Recension: Sommaren med Göran - 2009

Sommaren med Göran

Regi: Staffan Lindberg

2009

Komedi

Göran (Peter Magnusson) är en ganska misslyckad typ, men med ett gott hjärta. Det enda han egentligen säker efter är någon att dela sin ensamhet med, men det blir liksom bara fel när han försöker för mycket. Hans arbetsliv är sönderstressat men i jakten på den perfekta kvinnan övertalar han sin bästa kompis, eller kanske enda kompis – Alex (David Hellenius), att följa med honom på ett sommarparty i Göteborgs skärgård. Där går allt snett och Göran upptäcker att han spanat efter helt fel flicka. Det blir ett uppvaknande för honom och han börjar så smått inse vad han håller på med, och allt allting annat faktiskt inte har någon betydelse längre. Kärlekskrank gör han allt för att vinna hennes hjärta, någon som visar sig vara lättare sagt än gjort efter att han har förolämpat henne grovt.

Det här är en film som jag egentligen inte skulle tycka ett dugg om. Det är en romantisk komedi där vägen är utstakad redan från början och där man inte bjuds på en enda överraskning egentligen. Skådespelarna gör karikatyrer av sina roller och man vet som sagt hur filmen kommer att sluta redan efter ett par scener. Humorn är sketchaktig och även om det finns en kontinuitet i storyn är den så tunn att den håller på att spricka flera gånger.

                                   

Men det är just det som gör filmen så underhållande! Den tar inte sig själv på alldeles för stort allvar, den försöker inte leverera några djuplodade och metaforiska sanningar eller moraliteter, den försöker bara vara lättsam och underhållande. Och det är precis vad den lyckas med! Ingen av skådepelarna gör några jätteinsatser, även om man stoltserar med namn som Peter Dalle och Dan Ekborg i rollistan. Det är istället komiska situationer och Peter Magnussons mimik som gör filmen till vad den är.

                                                     

Det är skönt att äntligen se en film där den perfekte mannen, eller kvinnan för den delen, inte existerar och Peter Magnusson, som för övrigt skrivit filmen också, ger alla oss som kanske inte är världsbäst på att föra oss bland folk ett ansikte. Oss som råkar ut för missöden ibland som faktiskt inte är vårt fel egentligen, men som blir det ändå på något sätt. Det blir en väldigt sanningsenlig beskrivning av den svenska sommaren, midsommarpartyt och kärleken helt enkelt. Det är vardagssituationer uppradade efter varandra men med en liten knorr efter och det är det som gör hela skillnaden.

Jag är imponerad måste jag säga! Jag trodde aldrig att en film av det här slaget, med de här aktörerna, skulle kunna vara så underhållande och rolig! Det är vardagskomik med glimten i ögat och en riktig feelgoodfilm helt enkelt. Det är överspel med charm och ingenstans blir filmen för pretentiös för sitt eget bästa.

Rekommenderas!

She Devils of the SS - 1973 - Nakna bröst och nazister

She Devils of the SS

Aka: Eine Armee Gretchen

Regi: Erwin C. Dietrich

1973

Dr Felix Kuhn är läkare och har hand om undersökningen av de unga kvinnor som frivilligt ansöker om att få ingå i den tyska armen. Eftersom han, enligt SS, underkänner allt för många för tjänstgöring på medicinska grunder råkar han ut för trubbel. Han skickas till fronten och han båda döttrar tvångsrekryteras till armen.

Det finns egentligen inte mycket handling än så i filmen, den känns bara som en enda lång ursäkt för att kunna visa så mycket sleaze som möjligt. Det är mycket nakna bröst och de unga kvinnorna vill inget heller än att ha sex med allt och alla. Tonen sätts redan i inledningsscenen när vi får se unga marscherande kvinnor i uniform. Allt är ackompanjerat av glad marschmusik och skulle det eventuellt finnas några tvivel, så tar hakkorsen som vägen kantas av genast bort dessa. Det här är inget annat en ren nazisploitationrulle.

