Strange World of Coffin Joe
Aka: O Estranho Mundo de Zé do
Caixão
Regi: José Mojica Marins
1968
Horror
Tre historier endast sammanbundna med den cynism, eller de protester
mot religionen som sådan, som genomsyrar filmen som helhet. Först ut är
historien om dockmakaren som har ord om sig att vara en mästare på att
tillverka hur verklighetstrogna ögon som helst med hjälp av sina döttrar. Ett
gäng busar hör historierna om hur mycket pengar han sägs ha undanstoppade hemma
och ger sig ut för att råna honom. De passar också på att våldta hans döttrar,
men sanningen kryper snart ikapp dem. Sedan är den dag för en fängslande
berättelse om fysisk attraktion. Om mannen som förföljer en vacker kvinna och
som inte slutar vara besatt av skönheten ens vid hennes död. Han bryter sig
därför in i hennes gravkammare för att visa sin kärlek. Slutligen får vi träffa
professorn som påstår sig kunna bevisa att instinkten är klart mycket starkare
än förnuftet och kommer att segra i alla lägen. En journalist och dennes fru
bjuds in till hans hem för att ta del av bevisen, men räknar inte med att de
själva ska falla bli försökskaniner i professorns dödliga beviskedja.
Strange World = Märklig Värld, är
nog bland den bästa beskrivning som finns att få för den här filmen. Den
pendlar mellan sinnessjukdom och vacker betraktelse av kärleken, kryddat med
lite lättsam humor längs vägen. De tre berättelserna har helt olika inriktning
och påminner egentligen inte alls om varandra. Jag tänkte gå igenom dem en i
taget för att försöka åskådliggöra mina tankar om filmen.
Dockmakaren – Denna del har väl egentligen inte så mycket att komma
med i dag, när åskådarna är vana vid betydligt märkligare historier än den här
i och med att Twilight Zone, Tales From the Crypt etc. letat sig in i var mans
referensram. Det är ganska självklart redan från början var dockmakaren får
sina ögon ifrån och jag tror det beror till stor del på att tiden helt enkelt
börjat komma ifatt denna historia. När den först gjordes 1968 skulle jag tro
att den föreföll betydligt bisarrare än vad den gör idag och jag tror knappast
någon höjer på ögonbrynen för dess upplösning numera. Trots detta finner jag
den vara en värdig inledning på kortfilmerna.
Besatthet – Jag gillade denna skarpt, inte för att den insinuerar
nekrofili, utan snarare därför att den är vackert filmad och med en musik som
gör det seriösa temat ganska lättsamt egentligen. Med annan musik skulle man ha
kunnat ställa den åtrå som den fattiga ballongförsäljaren känner för den vackra
flickan, även om hon är död, bortom allt tvivel, men så sker alltså inte. Tonen
av lättsamhet behålls istället och det är inte helt självklart vilka känslor
tittaren egentligen bör konfronteras med. En avsky för vedervärdiga handlingar
(nekrofili) eller empati för den omöjliga kärleken som aldrig kommer att spira.
Nämnas bör också att det inte förekommer någon dialog i denna del vilket jag
tycker förhöjer upplevelsen. Det är som en stilstudie av intelligent gjort
stumfilm, utan överdriven mimik och utan stereotypiska rörelsemönster. Bilderna
i kombination med musiken få berätta historien helt enkelt.
Ideologi – Kanske den mest bisarra
berättelsen av de tre och den som är mest väntad också. Den är liksom udda på
ett förutsägbart sätt där man ändå inte kan räkna ut alla detaljer i historien.
Grymma experiment som kostar försökskaninerna både liv och lem. Alla slags udda
böjelser verkar finnas med här, från alla möjliga former av konstig tortyr med
eller utan sexuella undertoner till kannibalism. Poängen verkar vara att samla
allt detta under samma tak för att inte ge tittaren något andrum alls. Själv
poängen som professorn vill bevisa för sina gäster är egentligen inte särskilt
intressant, det man vill veta är vilka märkligt beteenden han lyckas få fram
genom att få sina försökskaniner att frångå förnuftet och leva endast efter den
naturliga instinkten.
Som jag nämnde
inledningsvis så kopplas berättelserna samman av cynism och genom någon form av
protest mot det religiösa samhället, eller kanske snarare det normala samhälle
som de flesta av oss väljer att leva i. Detta avståndstagande är på många sätt
ganska spännande om man tar det på rätt sätt och inte som en automatiserad
protest mot etablissemanget för protestens egen skull. Fast det kräver å andra
sidan att man klarar av en abstrakt tankeprocess för att inte alldeles gå vilse
bland absurditeterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar