Strange World of Coffin Joe - 1968 - en cynisk antologi!


Strange World of Coffin Joe
Aka: O Estranho Mundo de Zé do Caixão
Regi: José Mojica Marins
1968
Horror

Tre historier endast sammanbundna med den cynism, eller de protester mot religionen som sådan, som genomsyrar filmen som helhet. Först ut är historien om dockmakaren som har ord om sig att vara en mästare på att tillverka hur verklighetstrogna ögon som helst med hjälp av sina döttrar. Ett gäng busar hör historierna om hur mycket pengar han sägs ha undanstoppade hemma och ger sig ut för att råna honom. De passar också på att våldta hans döttrar, men sanningen kryper snart ikapp dem. Sedan är den dag för en fängslande berättelse om fysisk attraktion. Om mannen som förföljer en vacker kvinna och som inte slutar vara besatt av skönheten ens vid hennes död. Han bryter sig därför in i hennes gravkammare för att visa sin kärlek. Slutligen får vi träffa professorn som påstår sig kunna bevisa att instinkten är klart mycket starkare än förnuftet och kommer att segra i alla lägen. En journalist och dennes fru bjuds in till hans hem för att ta del av bevisen, men räknar inte med att de själva ska falla bli försökskaniner i professorns dödliga beviskedja.

Strange World = Märklig Värld, är nog bland den bästa beskrivning som finns att få för den här filmen. Den pendlar mellan sinnessjukdom och vacker betraktelse av kärleken, kryddat med lite lättsam humor längs vägen. De tre berättelserna har helt olika inriktning och påminner egentligen inte alls om varandra. Jag tänkte gå igenom dem en i taget för att försöka åskådliggöra mina tankar om filmen.

Dockmakaren – Denna del har väl egentligen inte så mycket att komma med i dag, när åskådarna är vana vid betydligt märkligare historier än den här i och med att Twilight Zone, Tales From the Crypt etc. letat sig in i var mans referensram. Det är ganska självklart redan från början var dockmakaren får sina ögon ifrån och jag tror det beror till stor del på att tiden helt enkelt börjat komma ifatt denna historia. När den först gjordes 1968 skulle jag tro att den föreföll betydligt bisarrare än vad den gör idag och jag tror knappast någon höjer på ögonbrynen för dess upplösning numera. Trots detta finner jag den vara en värdig inledning på kortfilmerna.

Besatthet – Jag gillade denna skarpt, inte för att den insinuerar nekrofili, utan snarare därför att den är vackert filmad och med en musik som gör det seriösa temat ganska lättsamt egentligen. Med annan musik skulle man ha kunnat ställa den åtrå som den fattiga ballongförsäljaren känner för den vackra flickan, även om hon är död, bortom allt tvivel, men så sker alltså inte. Tonen av lättsamhet behålls istället och det är inte helt självklart vilka känslor tittaren egentligen bör konfronteras med. En avsky för vedervärdiga handlingar (nekrofili) eller empati för den omöjliga kärleken som aldrig kommer att spira. Nämnas bör också att det inte förekommer någon dialog i denna del vilket jag tycker förhöjer upplevelsen. Det är som en stilstudie av intelligent gjort stumfilm, utan överdriven mimik och utan stereotypiska rörelsemönster. Bilderna i kombination med musiken få berätta historien helt enkelt.

Ideologi – Kanske den mest bisarra berättelsen av de tre och den som är mest väntad också. Den är liksom udda på ett förutsägbart sätt där man ändå inte kan räkna ut alla detaljer i historien. Grymma experiment som kostar försökskaninerna både liv och lem. Alla slags udda böjelser verkar finnas med här, från alla möjliga former av konstig tortyr med eller utan sexuella undertoner till kannibalism. Poängen verkar vara att samla allt detta under samma tak för att inte ge tittaren något andrum alls. Själv poängen som professorn vill bevisa för sina gäster är egentligen inte särskilt intressant, det man vill veta är vilka märkligt beteenden han lyckas få fram genom att få sina försökskaniner att frångå förnuftet och leva endast efter den naturliga instinkten.

Som jag nämnde inledningsvis så kopplas berättelserna samman av cynism och genom någon form av protest mot det religiösa samhället, eller kanske snarare det normala samhälle som de flesta av oss väljer att leva i. Detta avståndstagande är på många sätt ganska spännande om man tar det på rätt sätt och inte som en automatiserad protest mot etablissemanget för protestens egen skull. Fast det kräver å andra sidan att man klarar av en abstrakt tankeprocess för att inte alldeles gå vilse bland absurditeterna.