Recension: Orson Welles THE MAGNIFICENT AMBERSONS - 1942

The Magnificent Ambersons

Regi: Orson Welles

1942

Drama

Jag brukar vara ganska rapp i pallet och inte tveka särskilt länge inför mina analyser eller recensioner. Det här var dock en film som jag var tvungen att se två gånger och som dessutom krävde en god natt sömn innan jag riktigt kunde sätta fingret på vad det var för en slags film. Till en början ter den sig som en komedi medan den i sitt slutskede inte är något annat än en tragedi. De människoöden som filmen skildrar känns verkliga och ingen ska komma och klaga på skådespelar- eller regissörsinsatserna i den här filmen. Handlingen är av en sådan art att den är svår att sammanfatta i ett fetstilt stycke som jag vanligtvis tycker om att göra, så jag tar tillfället i akt och skriver denna recension lite annorlunda jämfört med vad jag brukar. Det är ju inte så att det är något ovanligt att man bakar in en synopsis i själva texten istället för att låta den stå för sig själv ändå.

Hur som helst så börjar filmen be en kort beskrivning av De magnifika Ambersons, historiskt sett. Och det är just detta som är nyckeln till gåtan. Det är förr i världen som Ambersons möjligen kan ha kallats för magnifika. Tiden når i kapp dem och mycket av filmen centrerar sig kring den son som Major Ambersons dotter Isabel får – George. Det är tidigt tydligt att denne son blir så bortklemad som det överhuvudtaget är möjligt och knappast kan sägas mogna i takt med att man borde göra det. Han tycks istället vara kvar i gamla tider och hålla sig för mer än andra. Det är hans åsikt som räknas och får han inte sin vilja igenom är han som vilket bångstyrigt barns om helst trots att han har fyllt tjugo eller tjugotvå eller vad det är.

Om det är enbart hans görande att familjen går utför eller om det helt enkelt är tidens tand som håller på att ta kål på de gamla samhällsvärderingarna ska jag låta vara osagt, men det handlar väldigt lite om något magnifikt egentligen. Snarare är det en film om en familjs dekadans. Hur det ständigt går utför i takt med att samhället utvecklas. Bilen uppfinns och är en ständig stöttesten. Innebär den ytterligare ett förfall för mänskligheten eller inte? Är det så att teknikens framfart håller tillbaka människorna eller klarar vi helt enkelt av utnyttja tekniken på rätt sätt. Detta är väl egentligen en fråga som fortfarande kan stötas och blötas om än i något utvecklad form. Det är inte längre automobilen som står i farstun men vetenskapen och tekniken gör ständigt nya upptäckter och utvecklas. Är detta något vi egentligen bör sträva efter? Hela filmen är fylld utan moraliska frågor som man kanske inte märker första gånger man ser filmen. Då är det mest den bortskämda snorungen George man retar sig på. Men det är en film som belyser mycket mer än så. Det är ett budskap och en frågeställning om uppfostran, teknik och samhället i stort som är gjort på ett sådant sätt att det inte är särskilt svårt att hitta metaforer som passar in i kontexten än i dag. Och det är väl där lite av briljansen ligger också kanske.

Men jag ska trots allt behärska min hyllning och inte gå för långt. Det är en bra film med ett viktigt budskap och fantastiska skådespelare det är helt klart. Men vore den like globalt hyllad om Orson Welles inte hade varit 26 år när han gjorde den? Det är i alla fall en lätt grop att falla i! Jag är skeptisk! Och vad som kommer från Booth Tarkintons roman eller direkt från Orson Welles manus är också svårt att säga. De finns onekligen fantastisk visdom att ta lärdom av. Inte minst skillnaderna mellan åldrarna. Att 40-åringen inte kan förklarar för 20-årigen utan det krävs att 20-årigen först når de 40 innan han kan förstå. Jag tror jag skulle kunna hålla på hur länge som helst om genialiska fragment faktiskt. Slutligen kan jag inte låta bli att undra hur filmen hade blivit om inte, som ryktet säger, RKO hade klippt bort och förstört 50 minuter av filmen bakom Orson Welles rygg. Kanske hade allt varit annorlunda då. Kanske bättre? Det lär vi aldrig få reda på…

8/10

Recension: Ringu 2 - 1999

Ringu 2

Regi: Hideo Nakata

1999

Horror

Ryuji’s assistent Mai Takano försöker desperat att ta reda på vad som egentligen orsakade hennes mentor och älskares död. Hon får nys om ett videoband som påstås innehålla fruktansvärda bilder och är medvetandet av en ung flicka som dog för många år sedan – Sadako. Den som ser bandet dör av skräck inom sju dagar. I sina efterforskningar hittar hon Ryuji’s exfru Asakawa och dennes son Yoichi som hon har tillsammans med Ryuji. Mer och mer upptäcker Mai att Yoichi utvecklar samma förmågor som Sadako hade medan hon var i livet. En kamp för överlevnad börjar, en kamp för Yoichi och för henne själv att inte bli Sadakos nästa offer.

