Recension: Pinocchio - 1940

Pinocchio

Regi: Hamilton Luske, Ben Sharpsteen

1940

Animerad

Leksaksmakaren Gepetto tillverkar en ny marionettdocka som han själv blir mycket förtjust i. Så förtjust att han tar tillfället i akt att önska att dockan var en riktig pojke när en önskestjärna uppenbarar sig på himmeln. Han tror väl inte riktigt på det innerst inne och tappar därför hakan när han morgonen efter upptäcker at dockan både kan tala och gå utan att vara försedd med några trådar. Pinocchio, som dockan heter, är dock ingen riktig pojke än utan måste uppfylla vissa krav innan drömmen blir till verklighet. Han måste visa att han är osjälvisk, modig och att han kan skilja på rätt och fel. Till sin hjälp får han Benjamin Syrsa som ska agera som hans samvete, en uppgift som visar sig vara lättare sagd än gjord.

Det är väl ingen hemlighet att filmer från Disney ibland lider av lite för mycket sentimentalitet, men det är å andra sidan något man också räknar med redan innan man börjar titta. Här är det förvisso inget problem då nivån på sentimentalitet ligger precis i linje med det som passar in i historien. Som tittare får man nytta av hela sitt känsloregister när man ser filmen. Allt från rörande tårar till gapskratt tillbaka sorg, men oavsett vilka känsloanstormningar filmen lockar till så är det hela tiden mycket underhållande.

                                           

Tecknarstilen tillhör den gamla skolan, vilket naturligtvis är helt naturligt med tanke på filmens ålder. Personligen anser jag att det är den enda rätta stilen, men man måste ju vara beredd på att följa med i utvecklingen också. Här är det dock inte frågan om något som behandlats illa av tidens tand och själva animationerna är påhittiga och helt klart bland det mest underhållande jag någonsin sett. Det kan handla om små små detaljer egentligen, men det är ju å andra sidan de små detaljerna som skiljer agnarna från vetet.

Men det finns som sagt också mycket behållning i historien också. Den är väl egentligen ganska klassik – en osjälvisk man blir av med det allra käraste han känner och ägnar sedan all sin tid och att finna detta, allt medan onda krafter gör allt för att sätta käppar i hjulet för detta. Här är det mycket smakfullt framställt och man lider verkligen med den gamle mannen som älskar Pinocchio över allt annat. Det är också mycket intressant att ta del av de lektioner Pinocchio tvingas ta av sitt liv när han råkar hamna i det ena trubblet efter det andra. Att han har Benjamin Syrsa som samvete är kanske till viss hjälp, men syrsan är å andra sida rejält ego kan jag tycka, vilket ger ett lite förvirrat intryck. Och jag skulle snarare vilja säga att Benjamin har ett samvete trots sin egoism, än att han är ett lyckat samvete åt Pinocchio!

Det här är en film som gjordes för snart sjuttio år sedan och som jag inte sett förrän inför den här recensionen. Givetvis hade jag viss koll på grundhandlingen, men den tog mig ändå med storm. Det här är sannolikt det bästa jag någonsin sett från Disney och kanske det bästa animerade överhuvudtaget. Det finns helt enkelt bara ett sätt av att avsluta den här recensionen och sammanfatta mitt omdöme med några få ord…

Creme de la Creme!

Bilder © Disney

Recension: Pink Flamingos - 1972

Pink Flamingos

Regi: John Waters

1972

Komedi

Divine spelar huvudrollen som Babs Johnson som tillsammans med sin mamma (Edith Massey) som är sjukligt besatt av ägg, sin son Crackers (Danny Mills) och Cotton (Mary Vivian Pierce). Babs ständiga följeslagerska och sonens erotiska lekkamrat. De gömmer sig från FBI i en husvagn strax utanför Baltimore. Babs vill helst bli lämnad i fred och stoltserar med titeln ”the filthiest person alive”. Connie och Raymond Marble (Mink Stole & David Lochary) kidnappar kvinnor och tvingar sedan sin homosexuella betjänt göra dem gravida. Barnen säljer de till lesbiska kvinnor och köper sedan pornografi och knark för pengarna och gör en ännu högre vinst. När Connie och Raymond utmanar Babs titel måste hon en gång för alla bevisa vem som förtjänar titeln bäst.

