Vita Frun – 1962 – Den fjärde Hillman-thrillern

På sätt och vis påminner den här fjärde Hillman-thriller om den första – Damen i Svart. Självklart handlar båda om ett mordmysterium och båda har också icke-färger i titeln. Svart och vitt är ju som bekant egentligen inga färger i strikt mening. Givetvis är det också skådespelare man känner igen, Nils Hallberg tar störst plats av den ordinarie besättningen. Men det här är inte en film som fokuserar särskilt mycket på den fasta skådespelararsenalen, mer vikt läggs vid de inblandade i mysteriet. Om de råkar vara en del av konspirationen eller offer för den är inget man får reda på förrän i slutet så klart.

Det är fantasiskt många kända namn som dyker upp i den här, fler än i någon av de andra Hillman-thrillrarna skulle jag tro: Jan Malmsjö i en tidig roll, Sif Ruud briljerar som vanligt, Tor Isedal, Hjördis Petterson och Gio Petré, förutom de fasta skådespelarna Karl-Arne Holmsten, Nils Hallberg och Lena Granhagen förstås. Annalisa Ericsson fick stå över den här gången då Kajsa Hillman inte medverkar i filmen. Men det jag syftar på som gemensamma faktorer är snarare att det i båda fallen handlar om någon form av fabricerade spökerier. Men när jag tänker på det är det inte heller unikt För Damen i Svart eller Vita Frun. Snarare går det som en röd tråd genom hela filmsviten.

Jag tyckte att den här var ganska svår att överblicka. Intrigen sträcker sig över så många inblandande att det är svårt att hålla reda på vem som har vilket motiv till att mörda. Däremot så innehåller den makalösa bildkompositioner och fantastiska kameraåkningar. Jag gillar skådespelet och avsaknaden av den klassiska detektivhistorien där en allvetande detektiv tar på sig uppgiften att avslöja minsta lilla detalj i en slutgiltig uppgörelse med alla inblandade, gärna samlade i ett och samma rum. Här får vi istället jobba lite själva.

Visserligen kommer Freddy till bygden ganska tidigt i filmen men av helt andra anledningar än att utreda något mord. Så fort han får nys om saken försöker han dock, med sina begränsade talanger, att reda ut fallet. Det är inte förrän i slutet som Kapten Hillman kommer med i handlingen och då av en ren slump – inte som detektiv utan som arkitekt i samband med en ombyggnation. Fast i och med hans medverkan dröjer det inte länge förrän alla frågetecken har rätats ut.

Det är inte den bästa av de fem Hillmandeckarna av Arne Mattson men det spelar egentligen ingen roll. Det är en film man bör ha sett om man har något som helst intresse av den svenska filmhistorien eller av Arne Mattsons filmskapande. Och om vi ska lägga handen på hjärtat så är det ingen lätt uppgift att slå den bästa filmen i den här sviten. Bara att komma i närheten är en god bedrift och dra vi drista oss till inbördes bedömning kan resultatet inte bli annat än orättvist!

7/10

Jag – en kvinna II: Äktenskapet - 1968

Jag – en kvinna II: Äktenskapet

Regi: Mac Ahlberg

1968

Drama/Erotik

Siv är nu gift med antikvitetshandlaren Holm. Han är ett riktigt svin som slösar bort deras pengar och som tvingar Siv att ligga med hans affärskontakter. Hon känner sig som en hora och han känner att han har makt över henne. För att ha råd att betala räkningarna, som samlats på hög av Holms frikostiga leverne, tar Siv åter anställning som sjuksköterska för att klara av den ekonomiska situationen. Erotiken kommer på nytt in i Sivs liv när hon upplever gamla bekantskaper på nytt. En dag kommer en självmordspatient in på avdelningen där Siv arbetar, det är antikvitetshandlare Holms förra fru…

Sadistisk voyeur, smaka på orden – sadistisk voyeur… Så beskriver man antikhandlare Holm på baksidan av DVD-fodralet. Det är en fantastiskt bra beskrivning på vad man upplever redan i mycket tidigt i filmen. Det är väl inte uttalat redan från början men med Lars Lunøes fantastiska skådespeleri råder det snart ingen tvekan!

Det här är en lite annorlunda film jämfört med den första. Det handlar inte så mycket om sexuell frigörelse som äktenskapets bojor och jag får tidigt i filmen vibbar av Nattportiern och drar stora jämförelser till den. Det är någon sorts sadomasochistiskt förhållande mellan Siv och antikvitetshandlaren. Det kanske inte alltid sker på ömsesidiga premisser men ett udda förhållande finns det allt. Jag tycker att man fokuserar mer på karaktären Holm än på Siv i den här filmen, eller är det så att det är det intressantaste av de två. Det verkar hela tiden som att han döljer något och det är väl upp till Siv att avslöja vad det är kan man tänka.

Siv gestaltas den här gången av Gio Petré och jag upplever inte att hon är lika fängslade som Essy Persson var i föregångaren Jag - en Kvinna. Det kan förstås också bero på att de nakna scenerna inte är lika närgångna i den här filmen men jag tror nog att jag kan se förbi sånt. Det är helt enkelt inte en lika intressant historia att centrera det hela kring. Det finns inga religiösa undertoner och själva kraften av den kvinnliga frigjordheten är inte närvarande. Det är dock fortfarande en vacker film, och rent tekniskt sett mycket tilltalande.

Men en sak har jag svårt för när det gäller de här danska-svenska filmerna. Det är naturligtvis jag som överanalyserar men jag får inte riktigt ihop släktbanden när en del talar svenska och andra danska. Jag tänker främst på Hjördis Petterson, som gör rollen som Holms mamma. Hon är svensk medan han är dansk. Å andra sidan kan han ju han en dansk pappa förstås… Nåja, det verkar som att mamma är den som sitter inne med alla hemligheter och det är också den karaktären som gör att man inte riktigt får fullt grepp på hur det slutar. Vad som ligger bakom hela problematiken så att säga.

Avslutningsvis tål det att upprepas att det inte är en film som påminner om den första. Det finns klara sadomasochistiska tendenser och Lars Lunøe är helt fantastisk. Det är något i hans känslokalla blick som gör honom mystisk och intressant. Vad är det för hemlighet han bär på?

7/10