Carolina Gynnng i BLONDIE - 2012

Blondie

Regi: Jesper Ganslandt

2012

Drama

Mamma fyller sjuttio år och då kommer hennes tre döttrar hem till festen. Alla vill väl att det ska bli bra men det är något som inte riktigt vill sig. De tre döttrarna kommer inte riktigt överens och det gör kanske inte mamman heller. Det är helt enkelt en aning motsättningar som behöver redas ut. Det är tydligt att ingen av dem mår riktigt bra! Till slut brister det och storbråket kommer igång på allvar. Alla är arga på alla verkar det som men när mamman plötsligt får en hjärnblödning rämnar allt på allvar. De verkliga känslorna kommer fram och även om det har varit hårda ord tidigare så är det ingen tvekan om att de älskar sin mamma. Nu tvingas syskonen hålla sams och komma varandra närmare än vad de kanske någonsin har varit.

Jag är något av ett fan av Carolina Gynning, som spelar den kanske viktigaste rollen i filmen. Det är förstås flera som är blonda i filmen men det känns som att titeln syftar på henne. Hur som helst har jag recenserat några av hennes böcker och det känns lite som att hon delvis spelar sig själv här. Åtminstone känns det som att rollen är baserad på hennes liv som modell. Det är en lång historia men det känns så…

Men oavsett hur stort fan jag är kan jag inte med berått mod säga att jag tycker hon gör en god insats här. Nu är jag i och för sig inte så imponerad av någon annan inblandad skådespelare heller men det är väl lättare att hugga på Gynning som egentligen inte skådespelare till yrket. Dessutom är det bara hon som behöver anpassa sin dialekt till de övriga. Jag tycker verkligen inte hon lyckas med detta! Visst har hon lagt sig till med tungspets r men den övriga skånskan verkar vara kvar. Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot hennes dialekt eller skånska heller för den delen – jag är ju skåning själv dessutom – men det funkar inte när de inblandade ska föreställa syskon.

Men jag skyller inte på skådespelarna egentligen, det är regissören som inte gjort sitt jobb ordentligt. Det är Jesper Ganslandts uppgift att se till att det fungerar! Det är också hans uppgift att se till att historien kommer fram på rätt sätt. För det är onekligen ett gott försök. Filmen tar upp problem som säkerligen inte är helt ovanliga bland uppväxta syskonskaror. Även i vuxen ålder kanske man tävlar om föräldrarnas uppmärksamhet, i synnerhet om barndomen varit bräcklig på något sätt. Vi har vårt överjag, men när allt rämnar kommer de verkliga känslorna fram.

Som sagt, försöket är gott men det når inte ända fram. Det hade behövts betydligt mera dramatik för att få det att fungera. Karaktärerna hade behövt vara fylligare och vi hade behövt få flera pusselbitar om alla inblandade. Som det är nu får vi med nöd och näppe bara hälften av pusslet. Dock måste jag säga att jag gillar greppet att berätta filmen i tre akter, det var det intressantaste den här filmen hade att bjuda på om jag ska vara helt ärlig…

4/10

Recension: Saw 2 - 2005

Observera att det här, med tanke på slutpoängen, är en gammal recension...

Saw 2

Regi: Darren Lynn Bousman

2005

Horror

Jigsaw har spärrat in drygt en handfull människor i ett hus och dessutom släppt ut en dödlig gas bland dem. De tvingas nu kämpa mot klockan och jigsaws kryptiska ledtrådar för att hitta en lösning och ett botemedel innan tiden rinner ut. Samtidigt spårar polisen Eric Mason (Donnie Wahlberg) upp den beryktade brottslingen med målsättningen att sätta honom bakom lås och bom, men jigsaw avslöjar sanningen för honom, en av de inspärrade är polisens son och jigsaw vill spela ett sista spel…

För er som har sett första filmen kommer mycket att kännas igen. Kvar finns de groteska problem deltagarna i Jigsaws spel tvingas lösa och den kallt beräknande atmosfär där mördaren tycks ha tänkt på allt och manipulerar sin omgivning exakt enligt planen hela tiden.

Filmen lider dock av ett annat problem som de allra flesta uppföljare lidar av, man vet ungefär vad man ska förvänta sig och det vet förmodligen filmskaparen också. Man blir inte lika överraskad denna gång och blir inte lika chockerad av kallblodigheten. Det är dock  fortfarande lika rörigt och filmen döljer sin twist väl, eller kanske borde man till och med använda plural här då det är ganska gott om överraskningar och vändningar framåt slutet.

Personligen ser jag ganska gott om likheter mellan den här och en av mina absoluta favoritfilmer från senare år – Cube! En handfull människor som springer runt utan att veta var de är eller är på väg. Deras relationer till varandra och paranoian som skoningslöst sipprar fram ur den hopplöshet personerna tycks stå inför  - finns det en utväg och är priset i så fall värt att betala?

Rent skådespelarmässigt funkar filmen bättre än första filmen och flera kända ansikten medverkar. Kanske inte folk man nödvändigtvis känner till namnen på eller de allra största stjärnorna men känner igen dem gör man absolut, till exempel Dina Meyer som även var med i första filmen. Mest imponerar kanske Tobin Bell som Jigsaw även om rollen kanske inte kräver något direkt mångsidighet.

Den som gillade ettan kommer förmodligen inte att bli besviken på den här heller och det är väl heller ingen omöjlighet att det här kan bli en riktig långkörarfranchise. Del tre är redan planerad och slutscenen vittnar om en historia som verkligen går att spinna vidare på.

Rekommenderas varmt!