Att gå från den här filmen oberörd känns tämligen omöjligt. Den är väl egentligen inte speciellt bra om man utgår från vanliga sätt att bedöma men det tycker jag inte man ska göra här. Nej, att utgå från någon form av underhållnings bedömning funkar inte här. Här förmedlas en känsla som finns kvar långt efter att filmen har slutat. En känsla av äckel och personlig förödmjukelse verkar vara filmens epitet och jag ska villigt erkänna att jag bara orkade igenom halva filmen vid mitt första försök.

Det här är en film som kräver engagemang och aktivt tittande men jag varnar starkt för den. Det är i särklass den äckligaste film jag har sett, flera klasser värre än tex 120 days of Sodom. Jag saknar helt enkelt ord för att beskriva den här filmen, den helt unik i sitt slag. Vad sägs till exempel om kycklingsex och bajsätning?

Rekommenderad endast för de allra sjukaste och mest perversa!

Pirates of the Carribean: On Stranger Tides - 2011 - Ett storlaget äventyr, men...

Pirates of the Carribean: On Stranger Tides

Regi: Rob Marshall

2011

Äventyr

Den här gången handlar det om sökandet efter ungdomens källa. Naturligtvis är alla ute efter samma sak och Jack Sparrow får klar konkurrens av både Barbossa och kapten Svartskägg. Som om inte det vore nog så är det också väldigt noga att själva ritualen utförs ordentligt, det är inte bara att hitta källan och dricka av den inte! Nä, först måste alla föremålen som behövs hittas. Det blir en jakt bland legender och mytomspunna varelser.

Ska sanningen fram så är jag inte säker på om jag har sett alla de andra tre filmerna i serien. Jag funderade ett tag på om det skulle vara någon fara att se och recensera den här utan att möjligen ha den fulla historien i minnet. Jag skulle vilja säga att det inte är någon fara om man inte känner till alla detaljer sedan tidigare, möjligen behöver man vara bekant med karaktärernas egenheter men det är inte nödvändigt. Det mesta ger sig ändå och gör det snabbt.

Det är en annan regissör än som har gjort de första tre filmerna och jag vill påstå att det märks. Jag vill inte påstå att jag är något jättefan av Gore Verbinski, som gjort de andra filmerna (faktum är att jag tror att jag har sågat några av hans filmer längs fotknölarna!), men han lyckades i alla fall hålla filmerna någorlunda seriösa och inte som en parodi på sig själva. Tyvärr känner jag inte att Rob Marshall lyckas med samma sak. Allt som oftast spelar samtliga skådespelare över så pass att det enbart blir löjligt. Det är inte ens en vink till gamla piratfilmer längre, det är en drift med dem.

Och där mister jag också intresset för den. Det blir enbart tramsigt och inte underhållande alls. Visserligen kan man inte låta bli att småfnissa åt en del dråpligheter men Johnny Depp gör rollen som Sparrow som om han vore småfull mest hela tiden. Tja, det kanske han är men jag har inte upplevt det så tidigare och karisman i hela rolltolkningen går förlorad. Jag minns att jag, efter att han sett någon av de första filmerna gnällde lite över att Depp var så överlägsen de andra att filmen fick en snedbalans och därigenom tappade helhetsintryck. Här kan man säga att helhetsintrycket är intakt men Depp är verkligen inte bra. Eller åtminstone inte så bra som han skulle kunna vara!

Men till filmens försvar skall sägas att det är ett storslaget äventyr och att det ser bra ut hela vägen igenom. Handlingen är kanske lite väl tunn men den funkar. Jag hoppas bara att man skärper till sig lite nästa gång och lär av sina misstag.

Bilder © Disney

Recension: Plague Town - 2008

Plague Town

Regi: David Gregory

2008

Horror

Familjen behöver lite mera sammanhållning. Det tycker i alla fall pappan och hans nya fru som tar med de båda döttrarna på en resa till Irland för att svetsa samman familjen igen. Ska sanningen fram så går det inte så bra, döttrarna är allt för olika varandra och hade de inte förolämpat varandra med allehanda nedsättande glosor så hade det väl blivit slagsmål i parti och minut. Jessica, som tycker att hon är jordens självklara medelpunkt, missar inga tillfällen att påpeka Mollys mentala hälsa och vice versa. Jessica har också träffat en brittisk kille som hon har fattat tycke för, och när de missar sista bussen tillbaka till stan och är vilse på vischan är de till viss del hjälpta av att han talar gaeliska, men det är inte mycket till hjälp inför den galna familj som inte tycks vilja något hellre än att utrota dem från jordens yta, eller vill de något annat?

