Recension: The Last house on the Beach - 1978



The Last house on the Beach
Aka La Settima Donna
Regi: Franco Prosperi
1978
Drama/Thriller

Tre brottslingar tar efter ett bankrån sin tillflykt till ett avlägset och isolerat hus. Där håller fem unga kvinnor på att repetera in Shakespearepjäsen en midsommarnattsdröm, under överinseende av nunnan Cristina (Florinda Bolkan). De tre tar genast huset i besittning och tjejerna och syster Cristina som gisslan. Terrorn börjar, att flyktförsökt kommer att bestraffas hårt förklaras tidigt för gisslan och de hålls i ett järngrepp, utsatta för illgärningsmännens nycker som naturligtvis inte kan hålla sig ifrån att förlusta sig på flickorna.

Att det här är en film från Italien blir tidigt ganska uppenbart, ingen annanstans hade väl våldet stiliserats så estetiskt. Naturligtvis är själva handlingarna fortfarande motbjudande men de passar in i den smäktande produktionen, för att inte säga att produktionen kretsar runt dem, snarare än runt ploten. Jämförelser med Wes Cravens The Last House on the Left är oundvikliga men den är filmad i en mer pseudodokumentarisk stil som inte alls påminner om elegansen här.
                                                      
Redan i själva öppningsscenen bjuds vi på något ovanligt. Det bankrån som är upprinnelsen till resten av filmen, filmas utan att några detaljer visas. Inga ansikten skymtar förbi och det är mycket ben som springer omkring, allt sker, så att säga, utanför kameran. Jag gillar det här greppet starkt, det bekräftar en tankegång vid filmandet och inte bara en nödvändig scen för att få till den senare handlingen.

Det finns förstås en poäng med att inledningsscenen ser ut som den gör och det blir senare uppenbart när vi tittare får reda på vem som gjort vad samtidigt som en av förövarna berättar om det. Det gör också att en viss sensmoral tittar fram, en bandit är alltid en bandit oavsett om han visar romantiska sidor och framgångsrikt döljer sin personlighet. Inte för att detta egentligen kommer som någon överraskning, det är tämligen uppenbart hela tiden att det ska komma någon liten personlighetstwist framåt slutet.

Naturligtvis finns det också en sexuell laddning över filmen, detta även om sleazefaktorn faktiskt är ganska låg, bortsett från att några unga bröst skymtar förbi. Det är ju trots allt en film som delvis passar in i rape/revenge genren och männen i filmen måste ju eggas upp av något. Men det är inte någon renodlad rape/revenge rulle, mestadels rör vi oss i terrorgenren där nunnan Cristina står mellan de vettskrämda unga kvinnorna och banditerna. Detta hindrar inte att flera våldsamma scener med ungdomarna utspelas framför hennes ögon, hon försöker desperat att agera intellektuellt och stå ut med förövarnas infall istället för att emotionellt genast reagera i den panik som torde vara lättast att falla in i under dylika omständigheter.

Detta är en italiensk klassiker som jag verkligen rekommenderar, den är obehaglig och vacker, motbjudande och estetisk samt har en originaltitel som är ganska fyndig. Översatt till svenska betyder La Settima Donna ungefär Den Sjunde Kvinnan – och det är, efter att man sett filmen, en mycket bättre titel än den engelska Last House on the Beach, som dessutom enbart känns som en syftning på den kändare Last House on the Left och därigenom ett försäljningstrick.

Piranha 3DD - 2012 - DD för rejäla bomber!



Piranha 3DD
Regi: John Gulager
2012
Komedi/Horror

För att göras full rättvisa bör man ha sett filmen Piranha från 2010 innan man ger sig på den här. De hänger förvisso bara löst samman men vissa karaktärer och händelser är helt klart sammankopplade med den tidigare filmen! Jag kan väl inte säga att man inte skulle förstå den här utan den förra filmen som referenspunkt men det gör sannerligen inte det hela sämre!

Till skillnad från de flesta djurskräckfilmer så är den här helt klart medvetet komisk, det är inte frågan om någon omedveten kalkonhumor – snarare tvärtom! Den känns oväntat genomtänkt och driver både med sig själv och med andra filmer. Trots detta skulle jag verkligen inte rubricera den som en parodi, för det är det verkligen inte! Faktum är att enda anledningen till att jag har valt att inkludera Horror i min klassificering är att det trots allt handlar om mördarpirayor och att människor dör både blodigt och våldsamt!

Det är alltså först och främst en komedi där man tydligt märker att man har velat exploatera 3D konceptet. Jag såg 2D version eftersom jag hyser ett visst agg mot bildkvalitet etc när det gäller 3D men det är ändå uppenbart var effekterna finns. Sen har man ju lagt in ett extra D också – DD syftar tvekläst på brudarnas bröststorlek och det finns en del giganter! Man är heller inte rädd för att visa upp en del sleaze, det vill säga nakna kroppar utan en tråd! Bröst är helt klart i fokus tillsammans med de blodtörstiga pirayorna!









Ett gäng kändisar medverkar i mindre roller, Clu Gulager, Christopher Lloyd i rollen som den galne vetenskapsmannen – en roll som han gör med bravur, Gary Busey och så David Hasselhoff – som sig själv! Just David Hasselhoff är klockren, inte hans agerande kanske, även om det är helt ok, utan hur rollen är skriven. Han har inga problem att driva med sig själv och jag måste ge honom eloge för att ha betydligt mer självdistans än vad jag hade trott om honom. Hans roll tillhör absolut höjdpunkterna i filmen!

Så vad ska vi sammanfatta med? Vad är det här för en film? Jo, det är en film om blodtörstiga (förmodat utdöda) pirayor, en komedi, rejäla tuttar och David Hasslehoff! Och med det vill jag verkligen inte förringa någon annan insats i filmen för det är stabilt längs hela vägen och jag gillar det här trots avsaknaden av skräckelementet! Oh, och så ser faktiskt pirayorna riktigt bra och elaka ut!