Det är dock en glad film och inget fokus läggs på nazisternas grymma koncentrationsläger eller judeutrotning. Den framställer heller inte tyskarna på något negativt sätt men å andra sidan så glorifieras de heller inte. Nej, det är sexet som står i centrum och det är mycket naken hud i tid och otid. Det är fina flickor och vackra kroppar och även om de är patriotiska mot fosterlandet vill de inget hellre än att rulla runt i sänghalmen med första bästa karl. Det vill säga, nästan alla. För vad vore en sexploitationrulle utan minst en lesbian? Naturligtvis finns den en sån officer med!

Visuellt är den här filmen riktigt bra, fotot är snyggt, färgerna rena och komponerade med en till synes konstnärligt touch. Om det beror på att Erwin C Dietrich under stundom arbetat tillsammans med Jess Franco eller på ren slump är svårt att sia om men man undrar ju lite då många av filmens övriga kvalitéer är tämligen undermåliga. Fast om sanningen ska fram har jag faktiskt inte, i skrivandets stund, sett en enda film till av Dietrich. Det är kanske lite konstigt eftersom han är lite av en legendar i branschen och producerade massvis med film på 60-70-80-talen.

Personligen tycker jag alltså att den här är riktigt usel och ofta är den enda behållningen av rena kalkonkalibern. De enda som bör ha något intresse av den är de som verkligen måste se allt i nazispoitationgenren eller om man är i desperat behov av nakna kroppar.

Recension: Rock and Rule - 1983

Rock and Rule

Regi: Clive A. Smith

1983

Animerad/Musikal/Sci-Fi

Filmen utspelar sig i en apokalyptisk framtid där den legendariske superrockaren Mok är besatt av ett mörkt experiment. Hans planer att frambringa en demon från en annan dimension är i princip klara, han saknar bara den sista lilla ingrediensen för att nyckeln ska bli komplett – en speciell röst som han söker med ljus och lykta efter. Angel, en medlem i ett wanna-be punkrock band har precis rätt stämma för hans behov och han spiller ingen tid. Han kidnappar henne för att tvinga henne att sjunga den ödesdigra tonföljd han behöver för att nå sitt mål.

När jag fick den här filmen i min hand hade jag inte en aning om vad det var, mer än att det var en animerad musikfilm alltså. Tydligen så är det en ganska ansedd sådan och musiken kommer från stjärnor som var riktigt stora när filmen gjordes, Blondie, Cheap Trick, Iggy Pop, Lou Reed och Earth, Wind and Fire. Det är kanske inte artister som jag personligen har samlat på mig en massa skivor med men musiken passar onekligen bra in i filmen. Det är kanske inte så konstigt förresten, musiken gjordes först och därefter skapade man passande karaktärer.

Själva animeringen gjordes med dåtidens banbrytande teknik och var alltså ”state of the art” när det begav sig. Man gjorde helt enkelt flera lager teckningar som man visade över varandra, för att skapa vissa tredimensionella miljöer, till exempel med rök och moln. Man har också lyckats fånga många specialeffekter i animerad version och det hela flyter på bra.

Bland karaktärerna är det framförallt Mok som imponerar. Han är så där härligt megalomanisk som man får lov att vara i en animerad film. Trots det så är samtliga karaktärer faktiskt riktigt trovärdiga, till och med ur ett realistiskt perspektiv. Nyss nämnda Mok, som den stora stjärnan som inte än har fattat att hans stjärna dalat. Omar, rockrebellen som så gärna vill lyckas stort och som innerst inne har ett stort hjärta även om de djupa känslorna inte kommer fram så ofta. Angel, hjältinnan som har integritet nog att vägra ställa upp på Moks planer.

Gillar man en blandning av 80-tals rock, science fiction och dessutom är ett fan av animerad film bör man nog kolla in den här kultrullen.