Recension: Sommaren med Göran - 2009



Sommaren med Göran
Regi: Staffan Lindberg
2009
Komedi

Göran (Peter Magnusson) är en ganska misslyckad typ, men med ett gott hjärta. Det enda han egentligen säker efter är någon att dela sin ensamhet med, men det blir liksom bara fel när han försöker för mycket. Hans arbetsliv är sönderstressat men i jakten på den perfekta kvinnan övertalar han sin bästa kompis, eller kanske enda kompis – Alex (David Hellenius), att följa med honom på ett sommarparty i Göteborgs skärgård. Där går allt snett och Göran upptäcker att han spanat efter helt fel flicka. Det blir ett uppvaknande för honom och han börjar så smått inse vad han håller på med, och allt allting annat faktiskt inte har någon betydelse längre. Kärlekskrank gör han allt för att vinna hennes hjärta, någon som visar sig vara lättare sagt än gjort efter att han har förolämpat henne grovt.

Det här är en film som jag egentligen inte skulle tycka ett dugg om. Det är en romantisk komedi där vägen är utstakad redan från början och där man inte bjuds på en enda överraskning egentligen. Skådespelarna gör karikatyrer av sina roller och man vet som sagt hur filmen kommer att sluta redan efter ett par scener. Humorn är sketchaktig och även om det finns en kontinuitet i storyn är den så tunn att den håller på att spricka flera gånger.
                                   
Men det är just det som gör filmen så underhållande! Den tar inte sig själv på alldeles för stort allvar, den försöker inte leverera några djuplodade och metaforiska sanningar eller moraliteter, den försöker bara vara lättsam och underhållande. Och det är precis vad den lyckas med! Ingen av skådepelarna gör några jätteinsatser, även om man stoltserar med namn som Peter Dalle och Dan Ekborg i rollistan. Det är istället komiska situationer och Peter Magnussons mimik som gör filmen till vad den är.




                                                     
Det är skönt att äntligen se en film där den perfekte mannen, eller kvinnan för den delen, inte existerar och Peter Magnusson, som för övrigt skrivit filmen också, ger alla oss som kanske inte är världsbäst på att föra oss bland folk ett ansikte. Oss som råkar ut för missöden ibland som faktiskt inte är vårt fel egentligen, men som blir det ändå på något sätt. Det blir en väldigt sanningsenlig beskrivning av den svenska sommaren, midsommarpartyt och kärleken helt enkelt. Det är vardagssituationer uppradade efter varandra men med en liten knorr efter och det är det som gör hela skillnaden.

Jag är imponerad måste jag säga! Jag trodde aldrig att en film av det här slaget, med de här aktörerna, skulle kunna vara så underhållande och rolig! Det är vardagskomik med glimten i ögat och en riktig feelgoodfilm helt enkelt. Det är överspel med charm och ingenstans blir filmen för pretentiös för sitt eget bästa.

Rekommenderas!