8/10

Recension: Lady Snowblood 2 - 1974



Lady Snowblood 2
Regi: Toshiya Fujita
1974
Drama

Yuki (Meiko Kaji) blir efter sina hämndaktioner i den föregående filmen arresterad av polisen men blir snart befriad av den hemliga polisen som erbjuder henne ett sätt att få amnesti för sina brott. De vill att hon ska infiltrera motståndsrörelsen och lägga vantarna på ett mycket viktigt brev som, om det hamnar i orätta händer, kan riskera rikets säkerhet. Snart står det dock klart för Yuki att hon blivit manipulerad och att den verkliga planen är att undanröja de, ur regeringssynpunkt oliktänkande människorna.

Liksom i Tarantinos Kill Bill handlar det här om en radikal nedskärning av actionscenerna i andra filmen. Inte för att första filmen var en sprudlande actionäventyr heller men den hade trots allt styrkan av att problematisera situationen en smula, här känns det som det varken blir hackad eller malt. Det är mycket snack och blir på tok för politiskt för min smak. Det känns som om man tar varje tillfälle i akt att kritisera en situation som för länge sedan är passerad och slut. Det känns aningen krystat och en inte lika naturlig hämndhistoria som tidigare. Undrar förresten om inte Luc Besson hittat en smula inspiration här när han skapade den fullständigt briljanta Nikita sisådär 15 år senare.

Våldet, i den mån filmen innehåller explicit våld, är av en betydligt tamare natur än i föregångaren även om vi framåt slutet faktiskt får oss några värdiga scener till livs. Dock vill jag påstå att vägen dit är tämligen blodsfattig och att de blodsfontäner vi faktiskt bjuds på snuddar en Monty Pythonsk stämning. Jag tänker framförallt på scenen i The Holy Grail där den svarte riddaren vägrar ge upp trots att han förlorat både armar och ben. Så illa är det förstås inte här men tankarna vandrar helt klart till såna jämförelser.







Att kopplingen mellan början av den här filmen och slutet av förra är fullständigt obegriplig tycker jag inte gör så mycket. Läser man på lite, och litar på vad andra skrivit runt om på nätet, så upptäcker man att tidslinjen mellan de två filmerna inte stämmer ett dugg och att det måste ha gått åratal mellan dem för att de verkliga referenserna ska kunna funka på ett tillfredställande sätt. För mig, som inte är ett dugg insatt i japansk historia och politik är det dock av föga betydelse. Jag vill se våldsorgier av hämnd på ett realistiskt plan och inget annat. Tyvärr tycker jag filmen bristar lite även när det gäller detta och även om svärdhanteringen var hel övertygande i första filmen heller så har trovärdighetsfaktorn sjunkit en nivå här.

Hur sammanfattar man då det här? Läser jag igenom ovanstående ger jag onekligen en relativt nattsvart bild av mina känslor efter att ha sett filmen, men riktigt så dålig är det sannerligen inte. Är man ett fan av första filmen bör man definitivt se den här också. Om inte annat för att få helhetsbilden av historien, och avsaknaden av action har ju trots allt sin förklaring i att det faktiskt inte är någon actionfilm. Som jag nämnde i början så är det mycket politik och i det avseendet tror jag filmen är mycket intressant för dem som är mer insatta i sådant än jag…

Last Chance Harvey - 2008 - Blir du lika imponerad som jag?



Last Chance Harvey
Regi: Joel Hopkins
2008
Drama

Dustin Hoffman spelar den åldrade Harvey Shine som livnär sig på att skriva reklamjinglar. Det kan vara en mycket lukrativ sysselsättning men nu verkar det som om Harvey mist lite av sin känsla och hans arbetsgivare tvekar på om de ska behålla honom som anställd eller inte. Mitt i allt detta ska hans dotter gifta sig, fast i London och Harvey ska förstås närvara. Detta råkar sammanfalla med att en av hans viktigaste klienter ska bestämma sig för vilken musik de ska använda och Harvey behöver vara där också. För att göra en lång historia kort så är relationen mellan honom och dottern inte den bästa, för att inte tal om den med ex-frun. Och Dotterns styvpappa har en bättre relation med dottern än honom. Spiken i kistan blir när hon avslöjar att hon hellre vill att styvpappan ska föra henne till altaret, samtidigt får Harvey veta att han blivit av med sitt jobb henna i staterna. Han har nu inget kvar och söker sig till en bar för att dränka sina sorger. Detta visar sig vara en lyckoträff eftersom han då stöter på Kate Walker (Emma Thompson) som han snabbt utvecklar en vänskapsrelation med. De kommer från liknande erfarenhet och de är båda ensamma själar. Mot alla odds växer de allt närmare varandra på bara någon dag. Slutligen inser Harvey att hans arbetsgivare faktiskt haft helt rätt, det här är hans sista chans, fast inte riktigt på det yrkesmässiga sätt som den ursprungliga meningen var, utan på ett mer personligt och romantiskt plan. Harvey lever upp och börjar plötsligt känna sig mer levande igen!

Jag har inte sett min gamle favorit Dustin Hoffman göra något vettigt de senaste åren, eller rättare sagt jag har inte sett honom göra någonting de senaste åren som intresserat mig tillräckligt mycket för att se. Han är han dock fantastisk! Det är de små medlens skådespeleri och även om det kan tyckas vara rutin för en skådespelare med hans begåvning blir jag ändå mycket imponerad! Även Emma Thompson lever ut rollen på ett mycket trovärdigt sätt och jag har inget att klaga på där heller! Dessutom är manuset fullt av roliga och/eller tragikomiska situationer och händelser som gör att man sitter med det lilla fåniga leendet, som jag alltid brukar ta upp, på läpparna.

På pappret är det kanske inte mycket att komma med och filmen är kanske egentligen en romantisk bagatell som man redan sett många många gånger förut men jag tycker den är charmig. Det spelar ingen roll om man känner igen sig och kan räkna ut slutet långt i förväg. Det är själva resan dit som är det intressanta och jag tror filmen hade kunnat hålla på hur länge som helst utan att bli dryg eller seg. Det vill sig om man bara hade hållit samma tempo som man gör i största delen av filmen. Lite karaktärsutveckling i början hade väl kanske kunnat göras lite annorlunda och roligare men man kan ju inte få allt.







Sålunda är det ingen överraskning att Harvey och dottern slutligen kommer närmare varandra och att respekten för honom ökar från alla håll i sällskapet. Det verkar till och med som om ex-frun mjuknar lite på slutet men det är ju egentligen inte det filmen handlar om. Min tolkning är i alla fall att det är den egna inre freden som är det intressanta. Är man bara till freds med sig själv och vad man vill eller tycker är viktigt i livet spelar det ingen roll vad andra tycker.

