Recension: The Taking of Pelham 1 2 3

Det är knappt man känner igen John Travolta i rollen som kaparen och man har verkligen lyckats bra med hans sminkning. Han ser ut precis som en stereotypisk kåkfarare och det är ju precis det han visar sig vara. Övrig rollbesättning, med Denzel Washington i spetsen, funkar också bra men det känns som att det är något som saknas i slutändan. Det finns goda förutsättningar, men när filmen är slut känner man sig ändå lite snuvad på konfekten. Upplägget påminner lite om Die Hard, terrorister som tar ett tunnelbanetåg i besittning, men som visar sig vara intresserade av något helt annat. Men jag vet inte om filmskaparna gjort det lite väl enkelt för sig eller om jag inte riktigt fattar filmen för jag tycker inte man har knutit ihop säcken ordentligt på slutet. Man lämnas inte direkt med några frågetecken utan det är snarare så att frågorna aldrig ställs!

5/10

The Barber - 2001 - Psykopati med Malcolm McDowell

The Barber

Regi: Michael Bafaro

2001

Thriller

I norra Alaska ligger den lilla staden Revelstoke, en plats så ödlig att den inte ens finns med på många kartor. Halva året är nästan helt mörkt och detta bidrar kanske till den något lågmälda stämningen i byn. Folk retar upp sig på småsaker men samtidigt behöver man inte så mycket för att bryta vardagens tristess och bli smått amuserad. Då ett lik plötsligt upptäcks förändras staden och spekulationer om vem mördaren kan vara blir verklighet hos alla och envar. Dexter Miles (Malcolm McDowell), som är stadens barberare, är fascinerad av allt detta skvaller som tycks passera genom hans lilla frisersalong. Allt eftersom utredningen fortgår kommer man allt närmare sanningen. Det finns en brutal mördare i byn men ingen vet vem, kanske en främling på genomresa, kanske din närmaste granne.

Att man här valt att låta allt ske ur en persons synvinkel är ett lyckodrag. Malcolm McDowells mycket behagliga men samtidigt känslokalla och beräknande röst är en av filmens stora tillgångar. Man tänker nästan tillbaka med nostalgi på a clockwork orange från tidigt 70 tal. Herr McDowell är helt enkelt brilliant, både som röstskådis och som vanlig skådis. Han tycks ha något av Midas Touch och klarar av att väcka intresse även där inget intresse finns. Jag har faktiskt aldrig sett honom göra ett dåligt jobb och ser man hans namn i rollistan vet man att man åtminstone har en behållning av filmen.

Skådespelarna är annars överlag ganska mediokra men det är inget som gör något då karaktärerna i princip alla är väldigt stereotypiska. Undantaget är just Malcolm McDowell och hans hörbara tankar tar sig ibland intressanta filosofiska vändningar.

Det är redan från början uppenbart vem mördaren men är, men märkligt nog, ändå inte. Det är aldrig riktigt uttalat om man bortser från de allra sista scenerna i filmen. Personligen tycker jag det hade varit roligare om man utelämnat detta helt och hållet och låtit publiken spekulera och sväva i alla fall i en relativ ovisshet.

Julstämningen kommer också väl fram i filmen, kanske med stor hjälp av musiken som både tycks komiskt, spännande och stämningsfull på samma gång. Någonstans i bakhuvudet känns det här som en klassisk julsaga, fast med mörkare och våldsammare handling än vad som brukar anses vara konventionellt.

Filmen har kanske inte fått så mycket uppmärksamhet och kanske förtjänar den heller inte det, då det egentligen inte är en thriller i vanlig mening. Det här är en film om en seriemördare, men också en film om folket i en småstad, om deras hemligheter, eller kanske rent av brist på hemligheter inför varandra. Det är också en film om hur människan påverkas av sin miljö och dessutom tycks det faktum att vem som helst av oss kan vara en kallt beräknande mördare, psykopat eller illgärningsman inte bör glömmas bort belysas. Filmen känns också öppet kritisk till vår fascination av våldsdåd och psykopater.

Recension: The Bunny Game

The Bunny Game

Regi: Adam Rehmeier

2010

Horror/Extreme

Bunny är Konstant hög på kokain. Hon suger av killar för att finansiera sitt missbruk och spanar ständigt efter nya torskar. Hon gör det som krävs av henne för pengarna och det begränsar henne verkligen inte till avsugningar. En del torskar är mycket våldsamma men hon har lärt sig att leva med det. I alla fall fram tills nu… En lastbilschaffis kidnappar henne och binder upp henne på flaket. De följande dagarna ägnar han sig åt att få henne att önska att hon aldrig hade blivit född!

