Tomie - 1999 - Asiatisk skräck!

Tomie

Regi: Ataru Oikawa

1999

Horror

Tsukiko (Mami Nakamura) lider av minnesförlust och går därför på behandling för detta. Hon minns ingenting av den bilolycka hennes mamma hävdar inträffade och hoppas att med hjälp av hypnos kunna låsa upp sitt förflutna. Vid genomlyssning av inspelningar tagna under dessa sessioner tycker sig Dr Hosono (Yoriko Douguchi) uppfatta namnet Tomie och när även kriminaldetektiv Harada (Tomorowo Taguchi) nämner hennes namn i samband med en mordutredning börjar sanningen hinna i kapp Tsukiko. Men något är skumt, Tomie’s namn dyker nämligen upp som offer vid flera tillfällen! Är det en tillfällighet eller är Tomie något annat än mänsklig?

Jag har mycket liten koll på japansk manga, men den här bygger tydligen på en mycket populär sådan. Faktum är att man nästan kan ana det i bildspråket som har lite serietidning över sig. Det är svårt att sätta fingret på precis vad som gör detta, det är mera en känsla jag får när jag ser filmen. Kanske bidrar det också att jag finner historien ganska svag och utan dimensioner, det hade inte skadat att skriva ut den lite för att komma ifrån ultralinjäriteten tycker jag.

                                      

Annars ser jag inte mycket av den österländska finess som brukar återfinnas i just den här typen av japanska spökfilmer. Historien är ganska fånig och väldigt oskrämmande, det är heller inte speciellt bra genomfört och det långsamma tempo som brukar vara den japanska skräckfilmens styrka blir här istället dess nackdel. Lyckligtvis ökar tempot framåt slutet när pusselbitarna börjar falla på plats för filmens karaktärer. Tyvärr får vi tittare ett inte speciellt svårt pussel att lägga, utan det hela är ganska enkelt att räkna ut i förväg. Några effekter designade att överraska tittaren är också inlagda men de påminner mera om något man lånat ur den amerikanska mainstreamfloran än något unikt och inspirerande.

Men något som faktiskt är både lyckat och bra är filmmusiken, den är förvisso mer frekvent än vad man är van vid i andra asiatiska skräckfilmsverk, som till exempel Ringu, The Eye och Dark Water, men väldigt effektiv. Kanske inte effektiv nog att skrämma någon men den bidrar i alla fall till att höja stämningen och göra det mera spännande.

Jag kan tyvärr inte rekommendera filmen till någon annan än den som är lika sjukligt intresserad av att vidga sina asiatiska filmvyer som jag, men ser trots detta fram mot uppföljaren. Det ska bli intressant och spännande att se om man lärt sig av misstagen eller bara gjort om samma film en gång till.

3/10