Eat the Rich - 1987 - Lemmy i en riktigt svart komedi!

Eat the Rich

Regi: Peter Richardson

1987

Komedi

Alex (Alan Peelay) är en sur och missnöjd servitör på den svindyra och exklusiva restaurangen Bastard. Han har inte mycket till övers för samhällstoppen och efter att ha fått sparken och blivit utslängd på gatan tvingas han ta itu med problemen på allvar. Han är övergiven av sina forna vänner och bryter med hela etablissemanget. Revolten är ett faktum och med hjälp av några likasinnade tar han upp kampen mot överklassen och tar också över restaurang Bastard med våld. Det nya namnet blir Eat the Rich som också beskriver restaurangens nya meny på pricken…

Det här är en riktigt svart komedi som inte sällan är tämligen smaklös i sin humor. Inte för att det är någon nackdel, snarare tvärtom. Stilmässigt påminner den allt som oftast om filmer från John Waters skalle, till exempel filmer som Pink Flamingos, Serial Mom, Pecker och Cecil B. Demented – fast brittisk. Jag finner alltså att historien har en poäng bortom filmteknisk dramaturgi och utan vidare kan appliceras på en verklig kontext. Det finns en mening med de samhällsparodiska och satirpolitiska inslagen som återspeglas direkt på samhällsstrukturen i den fiktiva värld filmen utspelar sig i.

Handlingen kretsar dels, som nämns ovan, kring den avskedade servitören Alex och dennes anarkistiska kamp mot överheten, dels runt Home Secretary Nosh (Nocher Powell) som dessutom kandiderar för premiärministerposten. Det är en grovhuggen och burlesk typ som inte drar sig för att dricka öl direkt ur burken och lägga av ljudliga rapar på de finaste middagar. Dessutom finner vi i bakgrunden den hemliga brittiska agenten Commander Fortune (Ronald Allen) som dessutom är rysk dubbel agent. Med hjälp av sin underhuggare Spider (Lemmy) manipulerar han Alex och hans anhang dit han önskar med målet att undergräva Nosh’s kandidatur.

Visst verkar det rörigt? Det är det som är lite av humorn! Filmens parallellhandlingar sluter sig sakta samman och korsar också varandras väg emellanåt. Men inte bara historien är klurig, skådespelarna är också bra och det vimlar av kändisar från musikbranschen i rollerna. Allt från cameos där man bland annat kan se Bill Wyman och Paul McCartney till ganska stora roller där framförallt Lemmy från det brittiska hårdrocksbandet Motörhead kan nämnas. Motörhead är förresten också ansvariga för filmens soundtrack och det var faktiskt så jag fick nys om den här filmen för rätt många år sedan nu.

Detta soundtrack består naturligtvis av hård rockmusik och vid ett tillfälle i filmen får vi till och med se när Motörhead framför Dr Rock på en klubb. Bara detta är säkerligen värt pengarna som filmen kostar för de riktiga Motörheadfansen! Själv har jag länge väntat på en ordentlig utgivning av den här filmen men den som väntar på något gott väntar ju som bekant aldrig för länge!

Wallander: Indrivaren - 2010 - Inte riktigt samma klass

 Jag har sedan en tid tillbaka kunnat konstatera att Wallanderfilmerna inte längre håller samma klass som de en gång gjorde. Och innan någon hinner protestera så, visst är jag medveten om vilken låg status dessa och alla andra svenska deckarserier för den delen har i stugorna – åtminstone i vissa stugor. I min boning har de dock alltid varit uppskattade och även om jag sagt det förr skadar det inte att nämna att jag verkligen tycker att vi är duktiga på polisfilmer i Sverige. Det är helt ok att inte hålla med, men så ställer jag mig till fenomenet! Men Wallanderfilmerna har som sagt, sedan en tid tillbaka, överlevt sig själva och det finns inte mycket behållning i dem längre. I bästa fall finns det någon sensmoral att berätta framåt slutet, som här, men överlag är det ganska trista och fantasilösa historier. Skådespelarna går på sparlåga och levererar inget som inte sker på rutin och det finns ingen nerv i filmerna längre. Jag hoppas verkligen att jag får äta upp mina ord i framtiden, men just nu kan jag verkligen inte påstå att den här serien utvecklas till det bättre. Det här är väl förvisso inte den sämsta filmen om Wallander men särskilt upplyftande är det inte. 

