verkligen en okänd ondska absorberad i väggarna i den gamla fabriken eller håller killarna bara på att lura tjejerna för att komma innanför deras trosor? Vem, vad, hur och varför är frågor som susar genom skallen. Efterhand bättrar sig skådespeleriet också och man kommer på sig själv med att faktiskt inte störa sig alls på det. När karaktärerna verkligen börjar bli rädda funkar det riktigt bra! Det ser äkta ut och de udda kameravinklarna bidrar tillsammans med den mycket lämpliga filmmusiken till att höja stämningen.

Det är svårt att skriva vidare utan att avslöja viktiga händelser i filmen. Den bygger ju i mångt och mycket på just den nyfikenhet man har som tittare, åtminstone från mitt sätt att se det. Jag kan ju i alla fall säga så mycket att jag rekommenderar filmen varmt, framförallt till dem som gillar spökhistorier. Quijaboardsfilmer växer inte på träd och när det dessutom produceras en svensk sådan tycker jag man ska ta tillfället i akt!

Kort sagt: gillade du Long time dead och witchboard 1 & 2 tycker jag definitivt du ska se där här. Den är kuslig utan att för den sakens skull bada i blodsdrypande effekter. Det gedigna hantverket bakom kameran får göra jobbet helt enkelt!

5/10