Evil Dead – 2013 – Det finns gott om hommage!

Regi: Fede Alvarez

Horror

Varje gång en älskad (skräck)film från förr görs i ny tappning är det alltid några som opponerar sig. Så var det väl även med denna men här verkar det som att många av fansen har krupit till korset och nästan jämställer den med Sam Raimis originalfilm från 1981 – The Evil Dead! Jag själv dröjde länge med att se den, inte för att jag egentligen hade något problem men att det var en nyinspelning, remake, reboot av en gammal film; det har bara inte blivit av.

Handlingen känns i mångt och mycket igen. Några ungdomar kommer till en ensligt belägen stuga (som påminner mycket om den i originalversionen). För en gångs skull kommer de inte dit för att festa, dricka sprit och knulla, utan för att en av dem ska bli ren från knarket! I källaren hittar de något som de borde ha lämnat ifred. En bok med besvärjelser som om de uttalas väcker något ondskefullt till liv. Något ondskefullt som inte kommer att låta dem lämna skogen levande…

Det dröjer inte länge förrän man inser att det inte är frågan om en Evil Dead 4 och heller inte om en nyinspelning av originalet. Enligt mitt förmenande är det definitivt frågan om en prequel, en film som alltså utspelar sig före första filmen. Redan i inledningen, själva teasern på filmen, känns detta som det enda möjliga alternativet, men blir senare ställt bortom allt tvivel.

Det finns gott om hommage till de tidigare filmerna, främst den första förstås. Sådant är alltid roligt om man är insatt i vad som en gång var och kan känna igen och förstå referenserna. De är inte alltid jättetydliga och ibland har man vänt på genus om ni förstår vad jag menar. Men det är klart positivt att de inte alltid är jättetydliga tycker jag. Det hade nästan varit lite löjligt om man hade kopierat scener rakt av och lagt in dem, det är bättre att man insinuerar och ger publiken möjlighet att tänka lite själv. Som det är i det här fallet!

Det har sagts att den här filmen är oerhört blodig, men jag håller inte riktigt med. Visst finns det några scener, mär är det nästan frågan om humoristiska splattereffekter och det är inte riktigt min uppfattning om vad som bör finnas i en obehaglig skräckfilm. För i övrigt är det inte särskilt mycket humor i den. Spänningen lyser tyvärr också ofta med sin frånvaro men blir betydligt bättre ju längre filmen fortgår. Det är alltså en betydligt bättre avslutning på filmen än inledning. Det räcker inte för att rubricera den som något mästerverk eller ens en film värdig den tidigare trilogin. Det blir en ok film som man visst kan se men som knappast lär gå till historien som något exceptionellt.

6/10

The Company of wolves - 1984 - Rödluvan och varulven!

The Company of wolves

Regi: Neil Jordan

1984

Horror

Company of wolves är väl egentligen rödluvesagen berättad för en senare generation. Rosaleen (Sarah Patterson) besöker sin mormor (Angela Lansbury) mitt inne i skogen. Där får hon höra den ena historien efter den andra om män med sammanväxta ögonbryn som ibland förvandlas till vargar. I bakgrunden ligger också att hennes syster nyligen har fallit offer för en varg.

När jag först började titta på den här filmen hade jag ganska stora förväntningar. En film som utlovade spänning och skräck i kombination med en klassisk saga. Det verkade ju lovande. Men ack så jag bedrog mig. Det finns visserligen en saga här man lätt känner igen men någon skräck kunde jag inte hitta ens med förstoringsglas och lupp. Det är extremt fjantigt och även om miljöerna ser sagolika ut räcker det inte när förvandlingseffekterna mellan människa och varg är så undermåliga. The Wolf man från 1941 känns bättre och fräschare i detta sammanhang. Problemen slutar förstås inte där, filmen är väldig svårförstådd och ibland vet man inte riktigt vad som har hänt, var det dröm eller verklighet just nu, rörigt värre alltså.

Både Sarah Patterson och framför allt Angela Lansbury gör sina roller med bravur men på det hela taget blir det tummen ned för denna billiga och fjantiga historia som faktiskt hade potential.

Trailer: Man of Steel

The Face of Rage - 1983 - Danny Glover och John Goodman som väldtäktsmän!

The Face of Rage

Regi: Donald Wrye

1983

Drama

Varje dag utsätts tusentals kvinnor runt om i världen för våldtäkt. Många kommer aldrig över detta oerhört förnedrande övergrepp och många plågas i evighet av mardrömmar där allt upprepas igen och igen. En psykiatriker har nu kommit på ett revolutionerande psykiatriskt experiment som ska få kvinnorna att möta och komma över sin inneboende rädsla. Han har samlat ihop en grupp offer som han nu vill ställa öga mot öga med en samling våldtäktsmän på ett fängelse. Mötet blir naturligtvis oerhört laddat och uppslitande. För några blir det hela närmast outhärdligt, för andra en tankeställare.

För ovanlighetens skull så känns på nått sätt filmens svenska titel ”Våldtäkt” råare och mer lockande. När min sambo hittade den för blygsamma 39kr trodde jag att hon verkligen hittat ett kap inom rape/revenge genren, men filmen bör kanske inte riktigt räknas in i den kategorin då all handling utspelar sig efter själva våldtäkten och dessutom är det inte fråga om någon direkt hämnd på förövaren. Filmen tar sig istället en mycket mer oexploaterad väg och fokuserar framför allt på kvinnornas läkningsprocess, samhällets och omgivningens syn på problemen och de personliga skuldkänslorna.

Filmens första halva är inget vidare men ändå viktig för helheten och handlar mest om kvinnornas problem med samhället och samhällets syn på dem. Ur många synvinklar behandlas DE som boven i dramat. När väl konfrontationen med våldtäktsmännen i filmens andra halva inträffar glimmar det till och filmen blir plötsligt väldigt intressant.  Det är också här de bästa skådespelarprestationerna finns. Det är kul att se både Danny Glover och John Goodman, som senare blivit riktigt kända, som våldtäktsmän i programmet.

Emellanåt anser jag att filmen moraliserar lite väl mycket och det är heller inte helt klart vilket ställningstagande och parti filmen tar, offrens, samhällets eller kanske rent av förövarnas? Man måste vara ytterst försiktig när man behandlar ett så här känsligt ämne så man inte faller på eget grepp. Givetvis framställs våldtäktsoffren som just offer men samtidigt gestaltar man även förövarna på detta sätt vilket kan få en paradoxal effekt. Självklart måste man vara medveten om att det säkert ofta ligger en traumatiserad barndom någonstans i botten. Många vinklingar alltså.

Det här är förstås inte den enda film som fokuserar på problematiken efter en våldtäkt. Det mest kända exemplet är kanske The Accused med bland annat Jodie Foster. Kvinnans skuldkänslor förstärks av det samhällssystem som tycks existera även utanför filmens värld och själva skuldfrågan läggs nästan på henne - offret. Hennes egna funderingar rör tankar som om hon kunde ha gjort mera motstånd, mindre motstånd eller något annat som kunde ha förmildrat händelsen. Samhällets inställning tycks ofta vara att hon får skylla sig själv när hon betedde sig så eggande eller klädde sig i så utmanande kläder.

En intressant film som eventuellt kan tolkas olika beroende på vilken åsikt och inställning man utgår ifrån.