Läser man på baksidan av omslaget så ser man att man försöker sälja in den här filmen med hjälp av motorsågsmassakern. Man menar på att den här familjen är värre än den kannibalistiska i Texas. Nja, jag vet inte riktigt om jag håller med! Inte värre, bara annorlunda skulle jag säga. Och jag skulle verkligen inte vilja hamna i klorna på någondera. Här är det mycket mer flummigt vad familjen egentligen är ute efter, vilka som ingår i familjen och filmens slutgiltiga mål i stort.

                            

Sminkeffekterna är mycket bra men man har inte nått riktigt fram med berättelsen tycker jag. Det blir lite rörigt och det är inte helt självklart vilka som står på vilken sida av stängslet så att sida – vilka som är på de ”godas” sida så att säga. Det är kanske inte någon av lokalbefolkningen, det har jag inte klurat ut ännu… Vidare påstår man på baksidan att det här är David Gregorys spelfilmsdebut men att han sannerligen inte är någon duvunge, efter 130 ”making of” dokumentärer. Det är väl inget att argumentera emot kanske, men det finns en skillnad mellan att göra dokumentärer om andra, redan existerande filmer, och egna verk. Tyvärr lyckas han inte riktigt med att skapa en intressant stämning och det är tyvärr allt för ospännande för att vara riktigt intressant.

Visst är det makabert och filmen ligger nog helt rätt i tiden numera när det verkar vara på modet att göra film med terrorspridande barn och ungdomar, men det når inte riktigt ända fram. Det blir helt enkelt inte gruvligt nog. Men för ovanlighetens skull så är värdet av filmen större efter att man fått fram själva poängen med hela jakten, än under den tid som den pågår. Det man inte får fram i spänning tar man igen med ett makabert slut som man till viss del får tolka efter eget huvud. Det har jag inget emot och faktum är att jag uppmanar andra filmskapare att anamma just den metoden. Det är oftast bättre att insinuera än att vara övertydligt. Detta även om det förstås inte krävs någon Einstein för att begripa den här symboliken.

Recension: Pirates of the Caribbean - 2003

Pirates of the Caribbean

Regi: Gore Verbinski

2003

Äventyr

När Elizabeth (Kiera Knightley), guvernörens dotter, blir kidnappad av den ökände piraten Barbossa (Geoffrey Rush) bestämmer sig smeden Will Turner (Orlando Bloom), som är förälskad i Elizabeth, för att rädda henne. Han klarar det emellertid inte ensam och måste först befria piraten Jack Sparrow (Johnny Depp) som sitter fängslad i fängelsehålorna. De stjäl, eller rättare sagt ”kommenderar” ett skepp i hamnen och ger sig ut på havet för att spåra upp ”The Black Pearl” som piratskeppet heter. Det är en farofylld seglats och de båda männen måste lita på varandra för att komma levande ur den. De lär känna varandra och trots all misstro som finns emellan dem börjar så småningom en sorts vänskap att utvecklas.

Filmens största styrka är också dess största problem, det vill säga Johnny Depp. Han är utan tvekan filmens behållning samtidigt som ha faktiskt drar ner helhetsintrycket med sitt ständiga överspelande. Mycket av trovärdigheten går tyvärr förlorad i och med hans karismatiska rollkaraktär som nästan för tankarna till Errol Flynns glansdagar. Det blir helt enkelt en alldeles för ojämn samling skådespelare för att få en lagom balans mellan karaktärerna. Förutom överdrivna Johnny Depp som redan nämnts fungerar skådespelarensemblen väl och ger filmen en trovärdig tidsanda. Emellanåt kan man nästan känna havets sjögång och saltlukten från vattnet.

