Sweeney Todd: The Demon Barbar of Fleet Street - 2007


Sweeney Todd: The Demon Barbar of Fleet Street
Regi: Tim Burton
2007
Musikal

Sweeney Todd (Johnny Depp) är besatt av tanken av hämnd på Domare Turpin (Alan Rickman) som förstört hans liv genom att stjäla och fördärva det vackraste i Todds liv, nämligen hans äktenskap med hustrun. Genom denna åtrå har domaren också gjort Todds dotter Johanna (Jayne Wisener) till sin skyddsling, vilket Todd får veta när han kommer tillbaka till London efter femton år i exil. Hon hålls inlåst i domarens stora hus mot hennes vilja. Hennes skönhet är förstås bändande och ingen får se henne förrän Todds följeslagare – Sjömannen Anthony (Jamie Campbell Bower) får se en skymt av henne genom ett fönster. Han blir genast besatt av henne och planerar att rymma med henne. Samtidigt planerar Todd sin hämnd tillsammans med pajbakerskan Mrs. Lovett (Helena Bonham Carter) som han äktar och förser med färskt kött, nämligen de av hans kunder som haft oturen nog att sätta sin fot i hans salong.

När det gäller Tim Burton, som har en så utpräglad personlig stil, är det kanske ofta ris eller ros som gäller. Det vill säga att man antingen älskar eller hatar hans verk då de är så pass originella. Personligen ser jag dem med stor förtjusning och anser att han möjligen misslyckats någon enstaka gång, men det var länge sedan nu. Jag älskar alltså generellt hans filmer. Dock ser jag en fara med det sätt han visualiserar sina skapelser på. Det kan gå lite överstyr ibland och passar man sig inte kan det se ut som man driver med sig själv fast det inte är meningen. Nu tror jag inte Tim Burton gör det här, men det behöver inte gå särskilt många sekunder innan man tydligt ser vem som gjort filmen och förtexten ”A Tim Burton Film” är tämligen överflödig.



Något som gör den här unik, till och med för Tim Burton är ju förstås att det är en musikal. Inte alla dialog sjungs men otroligt mycket av den. Detta är kanske i sig inget problem rent stilmässigt utan det ser och låter ganska naturligt, men det påverkar i högsta grad tempot i filmen. Det blir tjatigt eftersom musikinslagen, med olika teman etc. är designade att upprepa sig lite här och var. Att historien bygger på en mycket populär vandringssägen, som mången gång omdebatterats angående sin äkthet, är förstås kul och skräckfantasterna får också sitt lystmäte tillfredsställt när Johnny Depp skär halsen av sina kunder – en efter en. Det är synnerligen blodigt faktiskt!

                                                                                       
Men även om Depp imponerar (när gör han inte det?) så är han långt ifrån den enda som håller upp filmen. HelenaBonham Carter stjäl showen flera gånger med sin närvaro. Hon har fått ett lite bredare register av känslor att jobba med till skillnad från Depp som bara är förblindad av sitt hat hela tiden. Samma sak kan väl till mån även gälla Alan Rickman, som visserligen är stabil, men som inte har så mycket att jobba med utanför sin, för situationen, ganska typiska karaktär. Timothy Spall och Sasha Baron Cohen är däremot mycket karismatiska i sina mindre roller och en fröjd att titta på.


Så… älskar jag den här filmen? Nä, det vore väl mycket sagt. Det är förstås inget jag ångrar att jag sett och Burtons stil är underhållande att se som vanligt, man befinner sig liksom inuti en fantasi men det blir lite för mycket med alla upprepningar som musikalen renderar. Jag finner också att den, även om det naturligtvis är ett tekniskt välgjort hantverk att det faktiskt är lite för mycket yta och för lite innehåll denna gång för Tim Burton.