491 – 1964 – Jag tänker inte fastna i fällan!

För en gångs skull kan jag ”skryta” med att jag faktiskt har läst den litterära förlagan till filmen. Jag tänker inte fastna i fällan att påstå att boken är bättre än filmen för det är liksom inte riktigt min grej att hävda det med en dåres envishet. Det finns det ändå så många andra som gör. Men faktum är att boken, som skrevs 1962, har åldrats med betydligt bättre värdighet än filmen som gjordes ett par år senare. Framförallt är det teatersvenskan som stör mig. Man talade helt enkelt på ett annat sätt i filmerna vid den här tiden och det gör det svårare att ta till sig dem idag. Fast det är klart, man använde kanske inte dylik söderslang på teatern? Nåja, det låter styltat helt klart.

Annars måste jag säga att filmen är mycket trogen boken. Det är väl i och för sig ingen bok som torde vara särskilt svår att visualisera på film och det borde onekligen göra det hela enklare. Liksom i boken är huvudpersonen Nisse. Det är genom hans ögon vi ser händelserna och det är också han som står som berättare. Han beskriver hur han och några andra småbusar, ynglingar som hamnat i klammeri med rättvisan, lever tillsammans i ett kollektiv. Alltsammans är nån sorts experiment och de måste varje dag göra intervjuer på myndigheten kallad Sakligheten.

Det här var onekligen en kontroversiell film när den kom. Numera kanske ingen skulle höja på ögonbrynen åt den men det är något speciellt med den råa tonen som genomsyrar den. Det är inte överdrivet explicit våld om man ser den med dagens mått mätt men det finns inte tillstymmelse till humor i den. Den är totalt nattsvart!

Bland ungdomarna finns det väl ingen som utmärker sig direkt. Inte bland killarna i alla fall. Det är inget fel på deras insatser så klart och man får faktiskt en illusion av att de är riktiga busar. I rollen som Krister – föreståndaren, ser vi Lars Lind som en riktig mes. Hela filmen bygger lite på det temat – att systemet inte räcker till för att skapa ordning i ungdomarnas kaos. Kaoset skapar de själva. Andra notabla ansikten är Åke Grönberg men kanske framförallt Lena Nyman. Hon är alltid het men jag har nog sällen sett henne i en sån här seriös roll. Min största erfarenhet av henne har med Hasse å Tage att göra måste jag erkänna. Men här finns ingen humor, bara en nattsvart betraktelse!

7/10

Vi tre debutera – 1953 – I regi av Hasse Ekman

Ska man vara riktigt krass är det här egentligen inte frågan om något annat än en romantisk komedi. I alla fall det mesta av tiden, den tid som inte utgörs av tragedi. I korthet handlar filmen om tre unga författare, diktare, som alla har skickat manuskript av sina verk till bokförlaget. Nu har just de tre valts ut till förlagets årliga tre debutanter. De kommer från olika samhällskikt och kanske inte alltid kommer så bra överens som de borde. Åtminstone inte Ludvig Lans (Sven-Eric Gamble), som kommer från det nedre samhällsskiktet och egentligen är sjöman, och Lillebror Brummer (Per Oscarsson) som är son till direktören på firman där Ludvig just nu tjänar sitt uppehälle som cykelbud. Emellan dem finns Lo (Maj-Britt Nilsson) som försöker hålla dem sams.

Eftersom filmen, som bygger på en pjäs av Herbert Grevenius, behandlar de olika samhällsskikten blir det kulturkrockar här och där. Det är klart att den rike direktörssonen inte har samma erfarenheter som den fattige sjömannen och filmen gör också en poäng av detta. Men den gör också en poäng av att man kanske inte ska döma andra utifrån var de kommer och vilka erfarenheter de har. En vänskap kan utvecklas i de märkligaste sammanhang, även om förhållandet ibland kantas av slagsmål och hårda ord.

Man får väl också kalla det för triangeldrama; rik man blir kär i dansös, dansös blir kär i fattig man och fattig man vill inte binda sig. Det är förstås också detta som betyder bråk. Missförstånd karlarna emellan om vilka förutsättningar som gäller.

