Carolina Gynnng i BLONDIE - 2012


Blondie
Regi: Jesper Ganslandt
2012
Drama

Mamma fyller sjuttio år och då kommer hennes tre döttrar hem till festen. Alla vill väl att det ska bli bra men det är något som inte riktigt vill sig. De tre döttrarna kommer inte riktigt överens och det gör kanske inte mamman heller. Det är helt enkelt en aning motsättningar som behöver redas ut. Det är tydligt att ingen av dem mår riktigt bra! Till slut brister det och storbråket kommer igång på allvar. Alla är arga på alla verkar det som men när mamman plötsligt får en hjärnblödning rämnar allt på allvar. De verkliga känslorna kommer fram och även om det har varit hårda ord tidigare så är det ingen tvekan om att de älskar sin mamma. Nu tvingas syskonen hålla sams och komma varandra närmare än vad de kanske någonsin har varit.

Jag är något av ett fan av Carolina Gynning, som spelar den kanske viktigaste rollen i filmen. Det är förstås flera som är blonda i filmen men det känns som att titeln syftar på henne. Hur som helst har jag recenserat några av hennes böcker och det känns lite som att hon delvis spelar sig själv här. Åtminstone känns det som att rollen är baserad på hennes liv som modell. Det är en lång historia men det känns så…

Men oavsett hur stort fan jag är kan jag inte med berått mod säga att jag tycker hon gör en god insats här. Nu är jag i och för sig inte så imponerad av någon annan inblandad skådespelare heller men det är väl lättare att hugga på Gynning som egentligen inte skådespelare till yrket. Dessutom är det bara hon som behöver anpassa sin dialekt till de övriga. Jag tycker verkligen inte hon lyckas med detta! Visst har hon lagt sig till med tungspets r men den övriga skånskan verkar vara kvar. Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot hennes dialekt eller skånska heller för den delen – jag är ju skåning själv dessutom – men det funkar inte när de inblandade ska föreställa syskon.






Men jag skyller inte på skådespelarna egentligen, det är regissören som inte gjort sitt jobb ordentligt. Det är Jesper Ganslandts uppgift att se till att det fungerar! Det är också hans uppgift att se till att historien kommer fram på rätt sätt. För det är onekligen ett gott försök. Filmen tar upp problem som säkerligen inte är helt ovanliga bland uppväxta syskonskaror. Även i vuxen ålder kanske man tävlar om föräldrarnas uppmärksamhet, i synnerhet om barndomen varit bräcklig på något sätt. Vi har vårt överjag, men när allt rämnar kommer de verkliga känslorna fram.

Som sagt, försöket är gott men det når inte ända fram. Det hade behövts betydligt mera dramatik för att få det att fungera. Karaktärerna hade behövt vara fylligare och vi hade behövt få flera pusselbitar om alla inblandade. Som det är nu får vi med nöd och näppe bara hälften av pusslet. Dock måste jag säga att jag gillar greppet att berätta filmen i tre akter, det var det intressantaste den här filmen hade att bjuda på om jag ska vara helt ärlig…

4/10