5/10

Recension: Hannah House - 2002

Hannah House

Regi: Chad Smith, Max Smith

2002

Horror/Arthouse

Ett ungt par på den Amerikanska östkusten, den gravida Anna och hennes make Jobe får ett brev från Annas kusiner i Nebraska. De erbjuds att flytta dit och ta över en övergiven gård helt utan kostnad. Anna och Jobe ser en ny möjlighet i livet och beger sig västerut. Väl där inser Anna snart att allt inte står väl till. Hon hemsöks av fruktansvärda syner och hör oförklarliga ljud. Hon får också påhälsning av spöket av en plågad kvinna som uppenbarligen försöker varna henne för något. Hon får heller inte någon större hjälp av maken Jobe som inte kan leva upp till det hårda nybyggarlivet. Han börjar supa och ägnar större delen av tiden till att gräla på sin hustru. Ju längre graviditeten fortskrider, desto värre blir situationen för Anna. Hon hemsöks av syn efter syn som hon inte förstår, men det står klart för henne att något hemskt kommer hända henne och hennes familj. Det står också allt mer klart att hennes kusiner inte berättat hela sanningen om huset de övertagit. Vad hände egentligen med gårdens tidigare ägare? Varför flyttade de bara ifrån sitt hem och lämnade allt? Var tog de vägen? Eller, är det så att de kanske aldrig åkte därifrån?

Det här är onekligen en film där stilen är mycket viktigare än innehållet. Den är gjord som om det vore en mycket gammal film, med tillhörande skador på filmen, flaxande ljus och allt annat som hör till. Det finns stumfilmstextskyltar som visar dialogen och så vidare. Jag tycker detta är ett djärvt grepp och det ser förvånansvärt bra ut! Det är också ett av problemen som jag ser med filmen. Det ser helt enkelt för bra ut! Många av trickfilmningarna, som visserligen ger vibbar av stumfilmseran, blir som pastischer istället för riktigt trovärdiga. Jag vet inte om det överhuvudtaget går att skapa en film som ser riktigt gammal ut idag utan att den ser fejkad ut.

Självklart överdriver jag. Allt, eller åtminstone en hel del beror på vilka resurser man har råd att lägga ned. Ju mer pengar man har råd att pumpa in i projektet desto större blir möjligheterna att lyckas med illusionen. Men det handlar inte heller om en regelrätt illusion, man bryter med konventionerna mer än en gång och lägger in ljud från händelser och till och med talade dialoger emellanåt. Jag kan inte riktigt klura ut vad det är man vill uppnå med detta men att det är en mycket annorlunda film som känns helt unik är i alla fall helt klart!

Den gamla klyschan om att filmen verkligen inte kommer att passa alla har sällan varit mer rättvisande och jag måste erkänna att jag hade lite svårt med filmen också. Jag tyckte om den men det fanns samtidigt något oförklarbart över den.

Den är svårt att bedöma skådespelarinsatser etc. i en film som denna. Så vitt jag kan bedöma sköter de dock sig så bra de kan. Det känns helt och håller trovärdigt och förutom de tekniska detaljerna är illusionen om gammal stumskräckfilm komplett. Ett par av de rysligaste scenerna är riktigt otäcka och påminner mig nästan om de i den ryska filmen Viy. Andra gånger känns det pinsamt uppenbart att det handlar om dataanimationer. Så uppenbart att jag håller det för otroligt osannolikt att det inte skulle vara meningen att förhålla sig på detta sätt. Jag vet bara inte varför. Helt klart är dock att det här är en films om påverkar och som skapar frågeställningar, i alla fall om stilen!