Hur som helst så hade jag inte väntat mig en så bra film när jag läste handlingen och det visar bara ytterliggare en gång att man inte alltid ska döma boken (eller filmen i det här fallet) enbart på dess omslag, utan faktiskt skapa sig en egen uppfattning med innehållet i beaktande. Så se filmen, du kanske kommer att bli lika imponerad som jag?


La Pianiste - 2001 - avancerade sadomasochistiska lekar



La Pianiste
Regi: Michael Haneke
2001
Drama

Erika Kohut (Isabelle Huppert) är en medelålders professor vid Wienkonservatoriet. Hon lever med sin kontrollerande och övervakande mor och de sover till och med i samma säng. Hennes strikta och disciplinerade vardag består i att ge privatlektioner i pianospelandets ädla konst till mer eller mindre begåvande elever, samt att leva efter de normer som hennes mamma satt upp som passande för en dam i hennes ställning. För att fly undan denna trista vardag tar Erika sin tillflykt till porrbiografer där hon kan få sina lidelser tillfredställda, åtminstone delvis. Allt förändras dock när Walter Klemmer (Benoît Magimel) kommer in i hennes liv. Det är en framfusig och självsäker yngling som förälskar sig i henne och som stöter ganska tydligt på henne. De inleder snart en relation där avancerade sadomasochistiska lekar står i centrum, har Walter gett sig in i något han inte klarar av att fullfölja?

Första halvtimmen eller så går åt enbart för att utveckla Erikas karaktär. Detta sker förvisso i ganska grova drag och vi får snällt ge oss till tåls för att få ut de innersta detaljerna. Detta fungerar mycket bra eftersom karaktären vid första anblicken kanske inte är så mångfacetterad som man senare kommer underfund med. Små detaljer avslöjas och pusslet läggs långsamt bi för bit tills man kommer fram till en helhetsbild. Det är vad man tror i alla fall, men faktum är att karaktären aldrig slutar att växa och man är aldrig helt säker på var man har Erika. Det verkar vara en kamp mellan hennes stela yttre och hennes mer lidelsefulla och perverterade böjelser.

Det är mycket intressant att ta del av den här kontrasten och Isabell Huppert gör en fantastisk insats när hon gestaltar förvandlingen från förtyckt lite mus som blommar ut i och med det sexuella uppvaknandet. Paradoxalt nog är hennes innersta drömmar att bli förnedrad och behandlad som om hon inte var värd någonting, något som påminner väldigt mycket om det liv hon lever till vardags.

Haneke visar också att han inte enbart duger till att bygga upp en karaktär långsamt utan även är mycket framgångsrik provokatör. Den sexuella sidan av Erika passar verkligen inte hop med hennes yttre och när hon går på porrbio läggs det in riktigt hårda pornografiska sekvenser för att liksom belysa hennes ensamhet eller böjelse för att bli dominerad. Jag kan tänka mig att mången pryd filmtittare satt i halsen just under dessa sekvenser om man inte i förväg vetat vilka tricks Haneke kan bjuda på när ha är på det humöret. Hur som helst finner jag det vara ett särdeles effektivt och mycket intressant grepp som jag önskar fler regissörer vågade prova. Det handlar inte om pornografin i sig utan snarare om att våga bryta mot de invanda mönster som vi vanligtvis matas med.

Men även om handlingen centrerar sig kring en enda person så är det inte den enda viktiga karaktären i filmen. Modern är förstås av stor betydelse och kanske till och med att anklaga för att den inlåsta person Erika gömmer under sitt tittar fram. Utan vidare kan man tolka det som ett tecken på förtryckets rekyl där Erika instinktivt intar en trotsig ställning mot det som förväntas av henne. Självklart är också den framfusiga ynglingen Walter som blir en den av kärleksäventyret av stort intresse. Jag tycker dock inte att Benoîts rollgestaltning är lika intressant som Isabelles men det är väl kanske inte så konstigt heller. Han har inte den typen av inre kamp att handskas med utan ska egentligen bara anpassa sig till Erika nycker och bestämma sig för om han får ut någonting av hennes sadomasochistiska lekar eller inte. Slutligen är det heller inte helt klart om hon får ut det hon förväntat sig heller, eller om det i själva verket är hon som tagit sig vatten överhuvudet. Slutet är minst sagt öppet för tolkningar!

Hur som helst är det en fantastisk film som förtjänar alla mina djupaste rekommendationer!

Recension: Lady Snowblood - 1973



Lady Snowblood
Regi: Toshiya Fujita
1973
Drama

Yuki (Meiko Kaji) existerar för ett enda mål i livet, att utkräva hämnd för sin mors räkning. Några skurkar har nämligen utrotat nästan hela Yukis familj redan innan hon fötts och dessutom förlustat sig med modern. Det enda som håller modern vid liv efter denna händelse är den hämnd som hon senare ska utkräva via sin dotter. Hon ser till att bli med barn men även om hon dör i barnsäng är redan Yukis uppväxt arrangerad. Hon tränas redan från sina första spröda och staplande barnsben i hämndens ädla konst.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hade speciellt stor koll på den här filmen när jag såg den inför recensionen. Visst kände jag väl till Tarantinos sagda inspiration till Kill Bill men mycket mer än så var det inte. Med detta i åtanke och med trailern i minnet hade jag förväntat mig en actionfylld svärdsballet där blodet skvätte riklig omkring a la Shogun Assassin, men det var inte riktigt vad jag fick mig till livs.
                               
Visserligen kan man inte sticka under stol med att blodet faktiskt skvätter omkring en hel del och att det faktiskt förekommer blodsfontäner i samma stil som nämnda Shogun Assassin, men tempot uteblir. Det är en mer stabilt berättad historia, där effekterna finns till mer för att illustrera våldet snarare än för att exploatera det. Detta innebär naturligtvis inte att filmen inte är stilistiskt vacker, för det är den absolut. Det är bara det att det ligger mer fokus på handlingen och på karaktärernas relationer till varandra än vad jag hade förväntat mig. Detta är väl i sig ingen negativt, även om det också förekommer en hel del överspel i filmen.

