Violence in a Women’s Prison - 1982 - Den undersköna Laura Gemser!


Violence in a Women’s Prison
Regi: Bruno Mattei
1982
Drama

Emanuelle (Laura Gemser) förklär sig till dömd brottsling för att ta sig in och skriva om de missgynnsamma förhållandena, och fängelseledningens korruption, i fängelserna. Hon chockas av det sätt fångarna behandlas på, med både fysisk och psykisk förnedring som vardagsmat. Hon har dock varit lite för noggrann i sina förberedelser och eftersom ingen i hennes omgivning vet var hon är kan ingen rädda henne när hon står i begrepp att bli upptäckt. Hennes sanna identitet är, enligt nyheterna, försvunnen medan hennes alter ego inte ens existerar. Hon befinner sig i livsfara och för att hindra att sanningen sprider sig utanför fängelsemurarna, tar man till vilka metoder som helst…

Låt vara att Bruno Mattei inte är den mest kvalitativa filmskaparen någonsin, men här har han i alla fall lyckas fixa till en relativt underhållande film. Filmens titel är kanske lite missvisande, även om det naturligtvis förekommer våld, som i de flesta WIP, är det inget man höjer extra på ögonbrynen för, åtminstone inte så här många år efter dess initiala premiär.

Laura Gemser, denna indonesiska skönhet, är dock lika vacker som vanligt, och det här är i mångt och mycket hennes film. I vanlig ordning visar hon tuttarna ett par gånger och medverkar i någon softcorescen. Något som egentligen inte skulle vara något speciellt om någon annan gjort det. Men jag vet inte vad det är, hon trollbinder mig med sitt agerande även om hon egentligen inte är någon ekvilibrist framför kameran. Lite extra imponerar hon dock i de scener där hon är lite sargad, man är så van att se hennes ofördärvade ansikte att det känns lite befriande med små blåmärken och sår. Hon ser riktigt sliten ut vilket förhöjer realismen.

Annars känner man igen mycket från andra rullar. Det är inget särskilt unikt med den här filmen, fångvaktarna och fängelsedirektören är sadister som finner sexuell njutning i att förnedra fångarna på ett eller annat sätt. Bland annat finns det en scen där två kvinnor tvingas till lesbisk sex, vilket en kvinnlig fångvaktare finner mycket, ska vi säga… erotiskt! Det finns också ingredienser av lesbianism på mer frivillig basis och en hel del andra sexuella referenser och till och med en regelrätt våldtäkt. Fångvaktarna är kåta hyndor som tar varje tillfälle i akt att tillfredställa sina lustar. Klassiskt är också att det naturligtvis finns fångar som tjallar till fängelseledningen för att tillskansa sig små fördelar och så klart en hel del relativt omotiverade scener bara för att visa lite tuttar. Vid ett tillfälle gör till exempel en av de kvinnliga fångarna en show för de manliga internerna, som naturligtvis styvnar till. Se men inte röra… De har dock en rätt rolig bög som kan ta hand om dem och lusten blir för stor…

Men lite mer än bara sex och sleaze är det. Emanuelles träffar till exempel på Dr. Moran (Gabriele Tinti, Laura Gemsers äkta make) som också sitter av tid. Han är en hustrumördare, men att saker och ting inte är riktigt så enkelt kommer man snabbt fram till. Jag vet inte om det fanns en utpräglad dödshjälpsdebatt i Europa vid den här tiden, men man tar i alla fall tillfället i akt att kommentera saken. Monster eller barmhärtighetsmördare – det är frågan? Och frågan man mig hävdar jag med bestämdhet att filmen definitivt ställer sig på barmhärtighetssidan…

Det här är alltså en, inte ultraoriginell WIP, men helt klart en av de mest underhållande jag har sett på senare tid och jag rekommenderar den verkligen till fans av genren.

6/10