Handlingen känns långsökt och nästan sagoinspirerad, men det är väl kanske å andra sidan så en äkta pirathistoria ska vara. Filmen doftar verkligen som en matinéfilm av äldre snitt även om det kanske blir lite väl komiskt emellanåt. De billiga vitsarna haglar tätt och man ges aldrig tillfälle att ta filmen på riktigt allvar. Actionscenerna är ganska långtråkiga och även om effekterna egentligen är makalöst bra så hjälper inte det och filmen lyfter aldrig till de riktiga höjderna. De dryga två timmarna borde med lätthet kunna klippas ned med sisådär 20-25 minuter utan att man naggar nämnvärt på filmens handling.

Att man har valt att låta ”skurken”, piraten Kapten Jack Sparrow, arbeta för de ”godas” sida tycker jag är bra. Även om det enda han till en början egentligen är ute efter är något helt annat. Samma sak kan gälla smeden Will Turner som tvingas gå tillsammans med den, enligt honom, hemska piraten, för att nå sitt mål och befria sin älskade Elizabeth ur den ännu värre piraten Barbossas klor. Det är intressant att se hur dessa mäns vänskap efter hand växer sig starkare och starkare och hur deras rollkaraktärer smittar av sig på varann.

En storslagen film som vill väl men tyvärr inte når hela vägen fram och som tenderar att bli lite tråkig på vägen.

Recension: Pieces - 1983

Pieces

Aka: One thousand cries has the night

Regi: Juan Piquer Simon
1983

Horror

Mamman upptäcker att hennes unga son lägger ett pussel föreställande en naken kvinna. Hon blir alldeles utom sig och skäller ut honom efter noter. När hon säger åt honom att hämta en plastpåse för att samla allt snusket i försvinner han lydigt och allt verkar frid och fröjd. Skenet bedrar dock och strax är han tillbaka med en yxa… 40 år senare börjar en mördare härja med en motorsåg på ett universitet i New England.

Att komma med ett omdöme om den här filmen är sannerligen inte det lättaste, eller också är det just det det är. För BRA kan man ingalunda säga att det är, Småskojigt på sina ställen möjligtvis. Delvis beroende just på att det är ordentligt dåligt, uselt regisserat, uselt skådespeleri, och ett extremt tunt manus. Delvis på att det faktiskt är kul när blodet skvätter omkring och det skvätter rejält på sina ställen. Nu vill jag inte påstå att det rör sig om en splatterfilm som överdriver för komiska poänger, nej det här är en ren och skär slasher. En film som egentligen aldrig borde ha sett dagens ljus. 

Även om man tidigt räknar ut vem mördaren är så finns det faktiskt ett väldigt överraskande slut! Rekommenderas för inbitna fans av slasher genren eller för den som är lite lagom störd redan innan. Se den!

Recension: Planet of the Vampires - 1965

Planet of the Vampires

Regi: Mario Bava

1965

Sci-Fi/Horror

Två rymdskepp hamnar på en dimmig och rökig planet. Mystiska saker händer och besättningarna tycks inte ha något minne av vad de våldsamheter de bara några minuter utförde. Efter diverse undersökningar kommer man fram till att den till synes öde planeten faktiskt är bebodd. Bebodd av en livs form helt olik människan och som tar över människan och människans vilja likt en parasit.

Kanske inte den bästa av Mario Bavas filmer, men helt klart inspirerande och nyskapande för sin tid. Framförallt är det väl Ridley Scott som hämtat inspiration här när han gjorde sin berömda film Alien. Vissa scener är helt och hållet plagierade från denna film och det är just de scenerna som är den här filmen stolthet.

Framställningen av historien som kan kanske tyckas lite billig i dagens dataanimerade filmbransch, är faktiskt förvånansvärt genomtänkt även om den kanske inte alltid verkställs på bästa sätt men man måste förstå att filmen inte hade någon högre budget att röra sig med. Man har skickligt maskerat vissa delar av miljöerna med fantastiska rökmoln som ser riktigt bra ut, färgerna är också de av högsta kvalité och Herr Bava har verkligen förstått att använda de små medlen med innovativa kameravinklar och alternativa lösningar för att nå sitt mål.

Som så ofta annars är skådespelarna filmens svagaste länk. Jag tycker inte att det gör så mycket här eftersom Mario Bava är atmosfärens mästare och han lyckas som jag tidigare nämnde med otroligt små medel att få filmen mycket intressant och spännande.

Rekommenderas om man vill se en annan version av Alien eller om man är ett fan av Mario Bava.