Detta är uppföljaren till den japanska succéfilmen från 1998. Det är en värdig uppföljare som spinner vidare på historien ungefär där den första filmen slutade, men är du ute efter att gå ifrån filmen med alla svaren i din hand kan du känna dig grundlurad. Visserligen besvaras en del frågor angående första delen, men minst lika många nya ställs på samma gång.

Man fokuserar inte så mycket på videobandet och mystiken här utan filmen fungerar mera som en utredande thriller. Asakawas kollega fortsätter hennes reportage efter hennes försvinnande och polisen Omuta utreder det mystiska dödsfallet av Asakawas far som verkar i hög grad ha stora likheter med Riyous’s död. Givetvis finns fortfarande Sadako kvar i bakgrunden men hennes roll är på nåt sätt lite passé vid det här laget. Man fokuserar mer på varför vissa personer överlevt än på varför dödsfallen inträffar som numera tycks vara allmänt vedertaget. T.o.m. att man måste kopiera bandet och föra det vidare till någon annan verkar vara var mans kunskap och det tycker jag är lite synd. Det känns inte helt logiskt i sammanhanget.

Annars är filmen helt klart välspelad och kompetent gjord, att den inte når upp till riktigt samma höjder som ettan är väl egentligen ganska naturligt – vilken uppföljare gör egentligen det? Visst finns det ett par exempel men man skulle med lätthet kunna räkna dem på ena handens fingrar.

Filmen handlar också i högre grad hur man vetenskapligt skulle kunna förklara händelserna och det tar väl oss i viss mån tillbaka till där det började – Shizuko’s demonstration av sina psykiska förmågor. Det är kul att cirkeln har slutits så att säga men samtidigt synd att man inte valt att utforska de mörkare sidorna i historien. Dessutom tycker jag att det är lite väl många som har någon form av psykiska gåvor eller förmågor i den här delen. Det känns som om man haft slut på idéer och hittat på något snabbt som visserligen funkar men blir ganska tröttsamt och rörigt i längden. Lägg också till att synerna dessa personer ser ibland föreställer människor som dog i första filmen – för rörigt och inte tillräckligt klart.

Recension: The Runestone - 1990

The Runestone

Regi: Willard Carroll

1990

Horror/Fantasy

En runsten med anor från gamla nordiska länder påträffas i en gruva i USA. De märkliga runorna berättar om den fasansfulla legenden Fenris och den närstående ragnarök. Samtidigt inträffar fler och fler oförklarliga mord i staden och man lägger till slut ihop två och två att den fasanfulla varelsen sluppit ut från sitt stenfängelse. Legenden säger att bara en man kan stoppa besten, mannen som senast stoppade den, den fornnordiska guden Tyr.

Kanske inte den bästa skräckfilmen någonsin, men ändå rätt kul och för den som gillar nordisk mytologi är den helt klart sevärd! Nu följer den väl inte de mytologiska berättelserna helt ordagrant men vilken film gör väl egentligen det? Den kräver egentligen heller ingen förkunskap om mytologins värld men om man har det och i synnerhet om Fenrisulven kan man nog uppskatta filmen på ytterliggare ett plan.

Monstret är väl rätt så hyfsat, åtminstone det man får se av det. Man har lyckats att inte visa så mycket och nöjt sig med att använda delar som händer med jättelika klor, håriga axlar osv. Man får ibland se den jättelika varelsen i siluett och dessutom har man använt mycket skuggor för att visa monstret – ett klart plus som nästan för tankarna till gamla Nosferatu emellanåt!

Skådespelarna är inga genier men man har ändå lyckats göra en kombination av de stereotypiska karaktärer som får filmen att funka. Det behövs egentligen inget större djup bara man ger karaktärerna specifika egenheter som den gamle galne professorn som ingen tror på och som till slut naturligtvis visar sig ha rätt, den gamle döende mannen med en hemlighet kvar att förtälja och den älskvärda sonsonen som bara vill att farfar ska få dö i frid.