Venom - 1982 - Mer kidnappningsdrama än djurskräckis

Venom

Regi: Piers Haggard

1982

Thriller

Det skulle vara det perfekta brottet. Den sexiga hemhjälpen (Susan George), den psykotiske chauffören (Oliver Reed) och den internationella terroristen (Klaus Kinski) planerar att kidnappa sonen till ett rikt par från deras hus i London. Vad de inte hade räknat med var en död polis och att en förväxling av pojken nya husdjur skulle ske. Istället för den harmlösa och ofarliga skogssnok han väntade på finns en annan mycket speciell orm i lådan – en svart mamba! En mycket aggressiv och dödligt giftig orm som kan slunga sig från flera meters håll och attackera sina offer. Denna ringlade fasa är inte i dess avsedda bur utan lös i huset…

Handlingen ovan är förvisso helt sann men man kan ändå bli lite lurad på vad filmen egentligen handlar om. Det här är ingen vanlig ”djurfilm” där ormen sätter tänderna i offer efter offer, utan snarare ett kidnappningsdrama där det råkar vara en orm lös samtidigt. Inte för att det nödvändigtvis blir sämre av det men det är lätt att få saken om bakfoten – jag fick i alla fall det när jag läste filmens handling.

Nåja, ska man du i alla fall kommentera ormen så blir det ett gott betyg. För en gångs skull har man gjort den i korrekt storlek och inte fokuserat onödigt mycket på olika överdrifter. Självklart tar man ut svängarna något för att öka dramatiken något och kanske har man överdrivit den svarta mambans aggressivitet något. Men visst är det en oerhört giftig och farlig orm!

Skådespelarensemblen funkar utmärkt och det är väl framförallt Klaus Kinski som imponerar som vanligt. Han är helt lysande i rollen som ledarterroristen och är väl egentligen den enda av skurkarna som har lite hjärna under mössan också. Det är han som försöker lösa problemen som uppstår och det är han som framstår som den kalla beräknande onda terroristen.

Det här är också en brittisk film och det märks ganska tydligt. Det är svårt att beskriva men brittiska filmer har en lite annan approach och engagerar tittaren på ett helt annat sätt än amerikanska filmer. Kanske är det närheten av berättelsen och viljan att inte överösa filmen med onödiga klipp och effekter som gör det. Kanske är det skådespelarna som får lite större plats och bildspråket som är annorlunda eller kanske det helt enkelt beror på att man är mera kompetent att göra film i Storbritannien.

Det här är alltså en trevlig thriller som kan vara värd att se – åtminstone en gång!

5/10

Violence in a Women’s Prison - 1982 - Den undersköna Laura Gemser!

Violence in a Women’s Prison

Regi: Bruno Mattei

1982

Drama

Emanuelle (Laura Gemser) förklär sig till dömd brottsling för att ta sig in och skriva om de missgynnsamma förhållandena, och fängelseledningens korruption, i fängelserna. Hon chockas av det sätt fångarna behandlas på, med både fysisk och psykisk förnedring som vardagsmat. Hon har dock varit lite för noggrann i sina förberedelser och eftersom ingen i hennes omgivning vet var hon är kan ingen rädda henne när hon står i begrepp att bli upptäckt. Hennes sanna identitet är, enligt nyheterna, försvunnen medan hennes alter ego inte ens existerar. Hon befinner sig i livsfara och för att hindra att sanningen sprider sig utanför fängelsemurarna, tar man till vilka metoder som helst…

Låt vara att Bruno Mattei inte är den mest kvalitativa filmskaparen någonsin, men här har han i alla fall lyckas fixa till en relativt underhållande film. Filmens titel är kanske lite missvisande, även om det naturligtvis förekommer våld, som i de flesta WIP, är det inget man höjer extra på ögonbrynen för, åtminstone inte så här många år efter dess initiala premiär.

Laura Gemser, denna indonesiska skönhet, är dock lika vacker som vanligt, och det här är i mångt och mycket hennes film. I vanlig ordning visar hon tuttarna ett par gånger och medverkar i någon softcorescen. Något som egentligen inte skulle vara något speciellt om någon annan gjort det. Men jag vet inte vad det är, hon trollbinder mig med sitt agerande även om hon egentligen inte är någon ekvilibrist framför kameran. Lite extra imponerar hon dock i de scener där hon är lite sargad, man är så van att se hennes ofördärvade ansikte att det känns lite befriande med små blåmärken och sår. Hon ser riktigt sliten ut vilket förhöjer realismen.

Annars känner man igen mycket från andra rullar. Det är inget särskilt unikt med den här filmen, fångvaktarna och fängelsedirektören är sadister som finner sexuell njutning i att förnedra fångarna på ett eller annat sätt. Bland annat finns det en scen där två kvinnor tvingas till lesbisk sex, vilket en kvinnlig fångvaktare finner mycket, ska vi säga… erotiskt! Det finns också ingredienser av lesbianism på mer frivillig basis och en hel del andra sexuella referenser och till och med en regelrätt våldtäkt. Fångvaktarna är kåta hyndor som tar varje tillfälle i akt att tillfredställa sina lustar. Klassiskt är också att det naturligtvis finns fångar som tjallar till fängelseledningen för att tillskansa sig små fördelar och så klart en hel del relativt omotiverade scener bara för att visa lite tuttar. Vid ett tillfälle gör till exempel en av de kvinnliga fångarna en show för de manliga internerna, som naturligtvis styvnar till. Se men inte röra… De har dock en rätt rolig bög som kan ta hand om dem och lusten blir för stor…

Men lite mer än bara sex och sleaze är det. Emanuelles träffar till exempel på Dr. Moran (Gabriele Tinti, Laura Gemsers äkta make) som också sitter av tid. Han är en hustrumördare, men att saker och ting inte är riktigt så enkelt kommer man snabbt fram till. Jag vet inte om det fanns en utpräglad dödshjälpsdebatt i Europa vid den här tiden, men man tar i alla fall tillfället i akt att kommentera saken. Monster eller barmhärtighetsmördare – det är frågan? Och frågan man mig hävdar jag med bestämdhet att filmen definitivt ställer sig på barmhärtighetssidan…

Det här är alltså en, inte ultraoriginell WIP, men helt klart en av de mest underhållande jag har sett på senare tid och jag rekommenderar den verkligen till fans av genren.

6/10