Den Ståndaktiga Kyrkoherden - 1969 - Gladporr med Jarl Borssén

Den Ståndaktiga Kyrkoherden

Regi: Torgny Wickman

1969

Komedi/Erotik

Kyrkoherden (Jarl Borssén) råkar ut för en förbannelse. Han blir helt enkelt alldeles för upphetsad av den kvinnliga fägring som omger honom och får ett stånd som verkligen inte vill gå ner. Lyckligtvis är han omgiven av villiga kvinnor som gör allt för att hjälpa honom med problemet.

Det här är en riktigt dålig film! Till och med om man tar sig friheten att mäta kvaliteten med gladporrmått. Det är i och för sig ingen genre jag är särskilt förtjust ifrån första början då jag ofta finner dem oerhört krystade. Ska vi tala om hur mycket kvinnlig färgring som egentligen visas upp är det knappast frågan om den sleazigaste filmen i världshistorien. Några bröst och någon buske dyker väl upp men de sexuella situationerna är mer insinuerade än vad jag någonsin har varit med om tidigare.

Jag kan inte säga att jag känner till skådespelarna eller skådespelerskorna heller för den delen men så vitt jag förstår tillhör de det rumsrena gardet. Kim Anderzon, som medverkar, är väl en av de få jag verkligen känner till och hon har väl gjort en och annan utmanande roll i sin karriär. Dock utan att någon gång gå över gränsen till vad som är smaklöst. Ingen utmärker sig överhuvudtaget, inte ens Jarl Borssén som är oerhört tråkig i sin roll. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är han håller på med. Det känns inte som om han vågar leva ut rollen helt och hållet kanske.

Att filmen kom 69-70 har förstås viss betydelse. Man kunde inte göra vad som helst och icke rumsrena filmer som den här måste ha varit gränsfall för det tillåtna för seriösa skådespelare. Kort sagt är samtliga skådespelare bedrövliga faktiskt och det enda sex, om man undantar de tuttar jag tidigare nämnde, som förekommer är oerhört lamt.

Dock finns det en enda befrielse med filmen, något att se fram emot och som faktiskt nästan gör den sevärd. I rollen som trubaduren ser vi nämligen självaste Cornelis Vreeswijk. Det enda han gör är i princip att framföra små trudelutter, ofta nya texter till gamla låtar. Eller ja… Texter är det väl egentligen inte frågan om heller. Det är mera lösa fragment som för tillfället passar in tillsammans med filmens handling. Han är helt och hållet trovärdig med dessa fräckheter som egentligen är rena bagateller.

För en Vreeswijk-komplettist är filmen således av intresse, annars finns det inte mycket anledning att se den. I alla fall inte om man inte ämnar skriva en uppsats om den svenska syndens efterdyningar eller liknande. Nä, det här är faktiskt rent skräp!