Så länge jag kan minas hade det figurerat rykten om och omkring snuff – filmen som säga vara helt äkta – där dödsscenerna är på riktigt – men ingen har hittills kunnat bevisa existensen av denna typ av extrema filmer. Nu har tiden kommit, för första gången har vi här en film som påstår sig vara effektfri. Det man ser är det som händer – på riktigt! Det är et bra sätt att marknadsföra filmen inte sant?

Det är en provocerande film, om det råder det inget tvivel! Vissa scener fastnar som klister på näthinnan men på det hela taget hade jag inbillat mig att den skulle vara mycket brutalare än vad den var. Jag menar, det är påträngande terror och när Bunny skriker efter hjälp är det oerhört trovärdigt men det finns väldigt lite äkta tortyr iden (tack gode Gud för det!), Det är som sagt ett par scener med brännmärkning och lite annat när det kommer till permanenta skador. Det är förstås oerhört jobbigt att se på men bilden jag hade målat upp framför mig besannades inte riktigt! Det kanske säger mer om mig än om filmen egentligen.

Men även om den fyskiska tortyren inte är fejkad är det inte detta som är filmen starkaste kort. Tortyren är övergående men offrets hjälplösa terror och lastbilschaffisens sadism är vad som är det jobbigaste att bevittna. Det finns absolut ingen väg att fly och det känns hela tiden! Bunny lever förstås ett mycket destruktivt liv, det tar inte lång tid att förstå. Hon behöver kokainet för att överhuvudtaget stå ut med sin tillvaro. Det är en väldigt rå bild av verkligheten som visas upp!

När chaffisen kommer in i bilden tar det heller inte lång stund innan man inser att även han brottas med sina inre demoner. Förresten, det är så mycket ångest och rädsla i den filmen att Ingmar Bergman hade blivit grön av avund! Alla är egentligen offer, det finns inga vinnare bara förlorare! Och vad säger det om vi som tittar på filmen? Är vi också förlorare som luras att se en våldsam film bara för att det inte finns några effekter i den? För ingen hade höjt ett ögonbryn annars!

Filmen har ett mycket vackert svart och vitt foto. Jag tror inte den hade funkat lika bra i färg men det är förstås omöjligt att sia om. Det här svart-vita tar filmen till en helt annan nivå! Handlingen berättas inte på det enklaste sättet och den är inte alltid linjär heller. Skådespelarna, i alla fall de två huvudskådespelarna, är fantastiskt trovärdiga och så vidare. Men det som mest av allt når mina innersta känslor är en undran över vad som ska komma härnäst. Den här filmen har tagit ett steg i filmkonstens evolution och jag är inte säker på att jag trivs med det. Som filmfanatiker och skräckfilmsfan är jag inte nödvändigtvis intresserad av att se människor skadas på riktigt. Det är inte underhållning längre, det blir lite för skruvat och jag hoppas att det aldrig görs en film som denna igen.

Med det sagt inser jag naturligtvis att en film av det här slaget tjänar som en ögonöppnare. Tydligen använde Rodleen Getsic, som spelar Bunny, inspelningen av den här filmen som någon sorts terapi för att komma över traumat från liknande händelser. Funkar det är det väl ok förstås. Men det är en utmaning att titta på och förstå filmen. Vad är nästa steg? Snuff?

Recension: Wallander: Vålnaden

Gång efter annan har jag konstaterat att jag verkligen gillar svenska deckare och att jag tycker att vi är bra på att göra sådana filmer i Sverige. Jag står fast vid den åsikten även om den här delen i Wallander-serien vittnar om motsatsen. Handlingen, som kunde har varit riktigt intressant blir bara platt och tråkig. Det finns inget bakomliggande och inget djup alls. Dessutom är polisarbetet av en sådan natur att riktiga poliser borde skämmas för att bli framställda på det här sättet. Grundensemblen när det gäller skådespelare, Krister Henriksson, Lena Endre etc. funkar väl lika bra som vanligt men det känns som om det sakna något i den här filmen som helst klart får betraktas som en av de svagaste i filmserien! 

4/10