Hämnden gestaltas inte som svart eller vit och även de skurkar som Lady Snowblood, kanske med all rätt, hämnas på har anhöriga såsom döttrar och söner som i sin tur påverkas av hennes handlingar. Man får sig en tankeställare om hur långt man kan driva saker och ting, finns det verkligen ingen plats för förlåtelse och måste man verkligen kämpa till sista blodsdroppen?







Filmen berättas i fyra tydligt uppdelade kapitel, där varje del har en början och ett slut. Allt knyts naturligtvis samman i slutändan och vägen dit är kantad av en berättarröst som ger oss vissa detaljer och som förklarar en del av bakgrunden för oss. Denna berättarröst finns med redan från början och ger intrycket av att det vi får se är en verklig händelse, möjligen dramatiserad i efterhand men trots allt med en verklighetsbaserad förlaga. Jag har dock ingen aning om det verkligen förhåller sig så. Faktiskt så tvivlar jag på det, men tekniken är intressant.

Är det här bra då? Jo, det måste jag nog påstå att det är, även om det inte nödvändigtvis är otroligt underhållande. Skulle jag säga att jag satt trollbunden skulle jag ljuga, men visst var den intressant och den episka historien lyfte filmen en hel del. Dessutom är det här en av de blodigaste dramafilmer jag har sett, vilket ger ett extra plus när samurajer, svärd och hämndteman är inblandade!

Recension: Kärlek 3000 - 2008



Kärlek 3000
Regi: Shahriyar Latifzadeh
2008
Drama

Sam (Shahriyar Latifzadeh) har insett hur ensam han är i huvudstaden och planerar att flytta hem till Östersund igen. Han träffar dock på Hanna (Hanna Alström) och mot alla odds umgås de en hel dag utan att egentligen känna varandra, de fångar ögonblicket så att säga. Sam kan sedan inte glömma Hanna och söker upp henne. Hennes föräldrar hävdar dock att hon är bortrest, vilket Sam genomskådar som ren lögn. Men vad är hemligheten? Jo, Hanna är sjuk, riktigt sjuk och har inte särskilt lång tid kvar att leva och det är verkligen dags att leva varje dags som om den vore den sista!

Någon gång emellanåt stöter man på en film som denna, det är verkligen inte ofta men det händer trots allt. En film man inte tror ett smack på men som visar sig vara en riktigt bra film trots alla fördomar man bär inom sig. Kärleksfilmer är inte min grej, men görs det ordentligt kan det vara nog så underhållande! Förvisso innehåller den här så mycket klichéer och pekodal man kan tänka sig men det är gjort på ett så charmigt sätt att man kommer undan med det. Sensmoralen är tydlig redan från början – Carpe Diem! Och det gör heller inte så mycket att huvudrollsinnehavaren, tillika regissören Shahriyar Latifzadeh inte är så bra skådis som man skulle kunna önska. Hans livsglädje smittar av sig och det är nog det som är det viktigaste med filmen trots allt.
                                             
Även berättarglädjen är stor och man lyckas att med hjälp av väldigt enkla medel berätta en intressant historia. Man behöver inte göra det så väldigt avancerat för att lyckas, det märks tydligt om man brinner för det man gör eller inte och oavsett som det är vardagssituationerna som skildras eller drömsekvenserna passar de mycket bra in i produktionen.





Hanna Alström är riktigt bra i rollen som Hanna och jag vågar lova att hon kommer att gå långt i skådespelarsverige och spelar skjortan av den övriga ensemblen. Det finns förvisso inte så många andra riktigt stora roller, förutom Shahriyar själv som Sam då. Hans kompisar är det förvisso inget fel på, men de kan knappast betecknas ha så stora roller att de är värda att nämnas här.

Dock kan man konstatera att det är tre väldigt olika karaktärer, Sam och hans kompisar. Och det är väl precis så det är och som Sam själv beskriver i filmens inledning. De är väldigt olika och skulle egentligen ha växt ifrån varandra om det inte fanns någon som höll ihop dem. Överlag finns det många sanningar att hämta i den här filmen och jag tror nog att var och en känner igen sig i handlingen. Man behöver kanske inte gå så långt som att blanda in letala sjukdomar i bilden, men om man bara tar kärleksbiten, där man kanske inte vågar ta steget fullt ut och säga vad man egentligen känner eller visa i handling det man egentligen vill; vara så där galen som man bara kan vara med någon man älskar och litar på till 110 procent.

Så gör som jag, chocka dig själv och se den här filmen, du kanske smälter lika mycket som jag gjorde!

Recension: La Petite Mort - 2009



La Petite Mort
Regi: Marcel Walz
2009
Horror

Några turister ska ta sig en öl men hamnar på helt fel ställe. De råkar gå in på en S&M klubb, men det är inte allt. Efter att ha hamnat i gräl med personalen befinner de sig i en mycket större knipa än vad de någonsin hade kunnat ana. Klubben driver nämligen en mycket lukrativ affärsverksamhet bakom kulisserna. De tillhandahåller nämligen offer för de som kan betala vad det kostar för att få tortera. Att sen personalen och Härskarinnan i synnerhet har rejält perversa böjelser underlättar inte heller för de otursdrabbade turisterna!

Den svenska distributören av den här rullen – Dark Entertainment, skryter med att det här är en film som får Hostel att blekna vid jämförelsen. När man hör sådana ord brukar åtminstone jag anta en skeptisk inställning. Försäljarsnack har man hört förr och det är i regel ganska lättgenomskådat också. Men jag håller faktiskt med, det här ÄR en film som får Hostel att blekna. Nu är ju visserligen Hostel en ganska kommersiell film som dessutom får anses hamna i mainstreamfåran, vilket förstås gör jämförelsen ganska orättvis. Det här är en film som troligen inte kommer att tilltala alla, inte för att alla tilltalas av Hostel heller men det har i alla fall en helt annan spridning. Det här är en ganska smal film som kräver en del av åskådaren. Detta även om jag inte tror att någon skräckfilmsfan skulle rygga tillbaka för att se den och jag skulle inte räkna den som en extremfilm.
                                            
Själva historien är dock mycket extrem egentligen. Dessutom påstås att filmen bygger på verkligen händelser, det gör att det får ytterligare en dimension i hemskhet tycker jag. Hur det verkligen ligger till med verklighetsförankringen har jag ingen aning om men det verkar trovärdigt och jag skulle inte bli förvånad om det finns människor sjuka nog för sådana här sadistiska böjelser. Jag säger sadistiska böjelser för våldet är i högsta grad sexuellt. Det är sadistiskt tortyr för sexuell upphetsnings skull och inget annat. Om man som åskådare tänder eller inte på det är ju en annan sak. Jag tror i alla fall inte att det är det som är meningen, tanken är snarare att skapa en revolterande känsla och det i sig är ju inget ovanligt.

