Recension: The Canterbury tales - 1972




The Canterbury Tales
Pier Paolo Pasolini
1972
Drama/Komedi

En filmatisering av Geoffrey Chaucer’s Canterbury Tales som skrev någon gång på 1300-talet. Pasolini gör sin tolkning av historierna på sitt sätt med mycket naket och med en stor portion ironi.

Filmen börjar med stilrena sköna förtexter mot vit bakgrund, lovande förutsättningar. Tyvärr märker man ganska snart att filmen är ganska uselt dubbad till italienska för att sedan vara textad på engelska, åtminstone var den versionen jag såg det. Något som jag störde mig på var att där väl karaktärerna stämmer upp i sång, och det gör de ganska ofta, blir det på engelska. Jag menar varför tala italienska och sjunga på engelska, jag får inte riktigt ihop det. Hoppas verkligen det finns andra versioner. Musiken är oftast bra och passande, likaså kostymer och miljöer.

Vidare tycker jag att filmen var en smula ostrukturerad och osammanhängande och ganska svår att få ett sammanhang i. Kanske beroende på att det faktiskt handlar om flera olika berättelser som ska vävas samman i samma film. En bättre kringhistoria kanske hade varit på sin plats. Men en bra kringhistoria kunde jag alltså inte hitta. Vad som däremot finns är mycket sexuell humor och naturligtvis mycket naket. Filmen var förmodligen mycket starkare när den kom i början på 70-talet eftersom det ofta handlar om religion och sex blandat, något som kanske inte är lika tabubelagt idag.

Man känner igen Pasolini stil ganska snabbt, även om jag faktiskt inte har sett så många av hand filmer. Hans sätt att använda naturligt ljus ger en speciell framtoning och hans stela iakttagande kamera blir nästan voyeurismisk på sina ställen.

Det finns några scener som lämnar avtryck förstås. Nästan slapstick komedi som för tankarna till Mäster Chaplin. Även om jag faktiskt tycker att det var opassande här så vore scenerna bra om man hade tagit ur dem ur sitt sammanhang. Den senare halvan av filmen blir mer och mer ointressant och nästan fjantig i sin framställning. Den sista scenen, när helvetet besöks, räddar mycket av det man trots allt tvingas lida igenom. En grotesk och stilistisk scen som jag skrattade mycket och länge åt.

Avslutningsvis då: Jag tror man tjänar ganska mycket på att vara familjär med de riktiga sägnerna. Det hade säkerligen gett filmen ett annat djup. Med det i åtanke måste jag tillstå att filmen är åtminstone ett halvt misslyckande.