Tomie - 1999 - Asiatisk skräck!

Tomie

Regi: Ataru Oikawa

1999

Horror

Tsukiko (Mami Nakamura) lider av minnesförlust och går därför på behandling för detta. Hon minns ingenting av den bilolycka hennes mamma hävdar inträffade och hoppas att med hjälp av hypnos kunna låsa upp sitt förflutna. Vid genomlyssning av inspelningar tagna under dessa sessioner tycker sig Dr Hosono (Yoriko Douguchi) uppfatta namnet Tomie och när även kriminaldetektiv Harada (Tomorowo Taguchi) nämner hennes namn i samband med en mordutredning börjar sanningen hinna i kapp Tsukiko. Men något är skumt, Tomie’s namn dyker nämligen upp som offer vid flera tillfällen! Är det en tillfällighet eller är Tomie något annat än mänsklig?

Jag har mycket liten koll på japansk manga, men den här bygger tydligen på en mycket populär sådan. Faktum är att man nästan kan ana det i bildspråket som har lite serietidning över sig. Det är svårt att sätta fingret på precis vad som gör detta, det är mera en känsla jag får när jag ser filmen. Kanske bidrar det också att jag finner historien ganska svag och utan dimensioner, det hade inte skadat att skriva ut den lite för att komma ifrån ultralinjäriteten tycker jag.

                                      

Annars ser jag inte mycket av den österländska finess som brukar återfinnas i just den här typen av japanska spökfilmer. Historien är ganska fånig och väldigt oskrämmande, det är heller inte speciellt bra genomfört och det långsamma tempo som brukar vara den japanska skräckfilmens styrka blir här istället dess nackdel. Lyckligtvis ökar tempot framåt slutet när pusselbitarna börjar falla på plats för filmens karaktärer. Tyvärr får vi tittare ett inte speciellt svårt pussel att lägga, utan det hela är ganska enkelt att räkna ut i förväg. Några effekter designade att överraska tittaren är också inlagda men de påminner mera om något man lånat ur den amerikanska mainstreamfloran än något unikt och inspirerande.

Men något som faktiskt är både lyckat och bra är filmmusiken, den är förvisso mer frekvent än vad man är van vid i andra asiatiska skräckfilmsverk, som till exempel Ringu, The Eye och Dark Water, men väldigt effektiv. Kanske inte effektiv nog att skrämma någon men den bidrar i alla fall till att höja stämningen och göra det mera spännande.

Jag kan tyvärr inte rekommendera filmen till någon annan än den som är lika sjukligt intresserad av att vidga sina asiatiska filmvyer som jag, men ser trots detta fram mot uppföljaren. Det ska bli intressant och spännande att se om man lärt sig av misstagen eller bara gjort om samma film en gång till.

3/10

The Tomb - 2007 - Baserad på HP Lovecraft

The Tomb

Regi: Ulli Lommel

2007

Horror

Några människor utan någon egentlig inbördes relation vaknar upp en efter en i en lagerlokal och utsätts för sadistiska lekar där de ska komma på vem deras frihetsberövare är. De får hela tiden ledtrådar men allt eftersom att de sadistiska lekarna och de kluriga gåtorna eskalerar desto mer ökar också fångarnas frustration.

Det här tillhör de filmer där det är svårt att beskriva en utförlig handling djupgående, för det finns ingen. Eller, det är klart att det finns en handling, men den verkar mest vara designad att visa just det som sker i bild och inget mer. Några personer i ett rum som ser några makabra syner, men man får säga att några av föremålen, såsom dockor och liknande, i rummet faktiskt är riktigt lyckade. Andra saker är istället rent ut sagt korkade och fullständigt ologiska men man kan inte få allt.

                        

Faktum är att man egentligen borde lyfta ett varningens pekfinger mot sig själv när man ser att Ulli Lommel regisserar. Han har väl egentligen bara lyckats hyggligt med en enda film i sin karriär (Boogeyman, 1980) och då har han ändå pumpat ut en hel del direkt till DVD vid det här laget.

Filmen bygger tydligen på HP Lovecrafts verk, riktigt vad vet jag inte och jag tror uppriktigt sagt att det är en mycket lös basering. Visserligen nämns både HP Lovecraft och några av hans karaktärer (som Charles Dexter Ward) ett flertal gånger i filmen men det stannar vid det. Man får inte den där rätta känslan som man brukar kunna få av Lovecraft-filmatiseringar.

Hur som helst så drog jag ett antal paralleller till annat när jag såg filmen, en del väldigt långsökta och en del mer jordnära. Förutom att man inte kan ta miste på Lommel sätt att filma så skulle man kunna jämföra filmen med till exempel Cube, eftersom flera människor vaknar upp i en, för dem, okänd miljö och därefter försöker hitta gåtans lösning och hitta ut. Samma sak kan väl nästan gälla Breathing Room, som också placerade, för varandra, okända människor i ett rum tillsammans. Vidare finns det helt klart paralleller till succéserien Saw, eftersom de inblandade tvingas lösa frågor och plågas om de inte lyckas. Naturligtvis är det också så att alla fångar faktiskt har något gemensamt och det är detta som de måste klura ut.

Det här är ingen bra film, långt ifrån, men kan ändå vara av intresse för den som hyser en fanatisk fascination för Ulli Lommels filmer eller för den som måste se allt som överhuvudtaget kan förknippas med Lovecraft. Jag själv är så klart intresserad av en mer akademisk anledning, medan man naturligtvis alltid håller hoppet uppe och tror att Lommel någon gång ska lyckas göra något riktigt bra! Jag kommer att fortsätta följa honom och hans filmer i jakten på perfektion men mina förhoppningar blir mindre och mindre desto fler filmer jag ser.