En
del filmer hör man ideligen mycket gott om men tar sig ändå aldrig tiden att
se. Identity är en sådan, jag tror
inte jag har hört någon säga något dåligt om den någonsin men ändå har jag valt
att inte utforska den och bilda mig en egen uppfattning. Faran är ju förstås
att man målar upp en uppfattningsnivå som filmen sedan inte klarar av att leverera
och det tjänar ju ingen på. Man blir som åskådare besviken och det är inte rätt
mot filmskaparen heller. Hur som helst tog jag mig äntligen tid att se den här
rullen nu, trots att den är från 2003. Jag kan konstatera att faran med höga
förväntningar till viss del infrias och jag finner inte att filmen lever upp
till mina förhoppningar. Det är absolut inte dåligt, men det känns som om de
vändningar som finns i filmen (och som är svåra att skriva om utan att avslöja
allt för vitala delar av handlingen) är något som var populär i mitten på
00-talet och som kanske är lite uttjatat vid det här laget. Vi kan väl nöja oss
med att säga att det rör sig om en skildring av det abnorma psyket i en film
påminner om upplägget i Agatha Christies
Tio Små Negerpojkar. Det är väl genomfört även om man ser överraskningarna
komma ganska tydligt i förväg. Jag vet inte om det är jag som är skadad men jag
hade gärna sett att det var lite mer inlindat och lite mer komplext berättat.
För min del blir det lite enkelt av det hela. Men skådespelarinsatserna är bra
och skam vore det väl annars. Med namn som John
Cusack, Ray Liotta, Amanda Peet, Alfred Molina, Clea Duvall och Rebecca De Mornay är det ganska svårt
att misslyckas! Kort sagt är det här en bra film, men inte riktigt så bra som
jag hade hoppats!
7/10