Det är absolut inte så att jag är någon expert på äldre svenska skådespelare men det finns onekligen några kända namn som medverkar i förbluffande små roller. Åke Grönberg, Karl-Gerhard som sig själv och Inga Gill. Utan att nämna några namn tycker jag mig känna igen några jag inte kan namnge också men jag lägger inte någon större vikt vid det. Det är klart att det är kända ansikten i filmen, det vore väl nästan konstigare annars – eller hur?

Det finns en allvarsamhet över filmen som kanske gör den lite för tung. Det är inte bara en film som passerar förbi när man ser den. Det är tre människoöden som gestaltas och jag är inte säker på att något av den i slutändan egentligen är lyckligt. Det kanske verkar så till en början, men innerst inne finns det något som gnager. Så är det nog hos de flesta av oss, det yttre är kanske inte alltid den vi egentligen vill förknippas oss med i första hand.

6/10

Recension: Paradiset - 1955

Paradiset

Regi: Arne Ragneborn

1955

Drama

Bertil (Åke Grönberg) får en sista chans på fabriken, han har varit nykter i sex månader och mår hur bra som helst. Men påtryckningar från kompisar och motgångar i hemmet driver honom tillbaka till en öl, sedan två öl och sedan… tja, låt oss säga att hans nyktra stunder från det ögonblicket är väldigt lätträknade. Han får sparken vilket gör att hans alkoholförtäring ökar. Samtidigt blir direktören (Edvin Adolphson) på fabriken ombedd av sin läkare att dra ner på sin alkoholkonsumtion. Han hävdar att han måste för representationens skull men det är uppenbart att han har grava problem. Snart får även han sparken från sin position vilket gör att han går ner sig ännu mer. Hans fru går ifrån honom och snart är kronofogdens utmätning av hemmet ett faktum.

Tack vara Klubb Super 8 får vi chansen att se den här filmen som tydligen har varit försvunnen i många år. Och ska sanningen fram så hade jag min uppfattning om vad det här skulle vara för en film. En halvkomisk pilsnerfilm som skulle vara bortglömd så fort den var slut, men så var det inte! Visst skulle man kunna kalla det för en pilsnerfilm, utan att för den delen syfta på någon ordvits. För det är onekligen en underhållande film trots att den berör mycket allvarsamma ämnen, dessutom på ett allvarsamt sätt. Det är en tragisk film och om det nu finns något budskap handlar det om att det kan gå illa för vem som helst, fattig som rik!

Något som imponerar på mig och som jag verkligen inte hade räknat med är verklighetsförankringen och de filosofiska resonemangen som ursäktar, eller åtminstone försöker förklara, drickandets anledningar. Och det finns flera, det är inte bara en beroendeframkallande dryck, det finns också sociala delar, grupptryck och gemenskap. Problemet är förstås när kontrollen förloras såsom det är med alla typer av missbruk.

Det jag gillar med filmen är att det inte är så där rysligt klämkäckt som det ofta kan vara i äldre svenska filmer. Jag vet att det finns ett agg mot just det här fenomenet där ute, framförallt bland ungdomar. Jag förespråkar som alltid att jag ska ge allt en chans innan man fördömer och i det här fallet får man verkligen sin belöning. Skådespeleriet är visserligen föråldrat men ändå realistiskt och inte överdrivet teatraliskt som det annars kan vara i filmer från den här tiden.

Man sugs in och kan inte slita blicken, det känns som slutet är oundvikligt – det tragiska slutet. Men ändå kan man inte vara riktigt säker på hur det kommer att gå. Man väntar sig trots allt ett lyckligt slut och är nyfiken på hur säcken kommer att knytas ihop. En mycket imponerade film som verkligen väcker nyfikenheten mot Arne Ragneborns andra filmer – fyra till antalet, som tydligen ska behandlas liknande ämnen. Totalt fem filmer som regissör men ändå omtalad som svensk films rötägg nummer ett enligt extramaterialet. Flera av hans filmer lyckades nämligen fastna i censuren och frisläpptes bara efter omfattande klipp och någon av dem lyckades till och med dra på sig ett totalförbud!

Förutom Arne Ragneborn själv och de tidigare nämnda Åke Grönberg och Edvin Adolphson medverkar även Gösta Bernhard, Stig Järrel och Sif Ruud i mindre roller. Det här är en riktigt bra film som verkligen imponerar!