Makeupeffekterna är gjorda av Olaf Ittenbach, som jag skulle vilja kalla för en av de skickligaste på det området idag. Det är riktigt realistiskt och man har inte gått i fällan att dra på för mycket heller, det blir ingen fånig splatterfilm av det hela utan en mardrömsfärd i sexuell upphetsning. Jag tycker också att skådespelarna, åtminstone i de större rollerna är över förväntan. Jag har väl lite förutfattade meningar men jag hade inte väntat mig en så välexekverad skådespelarensemble, och jag kan inte klaga på Marcel Walzs regi heller! Vid något enstaka tillfälle förekommer det lite väl övertydligt bildspråk men på det hela taget är det spännande och faktiskt lite ovisst hur det kommer att gå. Det är inte självklart vem som kommer att klara sig eller ens om någon gör det. Det enda som är klart är att förövarna kommer att komma undan med sitt sadistiska hantverk och att i morgon är en ny dag!

Recension: Klass 9A - 2008



Klass 9A
Producent: Tomas Axelsson
2008
Dokumentär

Klass 9A på Johannesskolan i Malmö befinner sig i en situation där det finns en överhängande risk för att en stor del av klassen inte kommer att klarar inträdeskraven till de nationella programmen på gymnasienivå. För att råda bot på detta startas ett projekt. Elever, lärare och föräldrar går alla med i ett specialdesignat program för att höja den generella kompetensnivån i klassen, och med det inkommer det nya lärare som på ett eller annat sätt redan utmärkt sig med annorlunda pedagogiskt tänkande, än vad som tidigare varit brukligt. Målet är att klassen ska befinna sig bland de tre bästa i landet efter terminens slut. Men tiden är knapp och utmaningen stor, ska de verkligen lyckas?

Även om den här dokumentären till en början ter sig objektiv inser man snart att den faktiskt är raka motsatsen. Man har bestämt sig för att de utbildningsmetoder vi generellt använder oss av i Sverige inte är de mest optimala och påstår således att den alternativa metod som de nya lärarna nyttjar helt klart är att föredra. Men även om man skådar igenom dokumentären på detta sätt finns det helt klart en del intressanta poänger med den. Personligen hyser jag stort intresse för skolväsendet, kanske delvis beroende på min egen, inte allt för lyckade skolgång. Jag kan därför känna igen mig i en del av problemen eleverna står inför, medan min numera mer mogna inställning tillåter mig att även se saken ur ett vuxnare perspektiv.

Vi får följa en del av eleverna mer eller mindre närgånget, ta del av deras individuella problem och faktiskt lära känna dem ganska bra. Samma sak gäller de nya lärarna, självklart selekteras det en hel del, vilket innebär att en del får betydligt större utrymme än andra. Delvis beror detta såklart på att kärnämnena Matte, Svenska och Engelska står högst upp på prioritetslistan, eftersom målet är gymnasiekompetens, men jag tror också att lärarnas personligheter spelar stor roll. Idrottsläraren Igor får till exempel väldigt stort utrymme och visst verkar han vara en riktig hedersknyffel som tar sig an eleverna på ett riktigt personligt plan. Att ställa upp på det sätt som han gör och följa elever från hemmet till skolan för att få dem närvarande kräver ett stort personlig engagemang.

Detta är förstås någonting som binder samman alla de nya lärarna, de verkar verkligen brinna för vad de gör. Inte bara för sina ämnen, utan även för lusten att lära ut. Det är helt enkelt sin egen belöning att se hur eleverna skiner upp och slutligen förstår uppgifterna de tidigare varit så frågande inför. Något som jag ställer mig frågande till, med relation till min egen skolgång, är om det verkligen finns denna typ av lärare i verkligheten? Visst kan jag köpa att speciallärare av olika slag måste ta till annorlunda metoder för att nå fram till eleverna (jag själv gick till exempel bland annat i en klass för extra stökiga elever). Men om man får tro på olika undersökningar som diverse tidningar gjort i samband med experimentet – Klass 9A, så var inte just den klassen den sämst presterande klassen på Johannesskolan. Detta påstås i och för sig heller aldrig rakt ut i dokumentären men det känns ändå som om man försöker vilseleda publiken en smula.

Vad som dock påpekas gång efter gång är ambitionen att lyfta betygsnivån i klassen, där målet är att den ska bli en av de tre bästa klasserna i landet. Som mätinstrument använder man gamla nationella prov. För att dramatisera utvecklingen ytterliggare, och för att ge åskådaren en illusion av att man inte riktigt vet hur det ska gå, varvas intervjuer med lärare och elever som tror en positiv utveckling, med mera skeptiska tongångar. Några av de mest korkade uttalandena står skolans rektor för. Hur kan man bara, inför kamera, få för sig att kommentera en av elevernas möjliga avhopp från projektet med ”det är inte det som är syftet med projektet” eller liknande. Man får uppfattningen att nämnda rektor är ute och seglar lite väl mycket i det blå!

Avslutningsvis, och i förbifarten, vill jag bara nämna den såkallade Hawthorne-effekten, som jag hittade följande kortfattade beskrivning till på nätet: Enbart det faktum att vi utför en mätning påverkar våra mätobjekt. Det finns en viss motsättning mellan att klart och tydligt informera de deltagande användarna om syftet och upplägget med experimentet och samtidigt minimera påverkan av mätsituationen.

Tommy Söderberg

Recension: Show White and the Huntsman - 2012



Show White and the Huntsman
Regi: Rupert Sanders
2012
Äventyr/Fantasy

Spegel Spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är säger den onda drottningen som har tagit riket i besittning. Hon har sedan många år dödat kungen och sitter nu ensam på tronen. Hennes makt är stor och det säga att det inte går att besegra henne. I ett slottstorn har hon spärrat in kungens enda dotter – Snövit. Men i samband med att drottningen ställer den ödesdigra frågan till spegeln lyckas hon rymma. Hon är fagrast i landet och drottningen behöver hennes hjärta för att uppnå evigt liv. Hon måste finnas till varje pris!

