Recension: The Last house on the Beach - 1978



The Last house on the Beach
Aka La Settima Donna
Regi: Franco Prosperi
1978
Drama/Thriller

Tre brottslingar tar efter ett bankrån sin tillflykt till ett avlägset och isolerat hus. Där håller fem unga kvinnor på att repetera in Shakespearepjäsen en midsommarnattsdröm, under överinseende av nunnan Cristina (Florinda Bolkan). De tre tar genast huset i besittning och tjejerna och syster Cristina som gisslan. Terrorn börjar, att flyktförsökt kommer att bestraffas hårt förklaras tidigt för gisslan och de hålls i ett järngrepp, utsatta för illgärningsmännens nycker som naturligtvis inte kan hålla sig ifrån att förlusta sig på flickorna.

Att det här är en film från Italien blir tidigt ganska uppenbart, ingen annanstans hade väl våldet stiliserats så estetiskt. Naturligtvis är själva handlingarna fortfarande motbjudande men de passar in i den smäktande produktionen, för att inte säga att produktionen kretsar runt dem, snarare än runt ploten. Jämförelser med Wes Cravens The Last House on the Left är oundvikliga men den är filmad i en mer pseudodokumentarisk stil som inte alls påminner om elegansen här.
                                                      
Redan i själva öppningsscenen bjuds vi på något ovanligt. Det bankrån som är upprinnelsen till resten av filmen, filmas utan att några detaljer visas. Inga ansikten skymtar förbi och det är mycket ben som springer omkring, allt sker, så att säga, utanför kameran. Jag gillar det här greppet starkt, det bekräftar en tankegång vid filmandet och inte bara en nödvändig scen för att få till den senare handlingen.

Det finns förstås en poäng med att inledningsscenen ser ut som den gör och det blir senare uppenbart när vi tittare får reda på vem som gjort vad samtidigt som en av förövarna berättar om det. Det gör också att en viss sensmoral tittar fram, en bandit är alltid en bandit oavsett om han visar romantiska sidor och framgångsrikt döljer sin personlighet. Inte för att detta egentligen kommer som någon överraskning, det är tämligen uppenbart hela tiden att det ska komma någon liten personlighetstwist framåt slutet.

Naturligtvis finns det också en sexuell laddning över filmen, detta även om sleazefaktorn faktiskt är ganska låg, bortsett från att några unga bröst skymtar förbi. Det är ju trots allt en film som delvis passar in i rape/revenge genren och männen i filmen måste ju eggas upp av något. Men det är inte någon renodlad rape/revenge rulle, mestadels rör vi oss i terrorgenren där nunnan Cristina står mellan de vettskrämda unga kvinnorna och banditerna. Detta hindrar inte att flera våldsamma scener med ungdomarna utspelas framför hennes ögon, hon försöker desperat att agera intellektuellt och stå ut med förövarnas infall istället för att emotionellt genast reagera i den panik som torde vara lättast att falla in i under dylika omständigheter.

Detta är en italiensk klassiker som jag verkligen rekommenderar, den är obehaglig och vacker, motbjudande och estetisk samt har en originaltitel som är ganska fyndig. Översatt till svenska betyder La Settima Donna ungefär Den Sjunde Kvinnan – och det är, efter att man sett filmen, en mycket bättre titel än den engelska Last House on the Beach, som dessutom enbart känns som en syftning på den kändare Last House on the Left och därigenom ett försäljningstrick.