Inglourious Basterds - 2009 - Tarantinos mise-en-scène är som vanligt magnifik

Inglourious Basterds

Regi: Quentin Tarantino

2009

Action

I naziockuperade Frankrike flyr judeflickan Shosanna hals över huvud från sitt gömställe medan Överste Hans Landa skoningslöst skjuter ner hennes familj. Hon bidar sedan sin tid som biografägarinna – under namnet Emmanuelle Mimieux, och planerar noggrant sin hämnd på nazisterna. Fredrick Zoller, nationalhjälten som skjutit ner hundratals fiender från ett klocktorn äras med en propagandafilm av nazisterna fattar tycke för henne och övertalar makthavarna att låta premiären av filmen vara på just hennes biograf. Samtidigt härjar en grupp amerikanska soldater, kända under smeknamnet the ”the Basterds”, i området. Ledda av Löjtnant Aldo Raine, även känd som ”Aldo the Apache” av sina fiender, är de osedvanligt hänsynslösa mot sina fiender, tar inga fångar och skalperar utan förbihåll de som inte märks genom att skära in en svastika i pannan på dem. Allt knyts till slut samman mot det slutgiltiga målet – Operation Kino där hela den tyska ledningen ska dö…

Jag är absolut ingen Tarantinofanatiker och finner honom inte vara fullt värdig den statuts han åtnjuter. Inte för att han är en dålig filmskapare egentligen utan snarare för att allt han har gjort och gör faktiskt inte är så fabulöst som ryktet säger. Tarantino är egentligen ingen filmskapare överhuvudtaget enligt min mening, åtminstone inte i första hand, utan ett filmfreak och en mycket skicklig imitatör. Han hittar sällan eller aldrig på något eget utan plockar russinen ur andras kakor sätter ihop dem på ett mycket stilistiskt sätt. Han har ett öga och en förmåga att analysera fram essensen i det han vill presentera och det är väl det som fått honom dit han är idag.

Det här är inget undantag och även om jag inte sett filmen titeln uppenbarligen anspelar på och således inte kan göra några andra jämförelser än detta känner man igen mycket från andra filmer. Det är inte nödvändigtvis stulet rakt av från den och den filmen men onekligen är det miljöer, atmosfärer och så vidare som redan använts tidigare. Tarantinos mise-en-scène är som vanligt magnifik och det visuella våldet är under stundom mycket explicit. Blodet skvätter åt alla möjliga håll, men utan att skapa några komiska effekter.

Som vanligt berättas också historien inte helt linjärt (även om de inte sker i uppenbar oordning) utan i kapitel. Det är ett spännande grepp även om det inte är unikt på något sätt. Det möjliggörs om inte annat att göra de olika delarna, eller kortfilmerna eller vad man ska kalla det för, mer koncentrerade och tydliga. Man behöver inte lägga energi på detaljer som ska knyta ihop den ena scenen med den andra på samma sätt. Dessutom ger det möjligheten att blanda olika stilar och sätt att berätta en historia på, allt ifrån nästan dokumentariska inslag till ren exploitation. Självklart skapas det ändå en helhet av detta när karaktärernas banor och intentioner till slut korsas med varandra.

Jag tror ingenting är slarvigt gjort i den här filmen och jag tror att allting verkligen ser ut som det är meningen enligt Tarantinos vision. Brad Pitt spelar över så in i helvete av en anledning och textskyltarna är förmodligen ett sätt att knyta an till filmer som Inglourious Basterds imiterar på ett eller annat sätt. Många olika stilar är blandade, ibland känns det som en hyllning till kalkonfilmerna även om det också i de mest stereotypiska stunderna är otroligt underhållande. Det spelas över och miljöerna är så förutsägbara att det bara måste finnas en poäng bakom det. Är det inte gjort med full medvetenhet skulle jag bli mycket förvånad.

Andra stunder är det mera en renodlad krigsfilm, med spionintentioner eller med en grupp soldater (The Basterds) bakom fiendens linjer. Samtidigt kan det vara en film om judeförföljelse och faktiskt ha ganska allvarliga undertoner mitt bland all exploitation. Jag vet inte om det är denna fantastiska blandning som gör att filmen faktiskt är intressant från första rutan till den sista. Det borde inte vara så här intressant egentligen, men någon gör att det är det ändå och jag vet inte riktigt vad. Det finns en närvaro i filmen som tilltalar mig även om det hela tiden balanserar på gränsen mot att bli ytterst fånig. Och även när denna gräns passeras lyckas den hålla sig fånig på rätt sätt.