Ja, någonstans i bakgrunden finns förstås den klassiska sagan. Det är inte svårt att hitta parallellerna och det bör väl inte vara svårt heller. Men för att få det till en äventyrsfilm måste man förstås ta sig vissa friheter, till exempel att Snövit irrar omkring i en mörk förtrollad skog förföljd av den onda Drottningens män. Hon kommer också till älvornas skog som är betydligt fridfullare och hon träffar förstås på dvärgarna…

Jag tycker dock att allt det där egentligen är svepskäl för att överhuvudtaget göra filmen. Man hade inte behövt att blanda in sagan alls och bara gjort en fristående äventyrs/fantasyfilm. Det hade kunnat fungera minst lika bra! Det som inte tillhör den klassiska sagan varken förvillar eller förstör helheten (och tillför ingenting heller). Det är helt enkelt en väldigt ytlig film där man redan från början vet hur det kommer att gå och där man kan räkna med några snygga effekter längs vägen. Jag är dock inte värst imponerad av effekterna, det borde gå att göra mycket bättre 2012!








Ett problem är själva formen på filmen. Det blir halvmesyr hur man än vänder sig. Antingen är det en film som riktar sig till ungdomar, en ungdomsäventyrsfilm a la Hercules och Xena. Men om detta är fallet saknas matinékänslan ganska rejält. Är det å andra sidan en vuxnare film är den lite för tramsig och klämkäck för att kunna tas riktigt seriöst.

Skådespelarna är väl hyggliga men jag tycker den faller i fällan att inte riktigt ta sina roller på allvar. Även här känns det lite som ungdomsriktat och inte är det väl någon tillfällighet att Kristen Stewart från Twilightfilmerna spelar Snövit? Till hennes försvar kan sägas att hon är en av dem som presterar över snittet och får således betraktas som en tillgång för filmen.

Men överlag är det alltså en ganska rejäl besvikelse. Måste man se allt som har med själva sagan om Snövit att göra, hur långsökt det än är, kan man väl kanske uppskatta filmen men är man ute efter underhållande äventyrsfantasy bör man nog leta någon annanstans!

5/10

Recension: Kings of Crime - 2005



Kings of Crime
Aka: Romanzo Criminale
Regi: Michele Placido
2005
Drama

Fyra vänner, som betraktar sig själva som bröder påbörjar sin kriminella bana redan i unga år. De stjäler en bil, vilket leder till ett fortsatt liv i kriminalitet och våld, väljer sina egna smeknamn: Libanesen, Kall, Snobben och Stor. De arbetar sig uppåt i den undre världen och blir både fruktade av sina fiender och älskade av sina vänner. Men det är en värld av svek och bedrägeri och inte sällan tvingas de statuera exempel av dem som egentligen står dem närmast.

Till att börja med får jag väl erkänna att jag inte är särskilt förtjust i maffiafilmer eller romantiserad brottslighet som det så ofta handlar om. Några få har jag väl sett och uppskattat genom åren men någon större referensram har jag inte så några djuplodade analyser och jämförelser lär det inte bli tal om.

Skådespelarmässig fungerar dock filmen bra och att den är på italienska kanske gör att den doftar lite mera maffiarealism än vad som skulle vara fallet annars. Fast realism är väl inte riktigt rätt ord kanske. Snarare handlar det väl som sagt om någon form av romantisering av de fyras vänskap. Dock tycker jag inte att man faller i fällan att glorifiera det våld som huvudpersonerna trots allt blir en del av. Inte för att man visar det på ett avskräckande sätt heller, det bara finns där – liksom.

Något som jag finner vara väldigt märkligt är musikvalet. Redan i filmens första skede konfronteras man av död och destruktion på ett eller annat sätt vilket sekunderna senare ackompanjeras av The Sweets gamla hit The Ballroom Blitz. Det förefaller mig ungefär lika märkligt som att inleda den indonesiska kannibalfilmen Primitif med Kraftwerks We Are The Robots. Och det är inte enda gånga musikvalet till och omkring olika scener verkligen sticker ut rejält.

Filmens längd är dock något som ligger den i fatet. Det blir lite segt att spendera nästan två och en halvtimme med den, och i synnerhet om man inte är särskilt intresserad av genren till att börja med. Fast det är väl å andra sidan kanske inget direkt problem förutom för den som tagit sig på att recensera den då (haha). Men faktum är att jag gillade vad jag fick se! Det är en film man blir glad av hur konstigt det än låter och ger man sig till tåls får man också sitt lystmäte av politiska kommentarer fyllt.

Recension: Kill Bill Vol 1 & 2 - 2003/2004




Kill Bill Vol 1 & 2
Regi: Quentin Tarantino
2003/2004
Action

Uma Thurman spelar huvudrollen som ”the bride”, en femtedel av det dödliga lönnmördarteamet DiVAS. Hon blir sviken av gängets ledare Bill (David Carradine) som försöker mörda henne. Hon hamnar emellertid i koma och när hon vaknar upp efter fem år är hon fast besluten att hämnas. Hon börjar sin bärsärkargång med ett fast mål i sikte, att döda Bill. För att nå sitt mål måste hon kämpa mot och döda sina forna vänner och kollegor som spelas Lucy Liu, Daryl Hannah, Viveca A. Fox och Michael Madsen för att nämna några.

Eftersom det egentligen känns som en enda lång film och egentligen borde vara det, verkar det mest logiskt att skriva om dem tillsammans och det är precis det jag tänker göra här. Frågan är bara hur man jämför de två, för lika på något sätt är de egentligen inte. Den första volymen är våldsam som få andra filmer, blodet sprutar flera meter medan den andra har i princip all handling och dialog.

Om jag börjar med lite om Vol 1 kanske då… Här tyckte jag kombinationen av de tydligt Sergio Leone inspirerade bilderna ihop med den Ennio Morricone plagierade musiken var tämligen smakfull och tillförde filmen den där lilla extra dimensionen som en film med så här väldigt tunn handling verkligen behöver. Även andra så kallade konstnärliga grepp passar in i denna produktion. Personligen var jag inte speciellt förtjust i det bloddrypande svart-vita segment som tydligen fanns där för att få filmen att gå igenom granskningsnämnden. Däremot de tecknade mangainspirerade minuterna föll mig på läppen och jag tyckte de många actionsekvenserna var underhållande att se.

