Recension: Eden Lake - 2008



Eden Lake
Regi: James Watkins
2008
Thriller

Steve och Jenny ger sig ut på vad de tror kommer att bli en romantisk weekend vid en vacker sjö. Steve har tidigare varit där och förälskat sig i platsen och tar nu med sig Jenny dit, han har införskaffat en ring och planerar att fria vid lämpligt tillfälle under vistelsen. Föga anar de dock att deras tid vid platsen kommer att bli mardrömslik, men då ett ungdomsgäng börjar bråka med dem förvandlas snart idyllen till ett helvete. Det börjar med småsaker men eskalerar snart till ett fullskaligt krig på liv och död. Steve och Jenny måste ta till vartenda uns av kraft de har för att över huvud taget överleva.

Jag brukar tjata om hur överlägsen europeisk film är jämfört med amerikansk och det här är ytterliggare en i raden av filmer som bevisar min tes. Den är mycket intensivare än vad en amerikansk ekvivalent skulle vara och bra mycket otäckare också. Våldet håller sig hela tiden på en realistisk nivå och det finns en logik i vad som händer. Inget sker bara för att ge filmskaparen chansen att visa snaskigheter för snaskigheternas egen skull. Dessutom är karaktärerna helt och hållet trovärdiga, inga övernaturligheter inträffar och det är faktiskt riktigt obehagligt att titta emellanåt.

Något som också bidrar till realismen och till det som lockar med filmen är den skildring som sker av grupptryck och liknande saker. Hur ungdomarna gör saker de egentligen inte vill när de tycker att saker och ting redan gått för långt. Hur den starke ledaren får de andra med sig genom hot och våld eller genom ren utpressning. Det tycks också, tragiskt nog, ligga i tiden att fånga sina illdåd på film via en mobilkamera och det är också något som filmen utnyttjar. Det gör att det känns verkligare och än mer sadistiskt än vad det kanske skulle vara annars och denna mobilfilm går naturligtvis utmärkt att använda för att utpressa sina kamrater med.

Själva temat är kanske i sig inget nytt. Att människor jagas genom skogen av illgärningsmän är något som vi sett i alla tider, i Deliverance inte minst. Det som skiljer den här från de andra är väl, dels naturligtvis det faktum att det är barn som är gärningsmännen, det är alltid mera effektivt att ha med barn, vare sig de är offer eller ligister. Det är väl det oskyldiga hos barn kontra det som faktiskt sker rent grafiskt i bild som ger någon sorts paradoxal upplevelse. Dels handlar det om små detaljer som är svåra att avslöja här utan att ge bort för mycket. Låt oss nöja oss med att säga att manuset är mycket påhittigt på sina ställen och även om jag inte vill kalla det för rena ordlekar, då humorn är ganska frånvarande, kan man väl kalla det för ganska typiska situationer utan att för den delen falla i klichéfällan.

Det här är kort sagt en mycket bra rulle som jag rekommenderar alla som är intresserade av ren terror att se. Det är makalöst vilka känslor filmer rör upp och den bjuder faktiskt till och med på en och annan överraskningsscen som verkligen överraskar.

En mycket effektiv och välgjord film!