Filmens stolthet, åtminstone när det gäller skådespeleri måste vara Christoph Laurent som spelar ”Judejägaren” eller Överste Hans Landa. Han lyckas vara briljant precis hela tiden och är en fängslande karaktär. Brad Pitt är väl bra också egentligen men jag kan inte riktigt förlika mig med hans överspel. Som jag tidigare konstaterade tror jag inte ett dugg på att det är hans fel, utan att det ska vara så enligt Tarantinos vision, men det blir lite för mycket och det blir lite tramsigt i längden. Less is more skulle man kunna säga här. Killen som spelar Hitler – Martin Wuttke, gör också ett riktigt bra jobb och är väldigt porträttlik sin förebild. Han framställs precis lagom galen för att förlöjliga nazismen lagom mycket. Dessutom medverkar ett antal andra kända namn i rollistan. Mike Myers, som jag vanligtvis inte tål överhuvudtaget lyckas riktigt bra, Eli Roth, Diane Kruger och Julie Dreyfus för att bara nämna några.

Slutligen vill jag säga att atmosfären känns väldigt lik den som återfinns i de europeiska filmer som Tarantino uppenbarligen haft som förebilder och inspirationskällor. Och filmen i filmen ”Nations Pride” där Fredrick Zoller skjuter ner hundratals fiender är förresten en fullständigt briljant imitation av tysk propagandafilm!

Mycket underhållande!

8/10

Recension: The Inner Life of Martin Frost - 2007

The Inner Life of Martin Frost

Regi: Paul Auster

2007

Drama/Komedi

Martin Frost har just skrivit klart sin nya roman och lånar ett par vänner stuga på landet för att vara ensam och återhämta sig från ansträngningen. Det dröjer dock inte länge förrän han angrips av idéer till en ny berättelse och bestämmer sig för att genast ta tag i utmaningen, fyrtio till femtio sidor är det tänkt att historien ska bli så det borde gå ganska snabbt. Men märkliga saker börjar hända, en morgon ligger en okänd kvinna i sängen bredvid honom som påstår sig vara systerdotter till en av stugans ägare. Detta visar sig naturligtvis inte vara sant men en märklig kärleksrelation tar ändå sin början. Än märkligare blir det när själva hennes existens tycks stå i direkt samband med hans progress av den nya historien. Är hon verklig eller är hon bara en produkt av hans fantasi?

Det jag gillar med den här typen av drama, som utspelar sig kring en enda person, är just det. Att det inte finns särskilt många olika karaktärer och att de som finns istället blir så mycket viktigare och djupare. Det kräver naturligtvis också extra talang från de inblandade för att lyckas fullt ut och här kan jag känna att de brister lite här. Petig som jag är tycker jag mig ibland tvivla på, framförallt, titelrollskaraktärens äkthet men med den irriterande egenskapen att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Det kan vara bristande regi från Paul Auster, som kanske är mer författare än filmregissör, eller också är David Thewlis helt enkelt inte tillräckligt övertygande. I vilket fall som helst vill jag ta tillfället i akt att poängtera att jag verkligen är extremt petig här och nu i detta avseende!

                                                        

Historien i sig lockar mig. Jag är nästan alltid fascinerad av sånt som inte helt kan förklaras eller knytas till varken fantasi eller verklighet, sånt som balanserar i gränslandet mellan inbillningar och den reella världen. Lägger man också till en surrealistisk underton med vibbar av nihilism blir saken än mer intressant. Detta ligger kanske lite i sakens natur eftersom det aldrig berättas i klartext hur saker och ting egentligen ligger till. Dessutom har den berättarröst som kantar filmen den egenskapen att den skapar en sorts metaberättelse av innehållet. En berättarröst berättar en historia om en författare som berättar en historia och som eventuellt också berättar en annan historia för sig själv än den historia han präntar ned. Eller också är det så enkelt att vi får ta del av en visualisering av den historia som vi från början informeras om att huvudpersonen ämnar att skriva.

Med detta i åtanke är det väl ingen större överraskning att filmen inte svävar ut allt för mycket från själva kärnan. Det handlar alltså inte om ett filmskapande som innebär innovativa kameravinklar eller annat som gör att själva filmhantverket unikt på något sätt. Jo, det finns förresten några scener där närvaron intressant kameraarbete är närvarande. Inget märkvärdigt egentligen men symbolismen av ensamhet när livets stora kärlek ändå finns på så nära håll är ytterst påtagligt. Detta förstärks naturligtvis också lite extra av den utmärkta dialog som filmen är bekransad med. Det är ofta djupgående och med referenser till olika författare och framförallt olika filosofers teorier om skilda ting. Om ett träd faller i skogen utan att någon hör det, frambringar det ändå någon form av ljud? Eller kan man rent av hävda att trädet inte ens existerar?

Kort sagt tycker jag att jag fick ut en trevlig stund av filmen, den var underhållande och har också den filosofiska egenskapen att den dröjer sig kvar i medvetandet en bra stund efter att man sett den, för att man liksom ska försöka klura ut vad det egentligen var som hände. Jag kunde inte genast bestämma mig för vad jag tyckte om den, om den var bra eller bara medioker, en viss tid att smälta den kändes behövlig och det är enligt mitt förmenade en synnerligen bra egenskap hos en film, dock alldeles för ovanlig.

Men nu har jag bestämt mig, jag gillar det här!