Jag såg verkligen fram emot den andra delen och så kom den till slut. Borta var tyvärr all atmosfär som faktiskt fanns i vol 1. Här är det inte heller lika självklart att Tarantino hyllar de filmer han lånar ifrån. Emellanåt är man inte alls säker på hans avsikter och stundom tycks han nästan parodiera dessa filmer. Relationen Leone/Morricone som framställdes så smakfullt i första filmen blir här nästan irriterande och övertydlig då den i princip inte blandas upp med något annat överhuvud taget.

Några av scenerna är förstås väldigt underhållande men det finns inte tillräckligt många av dem för att bära upp hela filmen. Dialogen, som ofta räknas till Tarantinos starkaste sida, känns ofta malplacerad och krystad, för att inte säga plastig och konstlad. Nej, det är inte den här filmens behållning! Filmens behållning är utan tvekan Uma Thurman som bjuder på samma brillianta skådespeleri även denna gång.

Finns det då inget sätt att rädda båda filmerna till ett lyckat resultat? Jo, det tror jag absolut att det finns! Räddningen finns i en omklippning där man sammanför de bägge filmerna till en enda mastodontfilm. Det skulle kunna funka, dels för att det skulle bli rätt blandning av action och dialog och dels för att vänta i flera månader på en fortsättning skulle skada vilken handling som helst, hur kompetent den än må vara.

Recension: King Kong - 2005



King Kong
Regi: Peter Jackson
2005
Action/Äventyr/Drama

Skådespelerskan Ann Darrow (Naomi Watts) blir förkrossad när hennes pjäs läggs ned i depressionens 30-tal. Hon driver omkring i jakten på ett nytt arbete när Carl Denham (Jack Black) får syn på henne. Han övertalar henne snabbt att medverka i hans senaste storfilm som ska spelas in i Singapore. Filmen är dessutom skriven av hennes stora idol Jack Driscoll (Adrien Brody) som hon drömmer om att få träffa. Vad hon dock inte vet är att Carls projekt är nedlagt av filmstudion och att hans egentliga syfte är att hitta den mytomspunna dödskalleön. En ö som enligt sägnen avskiljer stranden från resten av ön med en jättelik mur och som ständigt omges av dimma. Fartyget går på grund utanför just denna ö och när besättningen tar sig i land blir några av dem dödade av infödingarna som också tar Ann till fånga. Hon ska offras för att blidka deras Gud – Kong!

Det här är ju, som de flesta säkert redan känner till, en nyinspelning av en gammal film. Det är dock inte vilken film som helst, utan en som hyllats och åter hyllats av filmkritiker runt om i världen. Jag tror de flesta känner till historien om jätteapan som förlorade sitt hjärta till skönheten och i och med att man redan känner till historien, krävs det lite andra bedömningsgrunder. Man har ju lite svårt att bedöma utifrån hur överraskad man blir av den menar jag.

Jag hade väldigt låg förväntan och jag trodde faktiskt att Peter Jackson skulle förstöra den fullständigt! Jag är ingen större fan av hans spektakulära Lord of the rings trilogi utan föredrar hans tidigare verk med den magnifika Heavenly Creatures i spetsen. Min förundran var därför stor när efter bara några få minuter kunde konstatera att det här var en riktigt riktigt bra film! Den var, åtminstone inte i uppbyggnadsskedet beroende av spektakulära actionscener utan berättade historien på ett mycket smakfullt sätt. Bildspråket förstärker berättelsen och skådespelarna tycks vara omsorgsfullt utvalda. Allra mest imponerar Naomi Watts som verkligen går från klarhet till klarhet och glänser i stort sett i varenda scen hon är med i.

Peter Jackson har också valt att låta filmen utspela sig under det trettiotal när originalfilmen spelades in och det tycker jag är extra kul. En hyllning till originalet och dessutom ger det utrymme att göra miljöerna extra roliga. Dessa ligger ofta precis på gränsen mellan förvrängd karikatyr och verklighetstrogna, framförallt när manskapet nått fram till ön, men gränsen överskrids aldrig utan förblir trollbindande och intressant.

Efter själva resan till dödskalleön och första mötet med infödingarna skiftar filmen karaktär något. Animationerna tar över och dessa kanske inte funkar till 100 % och är lite utdragna. Personligen tycker jag just den här delen av filmen är lite seg och man hade kunnat korta ned lite här. Att se King Kong slåss med allehanda förhistoriska varelser blir lite tröttsamt i längden och det blir lite för mycket ur askan in i elden för karaktärerna för min smak. Spektakulärt men utan innehåll och det är som sagt dessa scener tillsammans med några uppenbara visuella blunders (t.ex. rök som blåser åt fel håll) som drar ned filmen för mig.

Dramat i filmen är precis det jag gillar. Det är en kärlekshistoria mellan Ann Darrow och Kong samt mellan Jack Driscoll och Ann, ett svartsjukedrama mellan Kong och Jack och ett livsfarligt monster för innevånarna i New York. King Kong är levande och har definitivt en personlighet, man lider med honom och förstår vad han känner. Animationerna rörande ansiktsuttryck etc. funkar mycket bättre än rörelsemönstren i actionscenerna och ger en extra dimension åt jätteapan.

Spektakulärt men med innehåll denna gång för Peter Jackson!

Recension: King of Kong - 2007



King of Kong
Regi: Seth Gordon
2007
Dokumentär

Som alla vet så kan man tävla inom allt, så varför inte klassiska arkadspel som Pacman, Tetris och givetvis Donkey Kong? Några få tar det hela ett steg längre och gör alla de uppoffringar som krävs för att kunna bli bäst i världen. Fascinationen att slå gamla rekord blir en levnadsstil och det får helt enkelt inte finnas några hinder i vägen. För Steve Wiebe är det den legendariske Billy Mitchells tjugo år gamla Donkey Kong rekord som är föremål för utmaningen. Men att utmana mästarnas mästare visar sig vara lättare sagt än gjort.

