Seeking Asylum
Regi: Marco Ferreri
1979
Komedi/Drama
Roberto (Roberto Benigni) har ett nytt jobb som förskollärare där han
verkligen få leva ut sina drömmar om att förbli ett barn för alltid. Hans
okonventionella metoder är redan från början en betydande del av hans
personlighet och det dröjer inte länge förrän han tar med en åsna till skola.
Livet är sång och musik och en massa upptåg och han lever verkligen som han
lär. Men bakom fasade lurar något, polisen kommer en dag och ställer frågor om
hans radikala förflutna och när han får veta att mamman till ett av barnen i
klassen, väntar hans barn blir han livrädd.
Det här är den typ av film som
tar ett stycke ur verkligheten och berättar den, utan att för den delen
poängtera någon speciell början eller något speciellt slut på historien. Det är
helt enkelt en betraktelse av vad som händer i livet hos dem som filmen handlar
om. Det är också en film där skådespeleriet är ovanligt viktigt eftersom det är
i dessa värden mycket av behållningen ligger.
Roberto Benigni är mycket
underhållande att se på och han har en väldigt stor karisma. Vad han egentligen
håller på med eller vad hans galna upptåg egentligen har för betydelse är,
enligt mitt sätt att se det, mindre viktigt. Visst skulle man kunna ägna sig åt
att analysera subtila betydelser i historien, om den finns gömda politiska
budskap etc. men jag finner det inte nödvändigt att göra det. Att låta
diskbänksrealismen göra sitt jobb på egen hand räcker alldeles utmärkt.
Fast det är klart, i och med att
man överhuvudtaget blandar in någon form av ifrågasättande av Robertos radikala
förflutna så måste det ju vara av vikt för tanken bakom filmen. Kanske vill
Ferreri belysa ett politiskt ställningstagande eller så vill han bara betona
att de barnsliga instinkterna inte nödvändigtvis behöver förtryckas bara för
att man blir fysiskt äldre. Man är väl inte äldre än man känner sig, brukar jag
säga.
Visuellt sett är det en mycket
vacker film med fantastiska miljöer som trots detta fortfarande är realistiska.
Skickligt genomförd mise-en-scène som fungerar i symbios med både skådespeleriet och
handlingen skulle man kunna säga. Dragspelet som är en, om inte ständigt så
åtminstone frekvent, följeslagare till vår huvudperson är ytterliggare ett sätt
för honom att distansera sig från verkligheten, eller åtminstone från den
verklighet vuxenvärlden försöker påtvinga honom.
Det finns också några skruvade karaktärer
inbakande i historien och om det inte redan vore ställt bortom allt tvivel
vilken inverkan dialogen har, skulle jag ta upp det här. Men det säger nästan
sig själv att en film av den här typen, utan början och utan slut, där
skådespeleriet står i ständigt fokus, är beroende av en välskriven och vass i
dialog. Inte för att den alltid är satirisk eller drar åt någon särskilt håll,
förutom det uppsluppna, egentligen. Den är bara knivskarp och en av sakerna som
är mest fascinerande med filmen.
