Man märker direkt att det här är en speciell film. Det
går kanske inte att sätta fingret på det direkt från början men undan för undan
blir man varse vad det är för en film, vad den handlar om. Det ytliga
handlingen är kanske inte så svår, det unga finansunderbarnet och multibiljardären
Eric Packer åker runt i sin Limousin och pratar med människor lite här och där,
framförallt inne i bilen.
Men det är mer där än så. Eric Packer, som spelas
föredömligt av Robert Pattinson,
kanske mest känd från Twilight, gör
också saker som inte känns särskilt rationella. Åker tvärs igenom stan för att
klippa sig när det finns möjligheten finns att uträtta detta ärende på
betydligt närmare håll. Det är inte det enda han gör. Han genomgår till exempel
en läkarundersökning varje dag och hans prostata blir undersökt i limousinen
mitt under ett samtal. Han är ett underbarn när det gäller finanser men har
ingen aning om hur den verkliga världen fungerar.
Antagligen hade jag inte intresserat mig för filmen
överhuvudtaget om inte David Cronenberg
hade varit regissör. När den till och med har ord om sig att vara en blandning
mellan Crash och Videodrome höjer jag på ögonbrynen en smula.
Båda är fenomenala filmer enligt min mening! Med facit i hand förstår jag att
det är de provocerande scenerna med sexuella undertoner som refereras till Crash och den surrealistiska verklighet
som filmen utspelar sig i som blir Videodrome.
Det senare är betydligt tydligare, det finns hela tiden en känsla av att det
som sker inte gör det på riktigt, att det sker i huvudrollens huvud.
Det är denna känsla som är det bästa med filmen tycker
jag. Dialogen är helt fantastisk och förstärker denna känsla till 100 %! Det
gäller att vara med och inte sitta och slumra för denna dialog väcker en och
annan tanke, en och annan metatanke också kanske. Själva händelseförloppet tar
oss till ruinens brant men jag måste nog ändå säga att det är bland det
svagaste Cronenberg någonsin har
presterat.
6/10