Det här är mycket underhållande dokumentär, men om den är helt objektiv är en annan femma. Intrycken man får av rekordhållaren Billy Mitchell är minst sagt hycklande och han verkar inte alls intresserad av att möta sin utmanare på lika villkor. Om sedan detta speglar verkligheten på något sätt eller är filmskaparens personliga uppfattning om hur saker och ting gick till är en annan fråga. Hur som helst får inte jag som åskådare intrycket av någon speciellt sympatiskt person, snarare någon som med alla medel som står till buds vill misskreditera sin motståndare och söka fördelar på andra sätt än via sin spelskicklighet.
                                        
Det motsatta kan man säga om utmanaren Steve Wiebe, som framstår som världens helyllepappa. Man påbjuds sympatiska känslor för honom genom att beskriva vilken uppväxt han har haft, hur han aldrig varit bäst på någonting och hur han inte riktigt verkar ha hittat sig själv och sin plats här i livet. Dock har han funnit sin kärlek till Arkadspelet Donkey Kong…

Men filmen behandlar mer är dessa båda kombattanters bakgrund och spelskicklighet. Vi får också ta del av Twin Galaxies International Scoreboard som administrerar allehanda poängrekord vad gäller arkadspel. Vilka mängder av videoband de får tillskickade sig där det bevisas att man slagit nya rekord i det ena eller andra spelet och man kan knappast föreställa sig vilken arbetsinsats som krävs för att säkerställa att allt verkligen går rätt till i alla lägen. Däremot kan man kanske ifrågasätta om organisationen inte gör sig skyldig till jäv när man låter den regerande rekordhållaren utreda riktigheten i utmanarens resultat. Likaså känns det märkligt av denne rekordhållare att kräva att utmanaren genomför sina spel offentligt och göra en stor sak av det samtidigt som han själv tydligen inte har några problem att bevisa sina höga poäng på ett videoband. Ett videoband vars äkthet dessutom insisueras vara tvivekakigt.

Hur som helst så är det här slutligen en film om eldsjälar. De som lever för det de älskar och gör att för att uppfylla sina drömmar. Många av dem verkar vara tämligen speciella människor, men det är kanske något som krävs för att kunna hålla på med det här på en så hög nivå som det faktiskt handlar om. Och alla som har en fanatiskt intresse av någonting kan säkert känna igen sig i många situationer. En sak är i alla fall säker, jag testade Donkey Kong häroch klarade inte ens första banan…

En mycket underhållande dokumentär!

Killer Klowns From Outer Space - 1988 - en kultrulle av rang!



Killer Klowns From Outer Space
Regi: Stephen Chiodo
1988
Komedi/Sci-Fi/Horror

Efter ett stjärnfall beslutar sig Mike och Debbie sig för att avbryta sin första dejt, ta sin parkerade bil och åka för att se om det blev något meteoritnedslag. De hittar ett cirkustält mitt ute i skogen men det visar sig snart att det inte är något vanligt cirkustält och inga vanliga clowner heller. I själva verket är det ett rymdskepp och clownerna utomjordingar här enbart för att göra människorna till sin föda.

Låt oss redan från början reda ut skillnaderna mellan en kalkonfilm och den här rullen. En kalkonfilm är något som, mer eller mindre, har blivit underhållande av misstag och det tycker jag inte man kan anklaga den här filmen för. Det är helt klart en medvetenhet som ligger bakom filmen, hur absurd den än är. Klichéerna är medvetet använda och en del av humorn. Sällan har det väl varit lika intressant att filosofera kring vad man hade kunnat upptäcka om det hade varit möjligt att se in i hjärnan på manusförfattarna för det här är helt galet.

Skådespeleriet är kanske inte top-notch över hela linjen det är lite överspel här och där men det gör ingenting och tillför till och med något faktiskt. Även detta är en del av humorn och miljöerna är fullständigt fantastiska inne i rymdskeppet eller cirkustältet eller vad man ska kalla det för. Jämför man med filmer som Tim Burtons Charlie and the Chocolate Factory ligger den förstås en bit efter men vi ska också komma ihåg att det här är en film från sent åttiotal! Vilken budget filmen haft vågar jag inte spekulera kring men aldrig sinande resurser av animerande datorer är inget som har funnits i alla fall.

Den bisarra handlingen som är filmens stöttepelare görs fullt ut, det finns inga halvmesyrer och det som skulle kunna ha varit hur fånigt som helst, i ordets negativa betydelse, blir istället till glimrande komik! Popkornpistoler, kokonger av spunnet socker och annat som jag aldrig skulle ha kunnat komma på även om mitt liv hängde på det gör filmen till vad den är. Clownerna är hur fula som helst men samtidigt charmiga och var och en av dem verkar ha en egen personlighet. Det är inte bara opersonliga monster från yttre rymden här inte. En del situationskomik uppstår också när clownerna inte riktigt förstår hur vissa jordiska föremål ska användas. Puder och raklödder ger till exempel upphov till lite slapstickkomik och skulle man slå upp ordet skräckkomedi, en genre som jag för övrigt gav mig på att försöka definiera för ett tag sen, så skulle man sannolikt hitta en bild från den här filmen. Jag har generellt svårt för skräckkomedier men det här är filmen som skiljer agnarna från vetet!






Musiken är ganska tidstypisk och andra saker såsom frisyrer och liknande skvallrar också om när filmen är gjord, men jag tycker den har stått emot tidens tand mycket bra och ser absolut ingen nackdel i att man skymtar åttiotalet lite här och där. Detta är väl mest påtagligt i de delar av filmen som inte fokuserar på clownerna och deras eskapader utan den sidohistoria som också berättas. Den är i sig inget unik, en yngre polis rivalitet med den av det gamla gardet som vägrar anpassa sig till nya tider. Ingen av poliserna tror förstås på den galna historien till att börja med men den äldre, som gestaltas väl av John Vernon, är lite extra skeptisk kanske. Nåja, han får sitt det kan jag lova..

Jag skulle vilja tacka Galaxina Film som har gett ut den här filmen för första gången på DVD i Sverige. Det här är deras första utgivning och den ger definitivt mersmak! Det ska bli mycket intressant och spännande att se vad detta nystartade bolag som, enligt vad jag förstår, kommer att fokusera på sci-fi, kommer att ge ut i framtiden!

7/10

Läs även Lindas recension här!