The Canterbury
Pier Paolo Pasolini
1972
Drama/Komedi
En filmatisering av Geoffrey Chaucer’s Canterbury
Tales som skrev någon gång på 1300-talet. Pasolini gör sin tolkning av
historierna på sitt sätt med mycket naket och med en stor portion ironi.
Filmen börjar med stilrena
sköna förtexter mot vit bakgrund, lovande förutsättningar. Tyvärr märker man
ganska snart att filmen är ganska uselt dubbad till italienska för att sedan
vara textad på engelska, åtminstone var den versionen jag såg det. Något som
jag störde mig på var att där väl karaktärerna stämmer upp i sång, och det gör
de ganska ofta, blir det på engelska. Jag menar varför tala italienska och
sjunga på engelska, jag får inte riktigt ihop det. Hoppas verkligen det finns
andra versioner. Musiken är oftast bra och passande, likaså kostymer och
miljöer.
Vidare tycker jag att filmen
var en smula ostrukturerad och osammanhängande och ganska svår att få ett
sammanhang i. Kanske beroende på att det faktiskt handlar om flera olika
berättelser som ska vävas samman i samma film. En bättre kringhistoria kanske
hade varit på sin plats. Men en bra kringhistoria kunde jag alltså inte hitta.
Vad som däremot finns är mycket sexuell humor och naturligtvis mycket naket.
Filmen var förmodligen mycket starkare när den kom i början på 70-talet
eftersom det ofta handlar om religion och sex blandat, något som kanske inte är
lika tabubelagt idag.
Man känner igen Pasolini stil
ganska snabbt, även om jag faktiskt inte har sett så många av hand filmer. Hans
sätt att använda naturligt ljus ger en speciell framtoning och hans stela
iakttagande kamera blir nästan voyeurismisk på sina ställen.
Det finns några scener som
lämnar avtryck förstås. Nästan slapstick komedi som för tankarna till Mäster
Chaplin. Även om jag faktiskt tycker att det var opassande här så vore scenerna
bra om man hade tagit ur dem ur sitt sammanhang. Den senare halvan av filmen
blir mer och mer ointressant och nästan fjantig i sin framställning. Den sista
scenen, när helvetet besöks, räddar mycket av det man trots allt tvingas lida
igenom. En grotesk och stilistisk scen som jag skrattade mycket och länge åt.
Avslutningsvis då: Jag tror
man tjänar ganska mycket på att vara familjär med de riktiga sägnerna. Det hade
säkerligen gett filmen ett annat djup. Med det i åtanke måste jag tillstå att
filmen är åtminstone ett halvt misslyckande.
